Sveriges faktiska tvångsanslutning till EUs utrikespolitik visar sig exemplariskt i kommissionens agerande i samband med att Kroatien öppnade ett nytt krig på Balkan. Sverige är delaktig i ett orättfärdigt krig i Europa, efter att sedan tidigare ha deltagit i FNs administrering av etnisk rensning.


EUs kroatiska krig

Under tidiga våren 1995 när Kroatien med sitt anfall mot västra Slavonien öppnade ett nytt krig på Balkan, uttalade EG-kommissionens talesman van den Broek omedelbart sitt starka stöd för anfallet och garanterade fortsatt ekonomiskt stöd från EU till Kroatien. Uttalandet innebär alltså att EU stödjer den anfallande i ett nytt krig med plundring, etnisk rensning och massmord.
EG-kommissionens agerande är ett exempel på hur Maastrichtfördragets bestämmelser om EUs gemensamma utrikespolitik fungerar i verkligheten.

Av ERIK GÖTHE

Officiellt har det sagts att EU:s utrikespolitik är rent mellanstatlig – Europeiska rådet lägger fast riktlinjerna för en gemensam utrikespolitik, alla medlemsstater har vetorätt, och därefter verkställes denna politik av ministerrådet och kommissionen. I Maastrichtfördragets bestämmelser (Avd V, dvs artiklarna under bokstaven J) finns en mängd oklarheter, som gör att man kan ifrågasätta om det egentligen är mellan-statlighet eller överstatlighet som gäller för utrikespolitiken. FiB-juristerna behandlade detta i sin juridiska granskning av Riksskatteverkets ”opartiska” information till hushållen inför folkomröstningen:
Det främsta målet för EU:s Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) är enligt Maastrichtfördraget ”att skydda unionens gemensamma värden, grundläggande intressen och oavhängighet, att på alla sätt stärka unionens och dess medlemsstaters säkerhet”. EU:s utrikespolitiska samarbete, som enligt vad som uppges i fördragstexten kräver enhällighet och ligger helt utanför gemen­skapen och dess beslut och rättskipning, gäller bara EU:s förhållande till utanförstående stater, inte stater­na inbördes. Rättsligt kan EU inte jämföras med FN eller ESK. GUSP innebär inte heller någon skyldighet för EU att bistå Sverige mot annan makt. Däremot måste Sverige i t ex FN framföra vad EU beslutar.
Enhälligheten i utrikesfrågorna får vägas mot att medlemsstaterna förklarat sig överens om att inte använda sin vetorätt. Det finns en rättslig oklarhet om i vilken utsträckning ett medlemslands medverkan i GUSP kan bli föremål för avgöranden av gemnskapens organ. Enligt Maastrichtfördraget artikel L skall gemenskapsrätten visserligen inte gälla för GUSP, men enligt EU:s och Sveriges m fl gemensamma förklaring om GUSP 1994 vid anslutningen skall de nya medlemsstaternas rättsordningar ”stå i överensstämmelse med gemenskapsrätten”. Maastrichtfördragets artiklar J-J.11 innehåller dessutom en rad bestämmelser som uttryckligen förutsätter medverkan av Gemenskapens or­gan. GUSP skall ses över 1996 vid en konferens som, enligt vad som redan beslutats (art B), skall överväga hur de skall ”säkerställa effektiviteten i gemenskapens mekanismer och institutioner”–- dvs i EU:s överstatliga organ.
Maastrichtfördraget innehåller alltså bestämmelser som är högst motstridiga ifråga om vad som skall vara huvudprincip – mellanstatlighet eller överstatlighet.
Men inte i något fall kan enligt Maastrichtfördraget ett nytt helt krig stödjas av EU:s organ utan att detta måste betecknas som EUs utrikespolitik och Europeiska rådet enats om att stödja kriget. Detta är ändå vad som skett. Eftersom det är Tysklands traditionella klientstat Kroatien som har fått detta förbehållslösa stöd, eftersom det genomdrivits i strid med Maastrichtfördraget och eftersom andra EU-medlemsstater har andra bindningar (Frankrike t ex har Serbien som traditionell klientstat), så kan man fråga sig varför hittills veterligt bara Sveriges utrikesminister har protesterat mot förfarandet. Svaret kan knappast vara annat än att regeringarna inom EU är till den grad fixerade vid tanken att Tysklands maktambi-tioner skall kunna hållas tillbaka med hjälp av en gemensam, överstatlig utrikespolitik utfor-mad av EU:s organ, att de tigande går med på att så sker redan nu – till främjande av Tysklands maktpolitik. En liten salut dock för vår svenska utrikesminister, som på radioreporterns fråga pep: – Det hade varit bättre om de tagit upp saken internt först. EUs utrikespolitik ut­formas av EUs utrikesministrar i ministerrådet.

TfFR 1/1995