Hur möter Sverige de tyska kraven på nyordning av Europa? CDU/CSU kräver att EU blir förbundsstat och utvidgas österut. Dokumentet på tyska lämnas inte ut längre av CSU i Bayern. Citaten är därför från den engelskspråkiga EUROPE Agence Internationale D’information pour la Presse.

Sverige i union

Sverige genomgick konstitutionellt sett en stor omvälvning den 15 december 1994. Den svenska staten och 1900–talets dominerande styrelseskick är nu under avveckling. Från att ha varit en oberoende nation med formell och parlamentarisk demokrati – sådan vi kunnat lära oss den genom statsvetare som Herbert Tingsten, Alf Ross och Elis Håstad – skall Sverige inför 2000–talet bli en provins inom vad som författningsmässigt måste beskrivas som ett självhärskardöme. Ett landstingsliknande svenskt självstyre bibehålles över ett oklart definierat, efterhand allt mindre förvaltningsområde.

Makten över den ekonomiska lagstiftningen läggs genast i främmande händer, i unionsorgan som enligt fastställda lagregler är undandragna redovisning och kontroll inför medlemsstaternas olika folk.

Av ERIK GÖTHE

Även den konstitutionella makten kan efter 1996-97 komma att läggas hos unionsorgan. Majoritetsbeslut i unionsorganen kan därefter komma att ändra vad som är unionens grundlagar, fördragen.

De ekonomiska fördelarna med Sveriges deltagande i EU marknaden inom tullmurarna är inte tillräckligt förutsägbara för att förklara den svenska maktelitens starka intresse för unionen.

Man tvingas därför dra slutsatsen att de med öppna ögon anförtrott lagstiftningen till främmande makt, att de alltså sett till de politiska fördelarna: den anser sig intelängre kunna styra Sverige politiskt på det gamla, formellt demokratiska sättet.

Den 23 november bekräftades genom grundlagsändring i riksdagen den nationella underkastelsen. Den utsmyckades med en oförpliktande hänvisning till (vad som oriktigt påstods vara) ett fri– och rättighetsskydd i regeringsformen. Den 15 december 1994 godkände riksdagen utan nejröster anslutningen till unionen.

Propagandan inför folkomröstningen upplyste i största utsträckning inte om den övergripande innebörden av EU-anslutningen. De röstande tvingades lägga ihop två och två av vad som otydligt blev sagt från ja- och nejsidan. De partier svenska folket i största utsträckning brukar rösta på, vädjade högröstat om att man skulle ”lite på” dem i bedömningen av EU-anslutningen.

Antalet nej röster är under dessa förhållanden mycket stort. Siffrorna för nej i Finland, Sverige och Norge var i nivå med varandra: 43, 47 respektive 51%. Och för de flesta nej–röstande var enligt undersökningar just försvaret av det nationella oberoendet och demokratin det avgörande.

Efter folkomröstningen har den styrande eliten beskrivit innebörden av unionsanslutningen tydligare, såsom vid det högtidliga öppnandet av 1994-95 års riksdag, då professor Stenelo i sitt spökdinéföredrag om ”den internationaliserade demokratin” beskriver vad som egentligen är riksdagens maktlöshet:

”Förhandlingsinslaget i politiken förstärks genom internationaliseringen. Den främsta orsaken är den utrikespolitisering av tidigare inrikespolitiska frågor som ägt rum och äger rum. - - - Internationaliseringen aktualiserar enligt min mening behovet av en ytterligare vitalisering av riksdagsdebatten. Riksdagens opinionsbildande roll bör över huvud taget stärkas ytterligare. Debatten skall garantera att den politiska tystnaden inte tillåts dominera under tiden som övernationella beslutsprocesser pågår.”

Ännu är dock inte riksdagen reducerad till helt maktlöst organ för ideologispridning. Verkningarna av Sveriges nya konstitutionella ställning visar sig inte omedelbart utan gradvis. Vilka de konkreta följderna blir på lång sikt beror i hög grad på om det svenska folket kan organisera sig för att förmå sina politiska företrädare att trotsa EU:s författningsregler och hävda Sveriges oberoende och frihet.

Tyska reflektioner om EU

Medlemsstaternas förlust av det nationella oberoendet är det väsentliga för EU–projektets tillskyndare. Detta står fullständigt klart för regeringspartierna CDU/CSU i EU:s ledande makt Tyskland. I dokumentet Reflektioner över Europapolitiken (1994-09-05) formulerade deras förbundsdagsfraktioner sina starka krav på EU:s fortsatta integration och utvidgning till Tysklands traditionella intressessfär i öster inför 1996 års regeringskonferens inom EU.

Att detta dokument bör tas på allvar, behöver man argumentera för.

Det har visat sig att svenska journalister åtminstone på executive-nivå inte känner till det, inte vill känna till det och inte ens kan få fram det på sina digitala motorvägar annat än som ”rirajtade” artiklar (värdelösa studentkompendier alltså) och säger att Helmuth Kohl tagit avstånd från dessa planer för EU, vilka var höstens mest omtalade i Europa.

Om kansler Kohl har tagit avstånd från sitt partis dokument, frågar man sig hur stort detta avstånd är. Det enda som uppges i den vägen är att Kohl sagt att det ju inte är regeringspolitik – ännu inte?

Nationen tomt ”skal”

Det internationella ståhejet kring CDU/CSU-dokumentet rörde endast frågorna om EU:s ”hårda kärna” och ”den variabla geometrin”. Men det finns även annat i Reflektioner över Europapolitiken som förtjänar att återges:

”Begreppet oförytterlig nationell suveränitet har ännu ej helt spelat ut sin roll, även om denna suveränitet sedan länge blivit ett tomt skal,” heter det. Och i samma dokument varnar Tysklands regeringspartier för att Tyskland ”på egen hand och på traditionellt sätt” kan tänka sig att utvidga österut om inte EU vill. Den brittiske f d finansministern och Maastrichtförhandlaren Norman Lamont citerade bl a detta ur dokumentet i sitt tal på tory-partiets oktoberkonferens 1994, i vilket han vände sig emot att EU är fientligt mot parlamentarisk demokrati och brittiska handelsintressen samt förordade Storbitanniens utträde ur EU som det kanske intressantaste alternativet.

Geopolitik

Den som läste Lamonts tal (FiB/Kulturfront återgav stora delar av talet) förbluffades över tyskarnas okänsliga formulering angående de områden Tyskland annekterade under Hitler. Men lästa i sitt sammanhang visar sig orden vara avsiktliga. De syftar uttryckligen på den traditionella tyska geopolitiken och tiden före andra världskriget:

”Den enda lösning som hindrar ett återvändande till det instabila förkrigssystemet, där Tyskland återigen fångas mellan öst och väst, är att integrera Tysklands central-  och östeuropeiska grannar i det (väst)europeiska efterkrigssystemet - - - Det får aldrig på nytt bli ett destabiliserande maktvacuum i Centraleuropa. Om den (väst)europeiska integrationen inte skulle fortsätta, kunde Tyskland måhända känna sig manat, eller frestas av eget säkerhetsmässigt nödtvång, att försöka påverka stabiliseringen av Östeuropa på egen hand och på traditionellt sätt”.

Och vidare i dokumentet: ”Om Europa skulle glida isär, skulle Tyskland åter se sig fångat i mitten mellan öst och väst, en ställning i vilken Tyskland under hela sin historia haft svårt att ge en klar inriktning på sin inre ordning och upprätta en stabil och varaktig balans i sina yttre relationer.”

Den inre ordningens nuvarande oklara inriktning skyller CDU/CSU i kvasisociologiska ordvändningar inte oväntat på motstånd och reaktioner mot EU:s integration:

”En ökning av den ’bakåtsträvande nationalismen’ i (nästan) alla medlemsländer.”

CDU/CSU analyserar att denna nationalism är

”en produkt av djupt rotad fruktan och oro orsakad av det moderna samhällets inre kris och av yttre hot, såsom invandring. Fruktan och oro frestar människor att söka om inte en lösning så åtminstone en tillflykt i ett återvändande till nationalstaten och allt nationellt.”

Ökad integrering

Inför 1996(1997) års regeringskonferens i EU som, med Maastrichtfördragets ordalag, har att ”undersöka vilka bestämmelser i Maastrichtfördraget som i enlighet med Maastrichtfördragets målsättningar skall revideras”, önskar CDU/CSU upprätta ”ett författningsliknande dokument” som ”anger maktdelningen mellan unionen, nationalstaterna och regionerna och definierar de grundläggande värden på vilka unionen vilar”.

Författningsskrivandet om maktdelningen skall ”inriktas på ’förbundsstats’ modellen och subsidiaritetsprincipen”, en princip som Tyskland enligt CDU/CSU mer än andra medlemsländer ”har erfarenhet av att tillämpa” Exakt när denna tyska erfarenhet vanns upplyser inte CDU/CSU om.

De tyska regeringspartierna anser att alla EU:s institutioner måste reformeras:

”Europaparlamentet skall i ökande grad bli ett verkligt lagstiftande organ med samma rättigheter som rådet; rådet skall vid sidan av sina uppgifter för, särskilt, mellanhavandena mellan regeringarna, ta på sig funktionen av en andra lagstiftande kammare, dvs en kammare bestående av medlemsstaterna; kommissionen kommer att anta karaktär av europeisk regering. Demokratisering måste vid sidan av ökad effektivitet erkännas som vägledande princip för alla reformer. Naturligtvis gäller detta först och främst Europaparlamentet som skall dras in i nära samarbete från början vid förberedelserna inför regeringskonferensen 1996. Det bör åtföljas – inte föregås – av ansträngningar att öka de nationella parlamentens deltagande i beslutsprocessen inom EU.”

”Den variabla geometrin” bör institutionaliseras i EU:s konstitution, säger CDU/CSU, ”trots att det medför juridiska och praktiska svårigheter”. Maastrichtfördraget måste därför bli föremål för beslut ”om principen i artikel N angående enhällighet vid ändringar av Maastrichtfördraget /vilken/ borde ersättas av en närmare specificerad regel om beslutförhet. Det är väsentligt att inget land tillåts använda sin vetorätt för att blockera ansträngningar från andra länder som kan och vill intensifiera samarbetet och fördjupa integrationen.”

Dessa tankegångar motsvarar för närvarande de starka strömningarna när det gäller EU:s fortsatta utveckling, som knappt diskuteras i den svenska offentligheten. EU-kommissionären Anita Gradin gav till och med (enligt Metro 20/2) uttryck för avigsidan från överhetssynpunkt med denna brist på debatt: ”Det är viktigt att folk upplever att de varit med om att diskutera frågorna.”

Att Tysklands ambitioner med EU har betydelse även för de demokratiska fri- och rättigheterna i det nyordnade Sverige bör stå klart efter det av Bayern beordrade bokbeslaget i Stockholm. Der Spiegel har i nummer 7/95 en insiktsfull artikel som beskriver ledande tyska politiker uppträdande, vilket kan vara bra att känna till eftersom man får anta att de har godkänt Bayerns agerande mot Sverige (och Israel). Tidningens diplomatkällor beskriver en scen vid ett ministerrådsmöte förra året med utrikesminister Klaus Kinkel som ordförande:

  • Sittande i skjortärmarna rabblar han upp dagordningen okoncentrerat och med ”kaserngårdsstämma” istället för att leda mötet med moderation och ledighet.

Vid ett möte med unionsfraktionen beskriver CDU-utrikespolitikern Karl Lamers kortfattat vad som ankommer på det förenade Tyskland nu i det nya Europa:

    ”Vi måste leda – men utan att någon märker det.” Kanslern brummade instämmande:

    ”Det kan man väl säga.”

Tystlåten diplomati är inte precis Kinkels starka sida, skriver Spiegel också. ”Efter andra världskriget”, säger han, har återhållsamhet varit klädsam för Tyskland. ”Även nu måste vi odla återhållsamheten - men bara så långt det går”. Tyskarna, säger Kinkel, i det han förordar att tyska soldater ska kunna sättas in var som helst i världen, får inte längre bete sig ”som en impotent dvärg”.

De ledande i samhället har hejat på den svenska demokratins sönderfall, särskilt genom EU-anslutningen. Svenska myndigheter har gått upp i enskild ställning inför Bayerns orimliga krav när det gäller utgivningen av Mein Kampf. De enda som kan vända utvecklingen är nog de många som efter folkomröstningen nu själva sätter sig in i vad EU anslutningen direkt och indirekt innebär som drivkraft för denna antidemokratiska utveckling och inte nöjer sig med att lita på vad deras politiska företrädare påstår eller med att bara sitta och ”uppleva att de varit med om att diskutera frågorna.”

TfFR 3-4/1994