Den tyske journalisten och fredsforskaren Erich Schmidt-Eenbooms bok ”Det Schattenkrieger” som beslagtogs i Tyskland i slutet av augusti var spridd och uppmärksammad i Sverige redan dessförinnan.

Tysk underrättelsetjänst på Balkan

Underrättelsetjänster är utrotningshotade organisationer, när det kalla kriget tagit slut. För att hävda sitt existensberättigande iscensätter de allt farligare teaterpjäser. Såsom den senaste eskapaden från den tyska underrättelsetjänsten BND, en uppenbart fejkad plutoniumhandel mellan Moskva och München. Innan sanningen kom i dagen hade de tyska slokhattarna fått både Der Spiegel och Newsweek att måla upp faran med kärnvapen i terroristhänder som den nya tidens hot.

Där någonstans börjar det brännas. Att skapa opinion må vara OK för en underrättelstjänst, men när den blir en stat i staten har den gått över gränsen.

Av LARS-GUNNAR LARSSON

Vad gäller det f d Jugoslavien gick de tyska slokhattarna över gränsen. Deras insatser räcker från aktiv medverkan till den jugoslaviska statens sönderfall och till omfattande vapenleveranser, stick i säv med gällande FN-embargo.

Den som i påfallande grad styrt och styr denna tyska politik är Klaus Kinkel. Han var chef för Bundesnachrichtendienst, BND, innan han blev utrikesminister och som sådan drev igenom ett tyskt erkännande av Kroatien och Slovenien år 1990.

Men det var inte Kinkel som började. Det hade inte gått mer än några år efter andra världskriget, förrän den tyska infiltrationen på Balkan återupptogs. Föregångaren till dagens BND hette Organisation Gehlen efter sin förste chef. Och denne Reinhard Gehlen drog sig inte för att låta de agenter som under Hitlertiden byggt tyska radarstationer i Slovenien helt sonika fortsätta med samma verksamhet, för västtysk räkning.

Än idag sätter Hitler sina spår i den inofficiella tyska balkanpolitiken. Nu gör sig BND av med medarbetare som har ett förflutet som partisaner. Då är det av underordnad betydelse att de under ett par årtionden tjänat kroatiska lika med tyska intressen.

Det som ligger dem i fatet är att de för länge sedan slogs mot Tyskland. Etappmålet om jugoslavisk splittring och tyskt inflytande i Jugoslavien är uppnått och då samarbetar tyskarna hellre med pålitliga anhängare till Ustasja, den extremnationalistiska kroatiska organisationen.

Den bedömningen görs i alla fall av Anton Dehacek, mångårig medarbetare i den jugoslaviska underrättelseverksamheten. Duhacek citeras i en bok av den tyske journalisten Erich Schmidt-Eenboom. Boken handlar om Klaus Kinkel, mannen som lagt grunden till den moderna stortyska attityden mot gentemot Balkan. Kinkel kommer lustigt nog från samma miljö som sin senare motspelare i den östtyska underrättelsetjänsten, Markus Wolf. Båda är söner till läkare, båda kommer från provinsen Baden-Württemberg, känd för människor som är mer sparsamma och strävsamma än briljanta.

Kinkel blev jurist och tjänsteman, närmaste man till den liberale tyske partiledaren och mångårige utrikesministern Hans-Dietrich Genscher. Det var Kinkel som räddade Genscher från att dras med när Willy Brandt föll på avslöjandet att hans viktigaste medarbetare Günther Guillaume var östtysk spion.

När Klaus Kinkel utnämndes till BND-chef var han en av få i världen som avancerat till en sådan post utan att först ha varit politiker. Det politiska engagemanget klistrades hastigt på när han skulle bli ledare för det liberala FDP-partiet.

Kinkel är alltså mer verktyg än ideolog. När han ändå drivit en hård ideolo­gisk linje vad gäller Jugoslavien måste man tolka det som att han snarast varit ett verktyg för eviga tyska intressen, oavsett om han får sin inspiration från politiker eller militärer eller kanske både och.

Ett par belysande händelser:

Under 70-talet genomgick den jugoslaviska statsapparaten ett slags kvotering efter nationaliteter. Så också underrättelseetjänsten, där den kroatiska sidan skulle ledas av en viss Ivan Krajacic. Krajacic var kommunist och spionchef under Tito men framförallt kroatisk nationalist och det sistnämnda var vid denna tidpunkt avgörande för tyskarna.

BND hade enligt Schmidt-Eenboom ett finger med i den kroatiska inrikespolitiken redan innan Kroatien bildades. Den som drog i trådarna var en man vid namn Klaus Dörner. Han hade nära kontakter med den blivande kroatiske ledaren Franju Tudjman. De fungerade också när Tudjman satt i fängelse, dömd för separatism. Det var sedan Tudjman gentemot västliga tidningar hävdat att det inte alls var 600 000 serber som dödades i kroatiska läger under andra världskriget, utan bara 60 000, ett slags jugoslavisk Auschwitslögn.

Men i tyska tidningar, bland annat den tongivande konservativa Frankfurter Allgemeine, hyllades Tudjman som en martyr. Här var BND med och höll i pennan.

För grövre uppgifter var det bekvämare att slussa in kroatiska terrorister, till exempel genom att utrusta dem med förfalskade jugoslaviska pass. Det skedde vid ett hemligt möte på tysk mark, i närvaro av kroatisk och tysk säkerhetstjänst.

1983 dog Ivan Krajacic. Ett generationsskifte stod för dörren. Då tog tyskarna tillfället i akt att kräva en utrensning. Bort med partisanerna, löd devisen. Tyskland var färdigt med Kroatien. Nu är relationen mellan den tyska och den kroatiska underrättelsetjänsten som mellan ledarstat och vasall, enligt Schmidt-Eenboom.

Författaren anser att denna plötsliga kursomläggning ökar risken för en öppen strid mellan kommunister och Ustasja om herraväldet i den nya staten. Men sent omsider har USA skrämts upp av den tyska hegemonin. Amerikanarna har bytt linje, från proserbisk till prokroatisk hållning, just för att bilda en motvikt till det tyska inflytandet.

Men kanske det i sin tur lett till att den serbiska krigföringen eskalerat - på mottot när hela västvärlden är emot oss, vad har vi att förlora?

Historien är långsint, Jugoslavien är en tragisk illustration till det, men det gäller alltså inte bara relationerna melan de stridande parterna utan också den yttre inblandningen.

Lars-Gunnar Larsson är svensk journalist stationerad i Tyskland

TfFR 2/1995