I maj 1993 beslöt FN att inrätta en internationell tribunal i Haag för brott mot internationell rätt i det forna Jugoslavien.

Jugoslavientribunalen och Nürnbergdomstolen

Förebilden för Haag-tribunalen är Nürnbergdomstolen. I augusti 1945 träffades en överenskommelse mellan USA, Frankrike, Sovjetunionen och Storbritannien, vilken resulterade i en "charter" för en internationell militärdomstol som hade att döma
krigsförbrytare vilkas brott inte var geografiskt lokaliserade. De betecknas i överenkommelsen som större krigsförbrytare (major war criminals).

Av MATS BJÖRKENFELDT

Nürnbergdomstolen var behörig att döma personer som, i de europeiska axelmakternas intresse, antingen individuellt eller som medlem av någon organisation begått något av följande brott.

a) Brott mot freden:

a1. Sammansvärjning mot freden, dvs planerande, förberedande, igångsättande eller förande av anfallskrig eller krig i strid mot internationell överenskommelse eller försäkran samt

a2. Börjande av anfallskrig, dvs deltagande i gemensam plan eller komplott för utförande av något av nämnda brott.

b) Krigsförbrytelser, dvs brott mot krigets lagar och bruk.

c) Brott mot mänskligheten, dvs mord, utrotning, förslavande, deportation och andra omänskliga gärningar.

I en ledare i The Times den 9 augusti 1945 betecknades överenskommelsen mellan segermakterna som ett ofantligt framsteg i jämförelse med den som beslöts efter första värdskriget, då rannsakning och dom överläts åt fiendens egna domstolar. Tidningen fortsatte med att konstatera att man nu sökte skapa ett prejudikat såsom grund för en framtida rättsutveckling.

Retroaktiv lagstiftning

En fråga som diskuterats mycket är om straffbestämmelserna Sammansvärjning mot freden (a1) och Börjande av anfallskrig (a2) var retroaktiva, dvs om rättsreglerna som skulle tillämpas av domstolen hade tillkommit efter det att de åtalade handlingarna hade utförts. (När det gällde brotten b Krigsförbrytelser och c Brott mot mänskligheten, fanns en rättsgrund i folkrättslig sedvanerätt.)

Professor Torsten Gihl fann det klart att brotten Sammansvärjning mot freden (a1) och Börjande av anfallskrig (a2) inte var i överensstämmelse med allmän folkrätt: Briand-Kellogpakten innefattade en bindande förpliktelse att inte tillgripa anfallskrig. Ett brott mot denna pakt utgjorde ett fördragsbrott och följaktligen ett folkrättsbrott. Men av detta följer inte att ett individuellt ansvar kan krävas ut mot de personer som kunde visa sig vara upphovsmän till folkrättsbrottet.

Professor Ivar Strahl å sin sida har givit följande syn på saken: Överenskommelsen innefattar onekligen retroaktiv strafflagstiftning, något som inte överensstämmer med modern rättsuppfattning. Den huvudsakliga invändningen mot en sådan lagstiftning är att det är obilligt att straffa någon för en handling som inte redan då den företogs var betecknad såsom orätt. I detta fall var emellertid handlingarnas rättsstridighet utom all fråga. "Att klandra de domar, som i dessa fall komma att fällas på grund av retroaktiv lagstiftning, skulle vara liktydigt med att göra gällande, att den tilltalade medvetet begått orätt i förlitande på den omständigheten att man uraktlåtit att stadga straff för orätten".

Personligt ansvar

Det skall noteras att en åtalad inte kunde ursäkta sitt handlande med att han endast handlade på order av sin regering eller överordnad; viss hänsyn vid straffmätningen kunde dock tas till detta om rättvisan så krävde.

Åklagaren vid nürnbergprocessen åtalade 22 personer. När det gällde brotten sammansvärjning mot freden (a1) och Börjande av anfallskrig (a2) går domstolen igenom de konventioner och traktater som Tyskland främst hade brutit emot: Haagkonventionen
1899, Versailles-traktaten, Locarnotraktaten 1925, Briand-Kellogpakten 1928 m.fl. Men domstolen förklarade att det inte var nödvändigt att i detalj undersöka i vilken omfattning Tyskland kränkt dessa traktater och konventioner: Nürnbergstadgan var tillräckligt för domfällande rättsgrund.

Åklagaren vann bifall beträffande Sammansvärjning mot freden (a1) i åtta fall och Börjande av anfallskrig (a2) i tolv fall. Tolv av de åtalade dömdes till döden. De som dömdes för Sammansvärjning mot freden (a1) och/eller Börjande av anfallskrig (a2) var

1. Göring, a1+a2, hängning (begick självmord)
2. Hess, a1+a2, livstid
3. Ribbentrop, a1+a2, hängning
4. Keitel, a1+a2, hängning
5. Rosenberg, a1+a2, hängning
6. Frick, a2, hängning
7. Funk, a2, livstid
8. Dönitz, a2, 10 års fängelse
9. Raeder, a1+a2, livstid
10.Jodl, a1+a2, hängning
11.Seyss-Inquart, a2, hängning
12.von Neurath, a1+a2, 15 års fängelse

Samtliga ovan dömdes även för brottet Krigsförbrytelser b och Brott mot mänskligheten (c) utom Hess, Dönitz (ej c) och Raeder (ej c).

Som ett exempel kan här lyftas fram Seyss-Inquart. Han var en haltande österikisk advokat, som 1931 blev medlem av det österikiska nazistpartiet. Han var en "flitig kyrkobesökare", sägs det. 1938 kom han att bli Österikes motsvarighet till Quisling. Han utförde Görings order hur slutkrisen skulle piskas upp och fick posten som inrikesminister. Den 2 mars 1938 utsågs han till kansler, och dagen efter tågade tyska styrkor in i Österike. En tid var han president och hade därefter diverse befattningar i Hitlers sold.

Seyss-Inquart försvarade sig med att han inte utövat påtryckningar för att bli österikisk kansler och att han inte använt våld för att påskynda den slutliga regeringskrisen som ledde till Anschluss. Åklagarsidan kontrade dock med att lägga fram bevis om trakasserier mot Schuschnigg (dåvarande kanslern) och om telefonsamtal från Göring. Därtill påpekade Seyss-Inquart själv att han hade haft fyrtio SS-soldater beväpnade med pistol på sitt kontor och "några tusen" nazister utanför byggnaden.

Domstolen hade vissa problem med sitt domslut mot Seyss-Inquart: De franska domarna ville ge honom livstids fängelse, men han ådömdes ett dödsstraff. Han friades dock från sammansvärjningsanklagelserna, vilket enligt Tellford Taylor, en amerikansk jurist som deltog i rättegången, indikerar att domarna kanske inte uppfattade brottet Sammansvärjning mot freden som så avgörande som åklagarna hade gjort.

Det kan möjligen hedra Seyss-Inquart att han i sitt slutanförande om Hitler sade: För mig framstod han som den som gjorde Stor-Tyskland till en realitet i tysk historia. Jag har åtlytt denne man. Och nu? Jag kan inte idag skrika "Korsfäst honom", då jag igår utbrast "Hosianna"!

Nürnbergdomarna blev folkrätt

En viktig fråga som kan ställas är om brotten Sammansvärjning mot freden (a1) och Börjande av anfallskrig (a2) genom nürnbergdomen utgör en del av folkrätten. Är domen ett prejudikat? Den amerikanske juristen Jackson, som själv deltog i utarbetandet av nürnbergstadgan och sedermera var åklagare i rättegången har sagt:

"En dom som den avkunnade understödjer dessa rättsregler med prejudikatets kraft. Ingen kan hädanefter förneka eller påstå sig inte känna till att de principer enligt vilka de nazistiska ledarna dömts att mista livet utgör gällande lag - lag som sanktioneras."

För att understryka nürnbergsprocessens grundsatser och ge dessa en starkare auktoritet bekräftade FN:s generalförsamling 1946 på amerikanskt initiativ att nürnbergsdomstolens stadga och utslag var i överensstämmelse med folkrätten.

Det må var hur det vill med frågan huruvida nürnbergdomen beträffande Sammansvärjning mot freden och Börjande av anfallskrig, var "juridiskt korrekt". Idag är det helt klart att modern folkrätt klassificerar aggressionskrig som "brott mot freden" (a crime against peace). Någon folkrättslig "brottsbalk" har dock ännu inte kunnat antas i FN:s regi. Ett arbete inom den Internationella lagkommissionen pågår, men det finns tydliga motsättningar mellan i första hand väststater och stater från Tredje världen, vilka önskar kodifiera nürnbergprinciperna respektive önskar en avsevärt längre lista som även omfattar bl a ekonomisk aggression.

Haag-tribunalen

En tribunal har inrättats av FN för brott i f d Jugoslavien. FN grundar sin behörighet på kapitel VII i FN-stadgan. Det innebär att inrättandet av tribunalen av FN uppfattats som en
verkställighetsåtgärd som syftar till att motverka ett av säkerhetsrådet konstaterat hot mot internationell fred och säkerhet.

Detta är den första internationella krigsförbrytardomstol som upprättats sedan nürnbergdomstolen efter andra världskriget. Men den skiljer sig på flera punkter från nürnbergdomstolen. Tribunalen har en mer begränsad rätt att pröva brott. För det första har den endast behörighet att döma personer för brott begångna på f.d. Jugoslaviens territorium. För det andra skall brotten ha begåtts från och med den 1 januari 1991. För det tredje är det endast brott mot den humanitära rätten som skall prövas.

Brott mot freden prövas ej

Detta innebär att t ex 1948 års Folkmordskonvention och 1949 års Geneve-konvention kommer att tillämpas. Tribunalen skall dock inte gå in på brotten Sammansvärjning mot freden (a1) och Börjande av anfallskrig (a2), dvs FN önskar inte att frågan om vem eller vilka som planerat, förberett, igångsatt eller fört ett anfallskrig mm eller frågan om vem eller vilka som deltagit i en gemensam plan eller komplott för utförande av anfallskrig mm blir utredd och att eventuella ansvariga blir lagförda. Detta underlåter FN att göra, trots att, som tidigare påståtts, även dessa gärningar är brottsliga enligt folkrätten.

Man frågar sig nu varför inte Jugoslavientribunalen fått mandat att fullt ut pröva nürnbergprinciperna. En tjänsteman på UD har förklarat det med att tribunalen "skulle bli involverad i svåra politiska ställningstaganden, som att utröna krigets orsaker och vilken part som bär skuld till kriget".

Detta argument är föga övertygande. Inte skall en skyldig få gå fri eller till och med slippa att ställas inför skranket bara för att bevisfrågorna och rättsfrågorna är komplicerade. En fråga man borde fått se utredd och prövad är om det som EG:s medlare Lord Carrington kallade en "torpedering" av fredssträvandena utgjorde brottet "sammansvärjning mot freden".

Kroatiens erkännande

Det handlar alltså om att EG diplomatiskt erkände Kroatien, trots att Kroatien "på intet sätt kunde vara säker på att kvalificera sig för erkännande enligt Badinter-kriterierna" (Silber m fl: The Death of Yugoslavia, 1995, s 220).

Bakgrunden till erkännandet är följande. Efter det att Tudjman vann valet i Kroatien i april 1990 hade serberna i Kraijina (som ligger i Kroatien) en folkomröstning angående frågan om oavhängighet. I december 1990 antogs Kroatiens nya författning, samtidigt som serberna i Kraijina förklarade sig självstyrande (autonomi). I maj-juni 1991 uttalade sig kroaterna efter en
folkomröstning för sin självständighet. I juli ingicks en kompromiss efter medling av Lord Carrington om ett moratorium i tre månader avseende självständighetsförklaringar. I oktober
förklarades Kroatien självständigt av dess parlament. Den 23 december 1991 erkände Tyskland Kroatien som en självständig stat. Den 15 januari 1992 erkände EG Kroatiens självständighet.

Den sk Badinter-kommittén (Badinter Arbitration Committee) bildades i augusti 1991 på intitiativ av EG och dess medlemsstater. Ordförande i kommittén var ordföranden i Frankrikes högsta domstol Robert Badinter och övriga medlemmar var höga jurister från Tyskland, Italien, Belgien och Spanien. Uppdraget var ganska vagt: "Kommittén skulle fälla avgöranden genom bindande beslut på begäran från gällande jugoslaviska myndigheter" (Pellet, European Journal of International Law, 1992, s 178).

Frågor till kommittén kom att ställas av Lord Carrington och av den serbiska staten. Den 14 januari 1992 avkunnade kommittén ett beslut av innebörd att republikerna Makedonien och Slovenien uppfyllde kraven på självständiga stater, men att så inte var fallet beträffande Kroatien. Prövningen gjordes mot bakgrund av vissa vilkor som EG:s ministerråd uppställt den 16 december 1991. På fråga av Lord Carrington om serberna i bl a Kroatien har rätt till självbestämmande, svarade kommittén ja, och att minoriteter har en rätt att välja sin egen nationalitet.

Man noterar att EG erkänner Kroatien dagen efter det att kommittén avstyrkt detta. I Kroatien började man sjunga en ny sång, "Danke Deutschland", i Split ändrades namnet på ett populärt café till "Café Genscher" och Helmut Kohl förklarade att det hela var "en stor seger för Tysklands utrikespolitik". Lord Carrington var däremot upprörd:

"Jag ansåg att det inte var någon mening med att fortsätta konferensen efter detta. När två länder fått sitt oberoende hade de inte något ytterligare intresse av förhandlingarna och jag antar att serberna inte hade särskilt mycket intresse av dem heller. Det enda lockbete vi hade för att få någon av dem att gå med på någonting var att slutligen erkänna deras oberoende. Annars fanns ingen morot. De kastade bort den utan vidare." (Silber, a.a. s 221).

Det torde för samtliga inblandade makthavare ha stått helt klart att denna torpedering av fredssträvandena innebar krig. Men om detta också var en "sammansvärjning mot freden" enligt nürnbergstadgan behöver Haag-tribunalen alltså inte ta ställning till.

TfFR 3-4/1995