Ett åsiktsförbud kommer till:

1. Lagstiftningsproblemet
I månadsskiftet maj/juni offentliggjorde justitiedepartementet promemorian (Ds 1996:33) Förbud mot rasistiska symboler m.m. Förslaget gick ut på att den s.k. uniformslagen skulle slopas och ersättas av ett nytt brott i brottsbalken, kallat otillåtet brukande av kränkande symbol. Det straffbara enligt denna bestämmelse skulle bestå i att offentligt bruka hakkors ”eller andra sådana symboler eller kännetecken”. Men flera remissinstanser ställde sig avvisande.
För den kanske tyngst väg-ande kritiken svarade chefs-justitieombudsmannen Claes Eklundh. Han menade att be-skrivningen av vad som, utöver hakkors, skall anses vara otilllåtna symboler inte kan sägas vara så tydlig ”att det för den enskilde i varje särskilt fall står klart om det är fråga om en symbol som omfattas av lagen eller inte”. Hans argumentering avsluta-des med uttalandet att den föreslagna paragrafen medför sådana problem ”redan med hänsyn till legalitetsprinci-pen” att den fick anses vara mindre väl ägnad att läggas till grund för lagstiftning.
Riksåklagaren resonerade i liknande ordalag:
”Straffrättens legalitetsprin-cip innebär att gränserna för det straffbelagda området skall vara så tydliga som möj-ligt. Enligt min mening har den föreslagna straffbestäm-melsen en sådan utformning att man kan förutse betydande osäkerhet i fråga om dess tillämpning. Hakkorset nämns särskilt i lagtexten. Bortsett från detta och kanske ett fåtal andra symboler av liknande slag rör man sig på osäker mark. En symbol som för vissa har en speciell värdeladdning behöver inte nödvändigt ha samma innebörd för andra.”
En intressant kritik kom från Statens kulturråd, som illustrerade sitt resonemang med torshammaren och sade att denna för de allra flesta är en gammal nordisk fruktbarhetssymbol:
”Att förbjuda en sådan symbol vore ett erkännande till bl a nynazistiska gruppers rätt att annektera delar av vårt historiska arv.”

2. Beställd dom
Den 17 oktober fastställde Högsta domstolen en fällande dom mot en yngling som burit ett antal symboler på sina kläder när han firade Karl XII den 30 november i Visby. Brottet ansågs bestå i att "bära märkena bland andra människor på den i gärningsbeskrivningen angivna platsen". Märkena förknippade HD med "nationalsocialistiska rörelser under 1930- och 1940-talen". Detta, ansåg HD med en glidning, visade bärarens nazistiska åsikter. Därmed uttryckte han "missaktning av människor tillhörande andra folkgrupper än den nordiska" och därför utgjorde bärandet av märkena hets mot folkgrupp. Till saken hör, bör man veta, att hets mot folkgrupp inte är ett åsikts- utan ett yttrandefrihetsbrott, som tar fasta på den brottsliga formen vid framförande av åsikter. Detta bekymrade inte HD:s majoritet, som uppenbarligen haft som politiskt uppdrag att med eller mot gällande lag hjälpa regeringen ur en lagstiftningsknipa.
Heder åt det enda justitieråd som inte ville vara med i detta föraktliga apspel!

3. Dissidenten i HD
Justitierådet Torkel Gregow var den skiljaktiga ledamoten vid HD-avgörandet ovan och han yttrade följande:
"För att någon skall kunna fällas till ansvar för brottet hets mot folkgrupp fordras det enligt 16 kap 8 § brottsbalken att han i uttalande eller i annat meddelande som spritts har hotat eller uttryckt missaktning för en folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.
Vad som i bestämmelsen sägs om meddelande ger utrymme för en förhållandevis vidsträckt innebörd. Meddelande bör således kunna ske, förutom genom muntlig eller skriftlig framställning, också t ex genom bilder eller konstnärlig framställning: även åtbörder har ansetts kunna innefatta ett budskap och därmed utgöra ett meddelande. Mot bakgrund härav måste också bärande av märken och emblem kunna innefatta ett meddelande, om därmed förmedlas ett budskap om något förhållande.
De märken som ynglingen burit på sin jacka och mössa har utgjort symboler som kan förknippas med den nationalsocialistiska, dvs nazistiska, rörelsen i Tyskland under 1930- och 1940-talen. Bärandet av märkena måste anses ge uttryck för sympati för nämnda rörelse. Ynglingens handlande får därmed anses innefatta ett meddelande i bestämmelsens mening. Genom att märkena har burits på allmän plats där andra personer uppehöll sig har därmed meddelandet spritts.
För straffansvar krävs som nämnts vidare att meddelandet innebär uttryck för hot mot eller missaktning för en persongrupp med avseende på ras eller andra sådana egenskaper som berörts i det föregående. Vid bedömande av den närmare innebörden härav beträffande fall av nu förevarande slag bör särskilt beaktas följande förhållanden. Straffbestämmelsen utgör en inskränkning i yttrandefriheten. Det är fråga om ett allvarligt brott för vilket straffet är enbart fängelse, när inte brottet undantagsvis kan bedömas som ringa. Ifall åtgärder, som i och för sig enbart utgör sympatiyttring för en politisk eller liknande rörelse med mer eller mindre starka rasistiska inslag på sitt program, anses innefatta uttryck för sådant hot eller sådan missaktning som anges i bestämmelsen blir straffansvaret mycket långtgående. Bestämmelsen får då också en vag och oklar innebörd vilket kan föranleda betydande svårigheter i tillämpningen.
Mot bakgrund av vad nu sagts bör det för straffansvar vid bärande av märken eller symboler och andra liknande åtgärder krävas att hot mot eller missaktning för viss persongrupp har kommit till ett mera konkret och därmed klart och otvetydigt uttryck. En sådan tillämpning ligger också i linje med den restriktivitet som i 1970 års lagstiftningsärende avseende straffbestämmelsen uttalades av första lagutskottet i fråga om en annan aspekt på rekvisitet missaktning (1LU 1970:41. NJA II 1970 s. 535). Utskottet framhöll att uttrycket måste tolkas med viss försiktighet samt att därunder inte borde innefattas alla uttalanden av nedsättande eller förnedrande natur, utan för straffbarhet borde krävas att det var fullt klart att uttalandet överskred gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande folkgruppen i fråga. Dessa uttalanden åberopades också i 1982 års lagstiftningsärende rörande bestämmelsen (bet. 1981/82:JU41. NJA II 1982 s. 145).
Ynglingens bärande av de ifrågavarande märkena får, som nämnts i det föregående, anses ge uttryck för sympati för nazismen, oavsett vilken närmare inställning han själv haft till den rörelsen, och detta måste han ha insett. Oaktat handlandet på grund av den nazistiska rörelsens ideologi fört tanken även till dess ståndpunkt om andra rasers underlägsenhet och att andra därför kan ha känt sig kränkta, kan handlandet med hänsyn till märkenas beskaffenhet inte – vare sig märkena ses vart för sig eller i förening – anses ge ett tillräckligt klart uttryck för hot mot eller missaktning för någon persongrupp. Åtalet för hets mot folkgrupp kan därför – trots det klandervärda beteendet –inte bifallas.
Överröstad härutinnan saknar jag anledning att uttala mig om andrahandsyrkandet och i förverkandefrågan."

Tor Bergman

Tffr 3/96, omtryckt i TfFR 2-3/2005