Det visade sig att även förra gången Tyskland ingrep i det offentliga samtalet i Sverige fanns det ett utrikesdepartement i Sverige, med ambition att recensera och flinkhet att hitta lämpliga lagrum.

För det första, är den så bra?

Regissören, teaterchefen och ordföranden för Teaterförbundet under åren 1934-43 Per-Axel Branner beskriver i boken ”Vår lilla teater” hur det gick till 1943 när teatern skulle spela Axel Kiellands pjäs ”Om ett folk vill leva”, som författaren tillägnat minnet av teaterchefen Henry Gleditsch, arkebuserad av de tyska nockujpanterna den 6 oktober 1942. ”Publikens ovationsartade bifall gällde ju till en del skådespelarna, men fick framförallt tas som en demonstration för Norge,” hette det i en av recensionerna.

Av ERIK GÖTHE

Dagen efter premiären fick teaterchefen Branner en påringning från UD och ombads infinna sig på Arvfurstens palats för ett samtal med en av byråcheferna. Det samtal som ägde rum var Branner vänlig nog att rädda åt de efterkommande generationer, som har att tampas med motsvarande situationer:
”Byråchefen beklagade sig naturligtvis det mindre angenäma uppdrag han fått av sin höge chef. Han frågade bland annat:
– Förekommer det någon tortyr i pjäsen?
– Nej. Det talas om att sådan äger rum i Norge. En av rollerna går pjäsen igenom med handen i bandage.
– Talas det tyska i pjäsen?
– Ja. En roll är skriven helt och hållet på ”kulturspråket”, som de säger i pjäsen. I andra akten förekommer en scen där en av de sammansvurna försöker hjälpa de övriga ut ur fängelset. Den scenen spelas helt på tyska.
– Har Ni tyska uniformer? Nej, det är spårvägens. S.S. i varje fall! Men vi har gjort dem så lika som det överhuvudtaget är möjligt. Min assistent och en av skådespelarna begärde på tyska informationsbyrån få diverse upplysningar, men då damerna därstädes inte kunde klara saken tillkallade de en ”Gehilfe des Deutschen Militärattaché” och under Hitlers porträtt diskuterade John Zacharias – min assistent – med denne sakkunnige expert i två timmar igenom uniformsproblemet.
– Frågade han inte vad uppgifterna skulle användas till?
– Nej. Han var säkert smickrad över den relativt ovanliga uppmärksamheten.
– Minst sagt ljusblått. Men varför har ni inte ringt till mig tidigare. Vi har friserat pjäser förr.
– Den här pjäsen kan inte friseras. Den är ett gripande dokument inifrån dagens och gårdagens Norge. Våldsmaktens representanter är sedda ur norsk synvinkel. Nazister kallas nazister, Hitler kallas Hitler och svinpälsar kallas svinpälsar. Det är ingenting att göra åt den saken. Jo, författaren skildrar en av dem på sådant sätt, att han faktiskt vinner åskådarens sympatier.
– I varje fall har saken en allvarlig sida?
– Ni vill väl inte påstå, att det kan bli krig mellan Sverige och Tyskland för att vi spelar en bra pjäs?
– För det första, är den så bra? Kritiken tycktes på sina håll vara av en annan mening.
– Den är dokumentarisk och smakar reportage. Men den är framsprungen ur ett patos, som inte står Schillers i Die Räuber efter. Enligt min mening får de som klankar på pjäsen revidera sin uppfattning.
– För det andra så vet vi av erfarenhet vilken roll i upprörda situationer en pjäs eller en film kan spela. Och en viss spänning råder ju just nu.
– Ja, det gäller ju protesten mot den tyska behandlingen av fredliga svenska fiskebåtar.
– Det är ju inte otänkbart att pjäsen kommer att förbjudas.
– Vi har ingen censur här i vårt land. Hur skall det då gå till? ...
– Vi har hyllat England för Dunkerque och läst från scenen Thomas Manns tal till friheten och vi har konstaterat att det finns inga broar som leder över till dem som krossar individer och nationer och berövar dem sin frihet, sina lagar, sin urgamla rätt att leva.
– Har ni något program, som jag kunde få.
– Var så god, här står en del. Det ringde just då i telefonen och byråchefen tog emot ett viktigt meddelande. När han lade på luren, sade han:
– Engelsmännen har just gått i land i Italien och upprättat ett brohuvud!
– Äntligen! Det är ju skönt att sanningen åtminstone är på marsch någonstans! Är det tyska legationen som har protesterat?
– Nej. Inte ännu i varje fall.
– Är det den svenska regeringen? Eller rättare sagt Günther? Det är ofattbart. Utan svar på dessa frågor lämnade jag palatset. ...”
Dagen därpå kallades Branner dit igen och fick besked att U.D. beslutat att Nya teaterns pjäs måste stoppas. Branner bad att få det skriftligt.
“Det skall jag ordna. Det vill säga det är möjligt att det av rent tekniska skäl blir polisen, som skriver brevet, blev svaret. Branner:
– Har fortfarande tyska legationen inte ...
– Nej.
– Ett tyskt legationsråd satt i salongen i går kväll enligt vad en av våra skådespelare med diplomatiska förbindelser – ja, av rätt kulör – meddelat mig. Günther tycks tydligen resonera som så: Om vi förbjuder pjäsen innan tyskarna protesterar får vi en fjäder i hatten. Och vår teater får en fjäder i hatten för att vi spelat pjäsen. Om det åtminstone varit Tyskland ... Men att Günther ...”
Förbudet fick teatern kvittera ut från en polisman och det hade följande lydelse:

"Poliskammaren
Polishuset
Stockholm
Nr. 1795 TD 1943
Resolution
Till Poliskammarens kännedom har kommit, att ett å Nya teatern i huset med adress n:r 111 vid Regeringsgatan här i staden uppfört skådespel, benämnt ”Om ett folk vill leva” är förargelseväckande.
Med anledning härav prövar Poliskammaren med stöd av 13 § i Kungl. ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 skäligt förbjuda ovannämnda skådespels vidare uppförande.
Den som icke nöjes med denna resolution, äger däri söka ändring genom underdåniga besvär, vilka vid talans förlust skola till Kungl. Socialdepartementet ingivas eller med posten insändas så tidigt, att de äro till Kungl. departementet inkomna före klockan tolv å trettionde dagen efter erhållen del av beslutet, delgivningsdagen oräknad.
Stockholm i Poliskammaren den 3 september 1943
Erik Roos"

Vad skulle det väl tjäna till att protestera? skriver Branner. Socialdepartementet var ju detsamma som regeringen. Riksdagsman nen Brandt i Borlänge interpellerade senare utrikesministerni riksdagen: – Är Per-Axel Branners uppgift riktig, att det är utrikesdepartementet, som föranlett polisens ingripande, och på vilka rättsliga grunder vilar i så fall U.D:s åtgärd? Brandt JO-anmälde också senare polisförbudet. I ett PS anger Branner resultatet av anmälan:
”JO:s uttalande relaterades i pressen den 14 april 1944: JO frikänner polismästaren därför att prejudikat förefanns, men anser att vår lilla teater bort åtalats för att skingra intrycket av administrativt godtycke. Samtidigt konstaterar JO att det kan diskuteras huruvida pjäsens framförande verkligen var förargelseväckande. En salomonisk dom.”

TfFR 3-4/1994