Med bistånd av svenska myndigheter kunde tyska Fristaten Bayern den 15 december få till stånd ett bokbeslag i Sverige. Den för Tyskland misshagliga utgivningen av Adolf Hitlers "Mein Kampf" i ocensurerad utgåva togs i beslag hos Hägglunds förlag.

Historisk vändpunkt

Onsdagen den 15:e december 1994 är en av de där märkesdagarna som under nästa millennium kommer att ges rang och värdighet av historisk vändpunkt för oss svenskar.
Framtidens statsvetare, sociologer och historiker lär få mycket svårt att förbigå detta datum med tystnad. Denna dag voterade Riksdagen in Sverige i Europeiska Unionen genom att godkänna Anslutningsavtalet. Miljöpartiet lade ned sina röster. Inte en enda ledamot röstade nej. Jag upprepar: inte en (1).

Av HANS GABRIELSON

Därmed tog Konungariket Sverige även i formell, statsrättslig mening det första steget i omvandlingen till en delstat i den politiska, ekonomiska och militära Union som ska stå färdig runt år 2000.
Ja, denna gråkalla decemberonsdag av år 94 var i sanning det man i Tyskland kallar "eine Wende", och det av mer än en anledning! Förmiddagen den 15/12 1994 fattade nämligen Stockholms tingsrätt, avdelning 7, under ledning av rådmannen Annalise Detthoff, interimistiskt beslut i mål nr B 7-6370-94.
Målsägande: Fristaten Bayern genom dess Staatsministerium der Finanzen, Postfach 200 003, 803 35 München, Förbundsrepubliken Tyskland.
Tilltalad: Förläggaren Karl Erik Hägglund, Stockholm.
Åklagare: Chefsåklagare Anders Helin.
Saken: brott mot upphovsrättslagen. Beslutet denna dag rör dock frågan om interimistiskt förordnande om beslag, i avvaktan på huvudförhandling i Stockholms tingsrätt.
Det följande långa citatet är ur

Tingsrättens protokoll:
"Handlingarna i målet genomgås, därvid följande antecknas. Allmänne åklagaren har väckt åtal mot Karl Erik Hägglund för brott mot upphovsrättslagen under åberopande av 2 och 53 §§ denna lag och under påstående om följande:
Fristaten Bayern innehar upphovsrätten till Adolf Hitlers verk "Mein Kampf". Hägglund har genom Hägglunds förlag i Stockholm under 1992 – utan medgivande av upphovsrättsinnehavaren – framställt och gjort tillgänglig för allmänheten en till svenska språket översatt version av "Mein Kampf". Hägglund har härigenom uppsåtligen eller av oaktsamhet gjort intrång i den Bayern tillkommande upphovsrätten till "Mein Kampf".
Fristaten Bayern, som biträtt åklagarens talan, har därefter yrkat
- att tingsrätten förordnar om beslag avseende Hägglunds exemplar av "Mein Kampf" jämte de trycksatser, klichéer etc som använts vid framställningen av "Mein Kampf"
- att tingsrätten förordnar att sagda beslag skall träda i kraft med omedelbar verkan
- att tingsrätten föreskriver att den omtalade egendomen skall förstöras
- att tingsrätten förbjuder Hägglund - vid vite om 1 000 000 kr vid varje överträdelse av förbudet – att vidtaga intrång som innebär framställning eller spridning av "Mein Kampf"
- samt ersättning för rättegångskostnader med belopp som senare kommer att anges.
Tingsrätten fattar följande
BESLUT att gälla till dess annorlunda förordnas
Då brott mot upphovsrättslagen skäligen kan antas föreligga och fara i dröjsmål får anses vara förhanden förordnar tingsrätten om beslag av Karl Erik Hägglunds exemplar av "Mein Kampf" jämte de trycksatser, klichéer och andra hjälpmedel som kunnat användas endast vid hans framställning av "Mein Kampf".
Beslutet överklagas särskilt. Överklagande skall ha kommit in till tingsrätten senast den 5. januari 1995."
Beslaget
gjordes på eftermiddagen samma dag, den 15:e december. Tre civilklädda polismän beredde sig tillträde till förlagets lokaler i Gamla Stan i Stockholm och tog med sig en restupplaga på drygt 100 exemplar.
Detta är inte vilket torrt tingsrättsprotokoll som helst. Vid närmare läsning framgår att
1. Yrkandet om beslag etc enligt ovan gjordes av Fristaten Bayern, inte av åklagaren; Helin stannade vid att väcka åtal.
2. Fristaten Bayern är en av delstaterna i Förbundsrepubliken Tyskland.
3. Tingsrätten således fattade sitt beslut om beslag efter direkt hänvändelse från främmande makt.
4. Tingsrätten anser i beslutet förläggare Hägglund vara skäligen misstänkt för brott mot upphovsrättslagen, men anför inga som helst argument för misstanken.
Detta protokoll är mer än ovanligt.
Något liknande har inte setts i en svensk rättsinstans sedan de av dåvarande tyska legationen begärda och av svensk domstol beslutade beslagen av antinazistiska skrifter åren 1940-42.
Allt detta har naturligtvis en förhistoria. Den ser ut så här. "Mein Kampf" har kommit ut i fyra svenska upplagor; 1934 (Holger Schildt förlag), 1941 (Medéns förlag), 1970 (Askild & Kärnekull) och 1992 (Hägglunds).
Upphovsrättsinnehavare till de två första utgåvorna var obestridligen Adolf Hitler. Efter hans död i Berlin i maj 1945 blir saken, milt talat, betydligt mer oklar.
Fristaten Bayern hävdar att den, efter ett svårtolkat beslut av ockupationsmyndigheterna 1945 och ett beslut av en bayersk myndighet 1965, förvärvat upphovsrätten till Adolf Hitlers litterära kvarlåtenskap, dvs "Mein Kampf", hans tal och övriga skrifter samt utskrifterna av de sk bordssamtalen.

Tidigare utgåvor
Det kan förhålla sig så. Säkert är det sannerligen inte. En av orsakerna är att "Mein Kampf" under de 30 åren efter 1965 enbart i de anglosaxiska länderna utkommit i lågt räknat 10 upplagor, utan att Fristaten Bayern gjort något enda försök att hävda sin påstådda upphovsrätt.
Sak samma med Askild och Kärnekulls utgåva 1970; ingen reaktion från bayerska eller andra tyska myndigheter. (Däremot uppges Hitlers syster ha begärt royalty på försäljningen. Förlaget vägrade betala, och vare sig systern eller någon annan hördes mera av. Hon är nu avliden.)
Under mer än fyra decennier har tyska och bayerska myndigheter visat en konsekvent passivitet, som enbart kunnat uppfattas som att Fristaten Bayern medgivit fritt utnyttjande av "Mein Kampf" och andra Hitlertexter. Fristatens – redan från början osäkra – rättigheter, har alltså i praktiken genom denna långvariga passivitet gått förlorade.

Obehagliga frågor
Varför har då bayerska myndigheter efter alla dessa år plötsligen begärt och fått inte bara ett åtal, utan dessutom ett beslag riktat mot ett utländskt bokförlag?
De möjliga svaren på den frågan är synnerligen obehagliga. Det första möjliga (del-)svaret är att förläggare Karl Hägglund är en för tyska myndigheter misshaglig person. Han är inte bara sedan 20 år en förläggare på vänstra kanten så där i allmänhet; sådana är illa omtyckta i das Beamtertum, men tolererade. 1976 var Hägglund en av initiativtagarna till Tysklandskommittén som i offentlig debatt kritiserade såväl övergreppen och förföljelsen mot oliktänkande i dåvarande DDR, som yrkesförbuden och yttrandefrihetsbegränsningarna i dåtidens Förbundsrepublik.

Ossietzky-fallet
Vidare knöt han kontakter med och ordnade publiceringsmöjligheter i Sverige åt många av dessa tystade vänsterförfattare och intellektuella, från båda de tyska staterna.
1992 var Hägglund, i samarbete med Jan Myrdal och FiB-juristerna, en av de som såg till att återuppliva Tysklandskommittén. Denna gång i anledning av de ideologiskt motiverade akademiska utrensningarna i östra Tyskland, och processen för att formellt upphäva landsförräderidomen från 1931 mot fredspristagaren Carl von Ossietzky. En process som dessvärre slutade med att Tysklands högsta domstol (Bundesgerichthof), med hänvisning till "det över lagarna stående nödtillståndet", 1992 fastslog att den gärning som gav Carl von Ossietzky Nobels fredspris var en förbrytelse.
När Hägglund 1992 så gav ut Myrdals samlade kritiska Tysklandstexter i volymen "Det nya Stor-Tyskland" (med bl.a. den enda utförliga analys av Ossietzky-sakens stora principiella betydelse som tryckts utanför Tyskland), och Hitlers "Mein Kampf" i en billig pocketupplaga, torde han vid det laget av tyska myndigheter ha upplevts som en ovanligt envis böld i röven. Både röd och kännbar alltså.
Det andra möjliga svaret är att Hägglunds är ett litet förlag (på vänstra kanten som sagt), med en utgivning på runt 10 titlar per år. Även om utgivningen spänt över vida fält genom åren, från Strindberg och Diderot till Maria–Pia Boetius och Jacob Dahlin, är det ändå fråga om ett av Sveriges minsta bokförlag.
Saken skulle förhållit sig helt annorlunda om Fristaten Bayern försökt ingripa mot Bonniers eller Norstedts förlag. Eva Bonnier respektive Svante Weyler hade med sina goda kontakter bland politiker samt i press, radio och TV snabbt skapat opinion och satt Tyskland under hårt tryck.
Till exempel skulle ambassadrådet Klaus Wilde, som genom sitt i förväg ej anmälda besök på Hägglunds förlag den 22:a april 1993, olovligen blandade sig i Sveriges inre angelägenheter jämlikt 1961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser, ha tvingats lämna landet om han uppträtt likadant på något av de stora förlagen. För att inte tala om den ursäkt ambassadör Hofmann fått skriva.
Kort sagt: Förbundsregeringen i Bonn skulle suttit med en präktig internationell skandal i knät.
Ur denna tyska synpunkt råkar det lilla Hägglunds förlag vara en närmast idealisk motståndare.

Självcensur
Ett tredje möjligt delsvar är den preventiva, varnande effekt åtal och beslag, rättegång och (fällande) dom kommer att få på andra förlag. Lyckas det Tyskland att få sin prejudicerade dom mot Karl Hägglund kommer chefer i svensk offentlighet att tänka sig för både två och tre gånger innan man släpper igenom för tyska myndigheter misshagliga texter. En krypande, "finlandiserad" självcensur kan bli resultatet.
Enom till straff, androm till varnagel således!
Det fjärde delsvaret har att göra med själva utgåvan av "Mein Kampf". I Tyskland är publicering av Mein Kampf förbjuden, oavsett syfte. Hägglund valde att ge ut boken i en billig pocketupplaga (110 kr i bokhandeln), med ett ordentligt förord av Stig Jonasson. Det uttalade syftet med utgåvan var att vaccinera ungdomen mot nynazism. Därför var den tryckta – och sålda! – upplagan stor, närmare 10 000 exemplar.
Denna stora och lättsålda upplaga, varav skolor och studieförbund köpte en stor andel, måste ha framstått som ett slag i ansiktet på den tyska ämbetsmannahierarki som har att undertrycka förbjudna texter.
Sverige är ett litet, följsamt (ordet är: gehorsam!) grannland, därtill nybliven Unionsmedlem, och Hägglunds är ju som sagt ett litet, relativt okänt förlag... Also, meine Herren, warum nicht?
Bortsett från några nyhetsartiklar i Aftonbladet och Expressen och ett antal ledarstick i landsortspress, hörs en väldig tystnad i media. Utrikesdepartementet, som känt till det tyska agerandet sedan slutet av mars -93, har inte agerat över huvud taget. Från det hållet inte ens en försynt förfrågan! Politiker och det finare mediafolket tiger som om de har betalt för det. Vilket de, vid närmare eftertanke, ju också har...
Denna, såväl pinsamma som otrevliga och farliga affär är långtifrån över. I själva verket har den knappt börjat. Sverige är på väg att bli en delstat i Europeiska Unionen. Dess lagar skall vi leva efter. (I vart fall tills vidare. Hur det sedan blir återstår att se.)
Frågan är om Sverige samtidigt är på väg att på upphovsrättens och tryckfrihetens områden bli en tysk delstat. Och om vi vill ha tysk rättstillämpning i svenska domstolar.
Vill vi verkligen det?
Nå!??

TfFR 3-4/1994

Om svensk tryckfrihet under utländsk makts påtryck­ningar i TfFR:

Med "1812 års politik" under Ryssland:
Fersenska mordet och 1812 års politik. Av BJÖRN LILJEROS och TOM NECANDER (Nr 1-2/79)
Anpasslingspolitik och tryckfrihet 1831. Tre artiklar av BO NILSSON (Nr 3-4/82, 1/83 och 2/83)

Under andra världskriget:
Om samlingsregeringen, anpassningen och yttrande­friheten. Av CHRISTER HELLMARK (Nr 4/78)
Konfiskation utan rättegång. Av H K RÖNBLOM