Subsidiaritetsprincipen, även kallad "närhetsprincipen", har påståtts vara en av garantierna för ett demokratiskt inflytande i Europeiska unionen, men dess otydliga innebörd och tydliga historia förskräcker.

Subsidiaritetsprincipen

Mer än någonsin tidigare är det svårt att begripa vad politikerna säger. Vad innebär, exempelvis, deras tal om ”kristen etik” och ”västerländsk humanism”?

När de kristdemokratiska statsråden krävs på besked om vad de menar med dessa ord, visar de sig tänka nog så grumligt (något som Jan Guillou skildrar utmärkt i FiB/Kulturfront nr 2/1994).

Av TOR BERGMAN

Men ministrarna tänker grumligt också i fråga om ett annat i strömmen av honnörsord, nämligen ”subsidiaritetsprincipen”. Samtidigt bör man nog inte blunda för att detta slags tänkande kan ha förmåga att förföra. Nedanstående citat har hämtats från den nyligen publicerade EG–konsekvensutredning, SOU 1994:12 s. 175, vars ordförande varit professor Olof Ruin:

”KdS delar de kristdemokratiska grundarnas vision av ett enat, federalt och demokratiskt Europa, där makten fördelas enligt subsidiaritetsprincipen mellan de olika nivåerna. Gemenskapen skall byggas upp av självständiga stater och starka regioner med utgångspunkt i en lokal autonomi. Individen och familjen är den minsta och viktigaste byggstenen.”

Stycket måste representera ett svårslaget rekord av oklarhet och motsägelse. Europa skall vara både ”enat”, ”federalt” och ”demokratiskt”. Och det skall finnas både ”självständiga stater”, ”starka regioner” och ”lokal autonomi”.

För ett halvsekel sedan misslyckades Hitler med att tvinga fram ett ”enat” Europa under tysk ledning; kanske kan projektet realiseras nu. Eventuella deltagare kommer dock inte att vara några ”självständiga stater”; inte heller kan det bli fråga om ett ”demokratiskt” Europa. Snarare om ett l’ancien régime i ny tappning, dvs. den bästa av världar men bara för den europeiska eliten. Ett sätt att nå kunskap om detta är att göra klart för sig vad ”subsidiaritetsprincipen” i själva verket står för.

Påvligt direktiv

Subsidiaritetsprincipen blev mot slutet av 1800–talet en del av den katolska kyrkans s.k. sociallära. Det var påven Leo XIII som år 1891 lanserade principen i en rundskrivelse till biskoparna – Rerum Novarum (”Nya saker”). Vad innebar då denna s.k. encyklika? Så här skriver Olof Ruin och hans medutredare (SOU 1994:12 s. 117):

”Denna encyklika innebar att den katolska kyrkan drog upp gränser mellan individen, sociala grupper och staten. Det var i den gränsdragningen som subsidiaritetsprincipen fick sin viktigaste funktion. Rätten till privat ägande hävdades vara given av naturen.”

Det handlar alltså om egendomsrätten. Utredarna framhåller att ”Mot socialisterna försvarade Leo XIII med eftertryck rätten till egendom som en naturlig rättighet.” Och vidare: ”Påven fördömde det marxistiska klasskampstänkandet ...”.

Leo XIII var dock inte okänslig för de omänskliga förhållandena under arbetarrörelsens barndom. Han var kritisk mot t.ex. barnarbetet. Men i grundfrågan tog han ställning på annat sätt. Det är utmärkt att utredarna klargör att påven just med hjälp av subsidiaritetsprincipen ställde sig på kapitalets sida mot den arbetarklass som tagit de första stegen i fråga om facklig och politisk organisering.

Påven och Mussolini

Också nästa påve som bidrog till att subsidiaritetsprincipen kom i blickpunkten använde denna för att rättfärdiga den bestående ordningen. Detta skedde 40 år senare, 1931, då Mussolini hade makten i Italien. Pius XI utfärdade då rundskrivelsen Quadragesimo Anno (”På det fyrtionde året”), där subsidiaritetsprincipen gavs ett mer genomarbetat uttryck än den haft tidigare. I Ruinutredningens betänkande citeras ett avsnitt ur denna encyklika:

”På samma sätt som det är fel att ta ifrån en individ och överlämna till en grupp det som privat företagsamhet och industri kan utföra, är det orättfärdigt, av ondo och störande av den rätta ordningen om en större eller överordnad samfällighet tillväller sig de funktioner som kan utföras effektivt av mindre och lägre sällskap. Detta är en grundläggande, orubbad och orubblig princip för social filosofi. På grund av dess själva natur skall all social handlings sanna mål vara att hjälpa medlemmarna i samhällskroppen och aldrig försöka att förgöra eller införliva dem - - -

Låt dem som är vid makten därför övertygas om att ju trognare denna princip om subsidiär funktion följs och man låter det finnas en graderad hierarkisk ordning mellan olika samfälligheter, ju mer kommer det att finnas både förtroende för den sociala ordningen och social effektivitet och ju lyckligare och mer blomstrande kommer samfundets villkor att vara.”

Herbert Tingsten

Om denna encyklika yttrar Ruinutredningen bl.a. (SOU 1994:12 s. 118):

”I avståndstagandet från den socialistiska klasskampen och de auktoritära konservativa idéerna sökte den katolska socialläran en medelväg i den s.k. solidarismen på 1930–talet. Denna nya skola betonade behovet av gemensamma yrkesorganisationer för arbetsgivare och arbetare inom vilkas ram förhandlingar och en social dialog kunde föras. Det är omstritt hur solidarismen skall tolkas. Herbert Tingsten hävdade att den var ett uttryck för en korporatistisk samhällssyn och att den utgjorde den ideologiska grunden för den italienska statskorporatismen.”

Herbert Tingsten var alltså ofin nog att påpeka sambandet mellan katolicismen och fascismen. Vid närmare eftertanke är detta samband uppenbart; i spetsen för de sydeuropeiska katolska länderna har under avsevärd tid detta århundrade stått fascistiska regimer. Och i likhet med påven hade Mussolinis Italien, Francos Spanien och Salazars Portugal inga skrupler i fråga om att fördöma ”det marxistiska klasskampstänkandet”. Vidare nöjde sig inte herrar fascistdiktatorer med att, som påven gjorde, skicka ut skrivelser. Salazars regim beskrivs mycket rättframt i Bonniers Lexikon från 1966, som jag köpte som student. Salazars ”fasthållande vid Portugals utomeuropeiska besittningar samt vid en diktatorisk regim, som alltmer grundats på polisvälde och undertryckande av all opposition”, har – står det – ”frammanat bilden av en självhärskare, vars på katolsk bas vilande autokratiska ideologi är anakronistisk och reaktionär”. Marknadsekonomi var det dock.

Utan substans

Olof Ruin m.fl. slutar sin framställning om de påvliga rundskrivelserna med att medge att subsidiaritetsidén inte är någon ”entydig decentraliseringsprincip”. Detta är förstås det avgörande. Utredarna förtydligar sig också: ”å ena sidan skall staten inte ingripa i samhällslivet om det inte är nödvändigt, å andra sidan bör staten ingripa då det är nödvändigt”. Talet om s.k. subsidiaritet visar sig alltså, såvitt gäller den katolska socialläran, sakna substans. Det hela kan reduceras till vad makthavarna anser vara ”nödvändigt” och har därmed absolut ingenting med demokrati att göra, vilket bistånds– och rättighetsminister Svensson (kds) tycks tro.

Men om subsidiaritetsprincipen är utan substans står det desto klarare att katolska kyrkan har agerat mycket beslutsamt när det gäller att bekämpa arbetarklassens organisering och kamp mot kapitalet. För påven har rätten till profit hela tiden haft högsta prioritet, och katolska kyrkans inställning har konsekvent varit att massan av lönearbetande (och arbetslösa) för evärdelig tid måste finna sig i att vara just detta.

I december 1991 höll EG–staterna toppmöte i den holländska staden Maastricht. Där beslutades omfattande ändringar i EG:s grundlag Romfördraget och även ett helt nytt fördrag om den nya europeiska unionen, Maastrichtfördraget.

Subsidiaritetsprincipen

Vidare beslöt toppmötet att kodifiera subsidiaritetsprincipen (artikel 3b andra stycket i Romfördraget). Den antagna texten lyder på svenska:

"På de områden där gemenskapen inte är ensam behörig skall den i överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen agera endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och åtgärden där, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan utföras av gemenskapen."

Formuleringen ser ut att lägga beslutsrätten på medlemsstaterna så långt en frågas karaktär tillåter. Två nyckeluttryck bör observeras. Det ena är att EG skall begränsa sin roll till frågor där medlemsstaterna inte själva i tillräcklig utsträckning kan uppnå det aktuella målet. Det andra nyckelordet är att i ett sådant läge skall EG kunna utföra den tänkta åtgärden bättre än medlemsstaterna.

Avgörs av EG-domstolen

Frågan är då vad det här betyder i klartext. Det kommer i sinom tid EG–domstolen att få avgöra. Vad Olof Ruin och hans medutredare säger på denna punkt bör återges oavkortat (SOU 1994:12 s. 140 f.):

"Vilka utsikter har domstolen att ge subsidiaritetsprincipen ett rättsligt innehåll? Det har i detta sammanhang framhållits i debatten att domstolen inte tidigare tvekat att avgöra tvister med ett primärt politiskt innehåll som rört den rella kompetensfördelningen mellan gemenskapen och medlemsstaterna. Etablerandet av gemenskapsrättens företräde framför nationell rätt och domstolens utveckling av den med subsidiaritet besläktade proportionalitetsprincipen har angivits som exempel på detta. Vidare har pekats på domstolsavgöranden om staternas förpliktelser vid verkställande av direktiv och förordningar, staternas ställning i fråga om suveränitet, överförande av kompetens och återstående maktbefogenheter samt staternas ställning och förpliktelser vid verkställandet av EG–rätten.

Denna tidigare rättspraxis kan tyda på att domstolen kommer att tillämpa sina traditionella juridiska metoder för att ge också subsidiaritetsprincipen ett juridiskt innehåll. Domstolens hittillsvarande praxis har allmänt sett varit inriktad på att främja integrationsprocessens framåtskridande och stärka gemenskapsrättens ställning och effektivitet. Det har mot denna bakgrund framförts att mycket pekar på att domstolen kommer att tillämpa principen restriktivt, dvs. till förmån för de gemensamma institutionerna. Några antaganden om domstolens närmare tolkning av principen är emellertid inte meningsfulla i denna framställning.”

Olof Ruin och hans medarbetare höjer alltså ett varningens finger till dem som vill göra ett stort nummer av subsidiaritetsprincipen. De kristdemokratiska statsråden har all anledning att känna sig träffade. Om dessutom folk visste i vilken miljö subsidiaritetsprincipen såg dagens ljus, skulle säkert kds–politikerna inte vara så talträngda på denna punkt.

Men särskilt välkommet är att Olof Ruins utredning – rätt läst – slår undan benen för en mycket viktigare aktör på den politiska arenan än kds. Jag tänker på ”Socialdemokrater för EG/EU”, som bakom sig har kända namn som Sten Andersson, Anders Ferm, Mona Sahlin, Mats Hellström, Pierre Schori, Anna–Greta Leijon, Margot Wallström, Lars Ulvenstam m.fl. Dessa personer har nyligen publicerat ett ”Manifest för ett socialdemokratiskt Europa”, där de käckt påstår att den kommande folkomröstningen i Sverige skulle gälla ”Ja eller Nej till en demokratisk kraft mot kapitalet, de multinationella företagen och spekulanterna”.

EU mot arbetarrörelsen

Naturligtvis kan det inte vara okänt för de här personerna att EU enligt vad man direkt kan utläsa av bestämmelserna inte får bli någon "kraft mot kapitalet”: politiken inom EU skall baseras på principen om ”en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens” (artikel 3a i Romfördraget). I denna EU:s "grundlag" står alltså så tydligt som någon kan begära att kapitalet härskar och att det skall så förbli.

I själva verket har EU också inrättats för att vara det motsatta mot ”en demokratisk kraft mot kapitalet”; EU är ett av borgerliga och katolska politiker iscensatt projekt som europeisk arbetarrörelse från allra första början motsatte sig för de lönearbetandes skull och som riktar sig mot den politiska demokratin. Riktmärket är profiten, inget annat.

Också de socialdemokratiska EU–anhängarna vet t.ex. att huvudmålet för penning– och valutapolitiken inom EU fastställts som ”att upprätthålla prisstabilitet” (artikel 3a.2 i Romfördraget). De vet med andra ord att det inom EU aldrig kommer att bli tal om att främst pressa ner arbetslösheten, eftersom arbetslöshet främjar prisstabilitet. De vet att den politiska demo kratin offras. EU:s viktigaste maktorgan – kommissionen och ministerrådet – står inte under någon medborgarkontroll. Det enda valda organet är det s.k. Europaparlamentet. Men – som Olof Ruin och hans medarbetare framhåller – ”Det saknar lagstiftnings– och beskattningsrätt”. Europaparlamentet är inget parlament utan en ren pratklubb. Men hade det lagstiftningsmakt, skulle den svenska riksdagen ändå vara utan. Det framgår även av Olof Ruins betänkande att den politiska demokratin inte är möjlig utan nationell självbestämmanderätt. Den bärande idén med EU är dock den motsatta: att ta ifrån medlemsstaterna deras självbestämmanderätt.

Tor Bergman är revisionssekreterare bosatt i Stockholm

TfFR 4/1993