Inför folkomröstningen om EU påpekade FiB-juristerna i sin granskning av RSV:s broschyr till hushållen att Systembolagets ev. fortsatta monopolställning i försäljningen av alkohol är en fråga uteslutande för gemenskapsrätten, dvs saken avgörs inte av den svenska alkohollagen, utan av EUs konkurrensregler.


Systembolaget prövas mot EU-lag

En ICA-handlare i Skåne står åtalad för brott mot alkohollagen på grud av att han den 1 januari 1995 sålt vin i sin butik. För­svaret har anfört att de anser att alkohollagens regler står i strid med Romfördragets bestämmelser och att handlaren på grund härav inte kan dömas till det brott som han står åtalad för. Ett tämligen enkelt mål där den misstänkte erkänt brottet har helt plötsligt, efter unionsinträdet, blivit en fråga för EU och de för oss så självklara detaljhandelsmonopolet är inte längre självklart.

Av PIA BLANCK

Med anledning av inträdet i EU har Sverige avskaffat alkoholmonopolen vad gäller import, export, tillverkning och partihandel. Det enda monopol som fortfarande finns kvar efter Sveriges inträde i EU är detaljhandelsmonopolet. Sverige har inte förhandlat fram några garantier i samband med inträdet i EU för att få bevara detaljhandelsmonopolet i sin nuvarande form även om det i skriften från UD angavs att som resultat av förhandlingarna har man uppnått det betydelefulla målet att Systembolaget blir kvar. Om detta påstående stämmer kommer vi även i fortsättningen att få behålla systembolaget och Landskrona tingsrätts beslut att inhämta yttrande från EG-domstolen verkar tämligen onödigt. Kan det vara så att Sveriges möjligheter att behålla detaljhandelsmonopolet i sin nuvarande form inte är så stora som UD velat framhålla i sin skrift.

Det enda dokument som finns angående bevarandet av det svenska detaljhandelsmono-polet med anledning av Sveriges inträde i EU är ett brev som förhandlingskommissionens ord-förande riktade till den svenska regeringen med följande lydelse:

”Vad gäller det svenska detaljhandeln anser kommissionen att alla effekter som diskrimi-nerar varor och varor importerade från EGs medlemsstater måste avlägs­nas. Med reservation för domstolens framtida rättstillämpning och kommissionens roll som väktare av Fördraget om en Europeisk Union, finner kom-missionen med utgångspunkt från existerande tolkning av regelverket inte någon anledning att på eget initiativ vidtaga åtgärder, varken nu eller efter den svenska anslutningen till Unionen mot bibehållandet av detaljhandels-monopolet.”

Brevet säger ingenting om detaljhandels-monopolets framtid utan bara att kommissionen för sin del inte tänker agera inför EG-domstolen. EG-domstolen är inte på något sätt bunden av kommissionens löfte till den svenska regeringen.

Eftersom det inte finns något bindande avtal mellan Sverige och EU som särskilt reglerar Sveriges rätt att behålla detaljhandelsmonopolet är det Romfördraget som gäller. De artiklar som i detta fall kan ståi konflikt med Sveriges lagar ägnade att skydda detaljhandelsmonopolet är art 30 om förbud mot kvantitativa importrestriktioner och förbud mot åtgärder med motsvarande verkan och art 36 där man anger att undantag från art 30 kan ske för att skydda människors hälsa.

I ett fall som detta när tvist uppkommer om tolkningen av fördragstexten kan svensk domstol, i enlighet med artikel 177, vända sig till EG-domstolen för att få ett förhandsavgörande om tolkningen av fördraget. Förhandsavgörandet är bindande för den nationella domstolen.

Av sista stycket i art 177 i Romfördraget framgår att när en fråga om tolkning av fördra-get uppkommer i ett ärende vid en domstol i högsta instans (Högsta doms­tolen etc) så skall den nationella domstolen föra frå­gan vid­are till EG-domstolen. Art 177 med dess tvingande regel har gett EG-domstolen ett kraftfullt vapen att styra medlemsländernas rättspraxis.

Tingsrätten i Landskrona har ännu inte formulerat sina frågor till EG-domstolen men redan beslutet att låta EG-domstolen yttra sig i frågan visar att Sverige genom inträdet i EU förlorat möjligheten att genom lag beslutad i den svenska riksdagen råda över viktiga politiska frågor.

TfFR 1/1995