Sedan åtal väckts den 8 december 1994, trädde Bayern in och begärde att restupplagan av Mein Kampf skulle tas i beslag i avvaktan på rättegång. Stockholms tingsrätt och hovrätten biföll begäran. Ingen av domstolarna tog ställning till de rättsliga invändningarna.TfFR återger dem efter inlagan till hovrätten. Beslaget överklagades till Högsta domstolen den 8 mars 1995.

Rättsinvändningarna mot bokbeslaget

1. Fristaten Bayern är inte målsägande
Fristaten Bayern har hävdat i anmälan till åklagaren att den äger Hitlers upphovsrätt, efter att de allierade 1945 konfiskerade nazistisk egendom. Bok­för­läggare Hägglund, som gav ut Mein Kampf 1992, har åtalats för brott mot lagen om upphovsrätt. Sådana brott får åtalas av åklagare under förutsättning att ”målsäganden” anger brottet till åtal. Frågan är om Fristaten Bayern bör anses ha målsäganderätt.
Upphovsrätten till Mein Kampf tillhörde ursprungligen Adolf Hitler. Enligt de svenska reglerna om upphovsrättens övergång får upphovsrätt helt eller delvis överlåtas, dock inte den ideella delen, som bör anses ha följt Hitler för att vid hans död övergå till eventuella arvingar. Det strider således mot svensk rätt att betrakta Fristaten som innehavare av den ideella delen av Hitlers upphovsrätt.
Den ekonomiska delen av upphovsrätten kan överlåtas av upphovsmannen. Någon annan rättsgrund för förvärv av upphovsrätt än frivillig överlåtelse finns dock ej i svensk rätt. Det finns även ett uttryckligt förbud mot utmätning av upphovsrätt, vilket är motiverat av upphovsrättens mycket personliga karaktär.
Även målsäganderätten har en personlig karaktär, vilket utgör ett ytterligare hinder mot att en sådan skulle kunnat tvångsförvärvas tillsammans med upphovsrätten.
När det gäller vad som i upphovsrättslagen menas med ”målsägande” hänvisar lagmotiven till allmänna regler i rättegångsbalken. Målsägande är enligt rättegångsbalkens bestämmelse ”den mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada”.
Frågan om vem som är målsägande bör avgöras efter hänsynen till syftet med straffbudet, anses i rättsdoktrin.
Syftet med straffbestämmelsen i URL är att skydda upphovsrättsinnehavarens ideella och ekonomiska upphovsrättsliga intressen. Men Bayern har inte ens påstått att den lidit eller kan lida vare sig ideell eller ekonomisk skada genom Hägglunds utgivning. Bayern vill ju bara hindra utgivning av politiska skäl.
Det borde inte vara tillåtligt att utnyttja upphovsrättslagens straffbestämmelse utöver lagstiftarens syfte med bestämmelsen.
Det bör inte anses förenligt med den svenska synen på begreppet målsägande att en främmande stat genom konfiskatoriska åtgärder mot en så personlig rätt som upphovsrätt tar sig en så personligt knuten rätt som målsäganderätt med de befogenheter som följer av detta enligt svensk processrätt – dvs att anmäla till åtal och kräva beslag.

2. Räckvidden av främmande stats tvångsåtgärder mot egendom
Även om konfiskationen skulle kunna betraktas som giltig i Bayern, skall den enligt svensk rätt vägras verkställighet i Sverige. Anledningen till det är att svensk internationell privaträtt anser att främmande stats tvångsåtgärder med avseende på egendom är begränsad till den främmande statens territorium. Denna uppfattning delas av bl a tysk och engelsk rätt.
I flera mål föranledda av bolsjevikrevolutionen i Ryssland 1917 uttalade Högsta domstolen att nationaliserings- och konfiskeringsbestämmelser inte kunde tillerkännas rättsverkan såvitt angår egendom som redan befann sig utanför ryskt territorium. En liknande uppfattning redovisade Högsta domstolen 1941 i mål gällande den tvångsförvaltning som judiska affärsföretag underkastades inom Tyskland. Sådan tvångsförvaltning kunde ”med hänsyn till förvaltningens innebörd och ändamål – i anslutning till vad som i allmänhet vid internationella rättsförhållanden gäller ifråga om territoriell begränsning – icke anses inbegripa egendom, vilken redan före förvaltningens anordnande befann sig här i riket”.
Upphovsrätt liksom andra immaterialrättigheter ges rättsligt skydd i varje lands egen lagstiftning. Den anses belägen i det land där den kan genomdrivas.
En eventuellt giltig konfiskation av upphovsrätt genomförd i Bayern kan således av internationellt privaträttsliga skäl ej beröra den i Sverige gällande upphovsrätten. Fristaten kan därför även av det skälet ej lagligen uppträda som målsägande i målet.

3. Ordre public
Ett beslut som fattats på av Fristaten angivna grunder (bl a stred det mot folkrätten) och efter ett så bristfälligt förfarande (ingen rättegång, ingen ersättning) skall även av hänsyn till den svenska rättsordningen ej verkställas här i Sverige (bl a regeringsformen förbjuder samma förfarande här).

4. Yttrandefrihetsintresse
Beslagsyrkandet och den bakomliggande anmälan om brott betingas eller motiveras ej av upphovsrättsliga intressen. Fristaten har hävdat att den vill ha till stånd ett åtal för att det är ”en principsak” samt hänvisat till bokens innehåll och författarens dåliga anseende.
Fristaten har ej lidit skada och kan med sin inställning till utgivning av verket (Bayern undertrycker boken) inte heller göra det. Detta skall vägas mot de tryckfrihetsintressen som skadas genom beslaget.
I den s k Manifestetdomen (Peter Oskarssons manifest om Göteborgs stadsteater) ansåg Högsta domstolen att det kan ”uppstå situationer där yttrandefrihetsintresset gör sig gällande med sådan styrka att domstolarna rimligen måste ta ansvar för en friande dom vid åtal för intrång i upphovsrätten” - även utan uttryckligt stöd i lag.
De omständigheter som i Manifestetdomen angavs tala för att intresset av yttrandefrihet inte stod i tillräckligt ”bjärt motsättning till skyddet för upphovsrätten” var dels att yttrandefrihetsintresset kunde ha tillgodosetts ”till största delen – om än inte på alldeles idealiskt sätt” genom referat av upphovsmannen Peter O:s teatermanifest, dels att upphovsmannens ideellt rättsliga intressen var beaktansvärda.
I fråga om Mein Kampf finns ingen av dessa faktorer: boken är ett historiskt dokument som inte kan bara refereras och upphovsmannens ideella rätt – för övrigt otvivelaktigt kränkt redan genom Stig Jonassons förord – kan inte göras gällande.
I målet om Mein Kampf överväger yttrande-, informations- och tryckfrihetsintressena tillräckligt starkt för att utgivningen inte bör betraktas som brott och beslaget inte tillåtas.
Upphovsrättslagen får inte vara censurinstrument för en främmande stat – såsom i detta fall med verkan att det ideologiska huvuddokumentet från den mest uppmärksammade och olycksbådande perioden i statens egen samtidshistoria skulle undandras granskning och vidare reflexioner från allmänheten i vårt land.
Konfiskationen av Hitlers rätt till Mein Kampf är även enligt svensk rätt att jämställa med varje annan konfiskation riktad mot en författare, levande eller avliden, som en stats regim betraktar som misshaglig och vars verk staten ifråga därför vill förbjuda. Denna stat kan i en sådan situation ej erkännas som målsägande i vårt land.
På dessa grunder bör beslaget betraktas som otillåtet och skall hävas, då skälig misstanke om brott ej kan anses föreligga.

TfFR 3-4/1994