Danskarna folkomröstar igen efter att ha fått igenom undantag från Maastrichtfördraget, heter det. Men en juridisk granskning, återgiven nedan i sin helhet, visar något helt annat. En av författarna, Leolin Price, meddelar TfFR att premiärminister Major efter läsningen skriftligen medgivit både att ministerbeslutet i Edinburgh saknar bindande juridisk verkan och att beslutet inte ändrar något alls i Maastrichtfördraget.

Europeiska rådets beslut om Danmark

En juridisk bedömning

1. Inledning
Rapporter i medierna har presenterat Europeiska rådets slutsatser i ämnet Danmark som en rättsligt bindande utväg för att undanta Danmark från centrala bestämmelser i Maastrichtfördraget utan att själva fördraget ändras.
Toppmötet i Edinburgh omgavs av officiellt inspirerade mediekommentarer som gällde om den danska kompromissen är "rättsligt bindande" eller ej, liksom spekulationer om hur Maastrichtfördraget skulle kunna ändras juridiskt utan formliga ändringar däri. Detta har dragit bort uppmärksamheten från den danska "kompromissens" egentliga innehåll.
När man undersöker "kompromissens" egentliga innehåll ser man att Danmark inte har erhållit något av substans och att huvudpunkterna i de krav som Danmark ställde före toppmötet inte har uppfyllts. Toppmötet i Edinburgh ändrar inte Maastrichtfördragets karaktär och åstadkommer inte heller några "undantag" för Danmark som inte redan är för handen. På så sätt synes frågor rörande "kompromissens" juridiska form i det stora hela sakna betydelse.

Av LEOLIN PRICE, MARTIN HOWE & MICHAEL SHRIMPTON

För deltagare i en ny dansk folkomröstning får Maastrichtfördragets allmänna verkan anses ha den allra största betydelse. Denna verkan är uppenbar, trots den vilseledande publiciteten om "subsidiaritet" vid toppmötet i Edinburgh. Bestämmelserna i Maastrichtfördraget representerar, om fördraget ratificeras, ett nytt betydelsefullt steg mot en "allt fastare union" och en stor ytterligare överföring av maktbefogenheter från medlemsstaterna till Europeiska unionen. Denna verkan av Maastrichtfördraget förtas inte av någonting som har kommit fram om toppmötet i Edinburgh, och Danmark undantas inte från denna verkan.

2. Det europeiska medborgarskapet
Danmarks krav (som framgår av "Danmark i Europa", den 30 oktober 1992, Bilaga 1) var: "Danmark skall inte ha några förpliktelser som anknyter till unionsmedborgarskapet." Danmark invände emellertid inte mot att låta andra medlemsstaters medborgare få rösträtt i kommunala val eller val till Europaparlamentet. Danmarks invändning synes rikta sig emot den mäktiga symboliken hos "det europeiska medborgarskapet" och dess följder för framtiden.
Begreppet europeiskt medborgarskap togs in i Maastrichtfördraget på grund av sitt symbolvärde: Det skulle ha varit möjligt att på ömsesidig basis tillförsäkra medborgare i medlemsstaterna de faktiska rättigheter som knyts till det europeiska medborgarskapet, såsom är fallet med rättigheter enligt Romfördraget. Syftet med att införa begreppet europeiskt medborgarskap angavs emellertid på följande sätt av EG-kommissionen i dess rapport till den mellanstatliga konferens som förberedde Maastrichtfördraget (den 21 oktober 1990):
"1 korthet skulle syftet vara att uppmuntra en känsla av deltagande i den europeiska integrationen."
Kommissionen förordade att europeiska medborgare skulle erhålla de särskilda rättigheter i fråga om bosättning och rörlighet samt rösträtt vid kommunala val och val till Europaparlamentet som föreskrivs i Maastrichtfördraget. Kommissionen förordade även att målen skulle anges för att:
"i ett senare skede definiera den enskildes medborgerliga, ekonomiska och sociala rättigheter".
Artikel 8e (som införs i Romfördraget genom Maastrichtfördraget) ger uttryck för uppfattningen att de rättigheter som är knutna till det europeiska medborgarskapet fortlöpande skall utökas genom att Ministerrådet antar bestämmelser för att "stärka eller komplettera" rättigheterna.
För sådana tillägg till de europeiska medborgarnas rättigheter krävs enhälligt samtycke av medlemsstaterna. Detta innebär dock mindre av skydd än det kan verka i teorin, särskilt för ett litet land som Danmark. Om det i framtiden kommer att finnas önskemål hos en majoritet om en sådan ny utveckling, kommer de medlemsstater som inte lämnar sitt samtycke att utsättas för påtryckningar som går ut på att de kan berövas annat i gemenskapen som de vill komma i åtnjutande av. I praktiken torde det bli mycket svårt för en liten stat som Danmark att stå emot påtryckningar om utvidgning av europeiska medborgares rättigheter, såsom rätten att rösta i nationella val likaväl som i lokala sådana och val till Europaparlamentet. När allt kommer omkring är det ju sådana påtryckningar som har förmått Danmark att hålla sin andra folkomröstning.
I enlighet härmed synes Danmarks oro vad gäller detta område utgöras av 1) den mäktiga symboliken i begreppet europeiskt medborgarskap som introducerats genom Maastrichtfördraget och 2) de påtryckningar som i framtiden kan väntas för att utvidga rättigheterna för europeiska medborgare.
I fördraget talas även om att europeiska medborgare har "förpliktelser" enligt fördraget (artikel 8.2). Dessa förpliktelser definieras inte uttryckligen någonstans och kommer förmodligen att växa fram genom tolkningsåtgärder av EG-domstolen. Toppkonferensen i Edinburgh avser på intet sätt att undanta danska medborgare från några förpliktelser som domstolen framöver kan anse åvilar europeiska medborgare.
Edinburgh-"kompromissen". Toppmötets beslut om Danmark behandlar europeiskt medborgarskap som en del av ett "beslut". Det heter däri:
1) att medborgarskap i unionen ger utökade rättigheter och skydd för medborgare i medlemsstaterna,
2) att det inte ersätter det nationella medborgarskapet, och
3) att medlemsstaternas lagar skall avgöra vilka som är en stats medborgare.
Dessa tre punkter säger inte mer än vad som är det rådande tillståndet enligt Maastrichtfördraget. Den tredje punkten anges för dagen uttryckligen i en deklaration som är fogad vid fördraget (sid. 125 i HMSO-versionen; utgåvan i brittiskt offentligt tryck ö.a.) och som inte ingår i den egentliga fördragstexten; men vad som sägs där är en accepterad ståndpunkt enligt gällande gemenskapsrätt och Maastrichtfördraget ändrar inte detta.
Eftersom denna del av "beslutet" vid toppmötet i Edinburgh inte på något sätt ändrar eller avlägsnar sig från Maastrichtfördraget, saknar frågan om beslutets juridiska form eller giltighet all betydelse. Hur juridiskt giltigt eller verksamt beslutet än må vara, ändrar det inte fördraget eller minskar Danmarks eller danskarnas förpliktelser i fråga om europeiskt medborgarskap, varken nu eller i framtiden.
Den fråga som bekymrar Danmark är inte att det nationella medborgarskapet skall utplånas av ett europeiskt medborgarskap utan snarare den relativa balansen, nu och i framtiden, mellan betydelsen av nationellt och europeiskt medborgarskap. Kommer det nationella medborgarskapets vikt att efterhand nedgraderas? Blott ett uttalande om att nationellt medborgarskap inte utplånas av europeiskt medborgarskap har ingen betydelse vad gäller denna balans.
I överensstämmelse med vad som nu har sagts följer av beslutet vid toppkonferensen i Edinburgh att detta
1) på intet sätt undantar Danmark från europeiskt medborgarskap så som detta fastställs i Maastrichtfördraget,
2) på intet sätt tillåter att Danmark undantas från eller får välja bort någon framtida utökning av rättigheter som europeiska medborgare kan komma att bli delaktiga av (t. ex. rätten att rösta i nationella val). Att tillåta sådana undantag synes strida mot fördragets villkor,
3) på intet sätt undantar danskar från några förpliktelser som nu eller i framtiden kan vara knutna till medborgarskap i unionen.
Det föreligger också en "ensidig deklaration" av Danmark men den fastslår enbart fördragets egen ståndpunkt. Både den och beslutet rörande medborgarskap har därför uteslutande symbolkaraktär och saknar rättslig verkan.
Toppmötet i Edinburgh har inte givit Danmark någonting när det gäller dess önskan att undantas från europeiskt medborgarskap.

3. Valutaunion
Det danska kravet är att Danmark inte skall behöva delta i valutaunionens tredje fas (när den nationella valutan ersätts av ecun) eller bli bundet av åtaganden som har att göra med den tredje fasens ekonomiska politik.
Danmark har faktiskt redan utverkat ett protokoll som berör Maastrichtfördraget, framförhandlat innan fördraget undertecknades, vilket befriar Danmark från skyldigheten att delta i den tredje fasen. (Ett protokoll är juridiskt sett en del av fördraget, även om det inte ingår i fördragets huvudtext.)
Det här aktuella danska kravet kan ses som en åtgärd tillkommen för att bemöta tvivel i fråga om att protokollet om undantag för Danmarks monetära medverkan verkligen har åstadkommit att detta syfte uppnås. Dessa tvivel är förmodligen ogrundade, varför i så fall Edinburgh-toppmötets "beslut" på denna punkt enbart upprepar den verkan som redan Maastrichtfördraget har. Om så är fallet, saknar beslutets juridiska form eller giltighet all betydelse, eftersom det inte förändrar Maastrichtfördraget.
Om emellertid tveksamheten rörande protokollets utformning skulle befinnas välgrundad och Maastrichtfördraget verkligen har verkan att påtvinga Danmark en skyldighet att delta i valutaunionens tredje fas, måste man fråga sig om Edinburgh-"beslutet" har verkan att i detta avseende ändra Maastrichtfördraget. Av skäl som utvecklas mer fullständigt nedan under rubriken "Juridisk form", är vi av den bestämda uppfattningen att "beslutet" då inte skulle ändra den verkan som Maastrichtfördraget har.
Från Danmarks synpunkt måste man ifrågasätta vilken handlingsfrihet, om någon, som landet kommer att ha vad gäller dess valutapolitik, även om det effektivt undantas från den rättsliga skyldigheten att till sist låta sin valuta uppgå i ecun i tredje fasen. När väl tredje fasen har inletts, kommer den danska kronan att behandlas som om den var en "mindervärdig" valuta. Danmark kommer därför att tvingas behandla sin valutapolitik som en fråga av "gemensamt intresse" enligt artikel 109m.2 och kommer vad gäller skötseln av sin nationella valutapolitik och penningpolitik att bli föremål för "rekommendationer" av Europeiska centralbanken enligt artikel 109f.4. (Europeiska valutainstitutets funktioner under valutaunionens andra fas kommer i den tredje fasen i stället att utövas av Europeiska centralbanken i förhållande till "mindervärdiga" valutor - artikel 109l.2).
Eftersom den danska valutan kommer att vara bunden till ecun, kommer Danmark att tvingas följa den räntepolitik som bestäms av Europeiska centralbanken. Men eftersom Danmark kommer att behandlas som "mindervärdigt", kommer dess representant att uteslutas från rösträtt i fråga om hur centralbanken skall drivas och valutapolitiken bestämmas: artiklarna 109k.3 och 5 och artikel 43.1 av ECBS:s (Europeiska centralbanksystemet, ö.a.) stadga, som utestänger "mindervärdiga" medlemsstater från beslut om räntepolitik enligt artikel 12.1 av ECBS:s stadga.
I själva verket kommer Danmark därför att tvingas följa ecu-blockets valutapolitik men vara ur stånd att delta i utformningen av denna politik.

4. Försvar
Danmarks krav är att landet inte skall avkrävas att delta i den dimension som rör försvarspolitiken, inbegripet medlemskap i Västeuropeiska unionen och en gemensam försvarspolitik eller ett gemensamt försvar.
Denna del av Edinburgh-toppmötets "beslut" har presenterats som om det gjorde "undantag" för Danmark från Europeiska unionens gemensamma försvarspolitik. Även om man tar beslutet för gott, gör beslutet ingalunda det utan har en mer begränsad räckvidd. I denna del av beslutet uttalas att Danmark inte är skyldigt att ansluta sig till den Västeuropeiska unionen och "I enlighet med detta deltar Danmark inte i utarbetande och genomförande av ('the elaboration and the implementation of') unionens beslut och aktioner som rör försvarsfrågor ..." (vår kursiv).
För att förstå räckvidden av vad som här sägs, måste man observera vissa bestämmelser enligt V i Maastrichtfördraget om gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Det åligger enligt artikel J. 1.4 alla stater att stödja Europeiska unionens utrikes- och säkerhetspolitik "aktivt och förbehållslöst. De skall avstå från varje handling som strider mot unionens intressen eller kan minska dess effektivitet som en sammanhållande kraft ..." (Hela fördragsavdelning V återges på svenska i FiB-Juristernas bok "Folkrätt och stormaktspolitik" ö.a.)
I artikel J.4.1 föreskrivs att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken "skall omfatta alla frågor som berör unionens säkerhet, inbegripet utformningen på lång sikt av en gemensam försvarspolitik..."
Ingenting i Edinburgh-toppmötets "beslut" (vad som än är dess rättsliga verkan) ens utger sig för att undanta Danmark från någon av dessa skyldigheter. Det krävs att Danmark tillsammans med alla andra medlemsstater både deltar i att utforma försvarsaspekten av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och ger sitt stöd åt politiken "förbehållslöst och i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet".
Edinburgh-"beslutet" hänvisar uteslutande till artikel J.4.2, enligt vilken den Västeuropeiska unionen (VEU) skall "utarbeta och genomföra unionsbeslut och unionsaktioner som berör försvaret". Det är enbart från "utarbetande och genomförande" av beslut inom VEU som Danmark undantas, inte från vare sig själva besluten eller skyldigheten att följa och stödja dem.
Det är rätt svårt att föreställa sig hur detta skall fungera praktiskt. Var går gränsen mellan "beslut" som är en del av utformningen av unionens gemensamma försvarspolitik, i vilken Danmark är skyldigt att medverka, och "utarbetande och genomförande" av dessa beslut, i vilket Danmark inte måste medverka`' Kanhända är detta en svårighet som är inbyggd i själva fördraget, när detta använder sig av Västeuropeiska unionen för att genomföra den gemensamma försvarspolitiken.
Man bör lägga märke till att artikel J.4 om den gemensamma försvarspolitiken genom punkt J.4.6 uttryckligen avses bli omarbetad enligt artikel N.2 vid den konferens om fördragsrevision som skall inkallas under år 1996. Dessutom skall uttryckligen varaktigheten av Edinburgmötets danska "beslut" enligt artikel N.2 underställas 1996 års fördragsrevision.
1996 år fördragsrevision av den gemensamma försvarspolitiken kommer enligt artikel J.4.6 att ta hänsyn till tidsfristen fram till 1998, då den inledande 50-årsperioden av fördraget för Västeuropeiska unionen utlöper (artikel XII av 1948 års Brysselfördrag). Man får förmoda att avsikten då är att avveckla Västeuropeiska unionen och att dess försvarsstrukturer helt och hållet skall övertas genom den nya Europeiska unionens maskineri. Om detta sker, kommet Danmarks undantag från VEU-aspekterna av Maastrichtfördraget givetvis att förlora all betydelse.
Skulle de halvkvädna undantag för Danmark från den gemensamma försvarspolitiken som man föreställer sig i Edinburgh-beslutet orsaka problem den dagen, är det troligt att Danmark skulle utsättas för påtryckning vid revisionskonferensen att ändra sin hållning. Danmark skulle ha en teoretisk rätt att blockera revisioner av fördraget: men skulle Danmark i praktiken kunna göra det?
Det visar sig att "beslutet" vid toppmötet i Edinburgh som mest hänför sig till en del av
Danmarks krav, eftersom det uppehåller sig vid medlemskap i VEU och "utarbetande och genomförande" av den gemensamma försvarspolitiken men inte vid den gemensamma försvarspolitiken i sig själv, till vilken Danmark alltjämt är fast bunden. Dessutom har detta till hälften gjorda undantag en begränsad giltighet i tiden till 50-årsperiodens utgång för VEU-fördraget år 1998, vid vilken tidpunkt Danmark troligen kommer att utsättas för påtryckningar att låta sig helt integreras i Europeiska unionens egen försvarsdimension vid revisionskonferensen för fördraget år 1996.

5. Rättsliga och inrikes frågor
Danmark vände sig mot metoden att ståndpunkter som överenskommits inom det mellanstatliga maskineriet för rättsliga och inrikes frågor (fördragsavdelning VI) automatiskt skulle bli en del av gemenskapsrätten.
Den danska regeringen har övergivit sitt försök att undanta Danmark inom detta område. Edinburgh-"beslutet" noterar helt enkelt att "Danmark deltar fullt ut i samarbetet gällande rättsliga och inrikes frågor på grundval av bestämmelserna enligt VI".
I en deklaration noteras också att upptagande av överenskommelser gällande rättsliga och inrikes frågor som en del av gemenskapsrätten kräver enhälligt samtycke och att Danmark för att lämna sådant samtycke i vissa fall kan behöva ändra sin grundlag. Här konstateras enbart vad som klart är en del av den existerande fördragstexten och ingenting tillförs därutöver.
Det teoretiska skyddet av enhälligt samtycke är måhända inget verkligt praktiskt skydd, av samma skäl som har diskuterats ovan i samband med frågan om utvidgningar av rättigheter hörande till det europeiska medborgarskapet. Edinburgh-toppmötet lämnar ingen grund som i framtiden kommer att göra det möjligt för Danmark att "välja bort" åtgärder gällande rättsliga och inrikes frågor. Danmark kommer därför att utsättas för de vanliga påtryckningarna och anklagelserna om obstruktion i fråga om gemenskapsrättens utveckling om det motsätter sig att dessa åtgärder vidtas.
Edinburgh-toppmötet har inte givit Danmark någonting alls under rubriken Rättsliga och inrikes frågor.

6. Fördragsändamål
Danmarks femte krav var att landet skulle undantas från unionens ändamål, angivna i "Gemensamma bestämmelser" i Maastrichtfördraget, beträffande försvar, en enda valuta, europeiskt medborgarskap samt rättsliga och inrikes frågor.
Detta krav från Danmarks sida verkar ha övergivits, eftersom det inte på något sätt speglas i Edinburgh-toppmötets beslut.

7. Juridisk form
Edinburgh-toppmötets bestämmelser rörande Danmark är olika i fråga om de juridiska formerna: Det förekommer deklarationer av Europeiska rådet om socialpolitik och försvar samt ensidiga deklarationer av Danmark om medborgarskap i unionen och om rättsliga och inrikes frågor.
Av största juridiska intresse är dessutom ett "beslut" rörande unionsmedborgarskap, ekonomisk och monetär union, försvarspolitik samt rättsliga och inrikes frågor. Innehållet i detta "beslut" har diskuterats ovan under skilda rubriker. Men hur är det med dess rättsliga natur och verkan?
Det europeiska toppmötet var ursprungligen ett informellt organ som gav politiska direktiv till gemenskaperna men inte hade några formella juridiska befogenheter. Europeiska rådet erhöll formellt erkännande i EG-fördragen först genom artikel 2 i Europeiska enhetsakten (Single European Act, tillkommen år 1985, ö.a.). Genom denna tilldelades dock inte rådet några formella juridiska befogenheter, lika litet som det nu äger sådana. Europeiska rådet är ett organ som klart och tydligt skiljer sig från Ministerrådet.
Maastrichtfördraget ger Europeiska rådet vissa viktiga formella maktbefogenheter. Enligt artikel 103.2 i Romfördraget (som införs genom Maastrichtfördraget) skall rådet spela en roll vid godkännande av "övergripande riktlinjer" för medlemsstaternas ekonomiska politik. Enligt artikel J.8 skall rådet ange principerna och de allmänna riktlinjerna för Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, som Ministerrådet måste följa när det beslutar att en fråga skall bli föremål för en gemensam aktion enligt artikel J.3.1. I bredare mening skall Europeiska rådet enligt artikel D i Maastrichtfördraget "fastställa allmänna politiska riktlinjer" för Europeiska unionen. Det är en tolkningsfråga om artikel D tilldelar Europeiska rådet formella juridiska befogenheter eller om artikeln snarare innebär en erinran om rådets nu gällande informella politiska roll.
Två frågor uppkommer beträffande formen för det "beslut" som fattades vid Edinburgh-toppmötet. Den första frågan gäller tidpunkten. Beslutet fattades vid en tidpunkt då det inte förelåg några formella juridiska befogenheter för rådet. Hur kan då ett sådant beslut över huvud taget vara rättsligt bindande? Kanske genom att anticipera de befogenheter som Europeiska rådet kommer att ha när och om Maastrichtfördraget träder i kraft: eftersom beslutet självt avser att gälla från det att Maastrichtfördraget har trätt i kraft. Den första juridiska frågan är därför om ett gemenskapsorgan på ett giltigt sätt kan anticipera framtida fördragsbefogenheter på detta vis.
Den andra formfrågan gäller att "beslutet" inte alls utgör ett beslut av Europeiska rådet som sådant. Beslutet är i stället ett "Beslut av stats- och regeringscheferna, sammanträdande inom Europeiska rådet". Detta är en distinktion av betydelse: Europeiska rådet innefattar i sig även EG-kommissionens ordförande, inte blott som observatör utan som fullvärdig medlem av Europeiska rådet (Artikel 2 i Europeiska enhetsakten; artikel D i Maastrichtfördraget). Ett beslut som fattats utan kommissionsordförandens medverkan (en medverkan som han får antas ej önskade lämna) är därför inte ett beslut av Europeiska rådet för formella juridiska ändamål enligt fördragen.
Även om det nu skulle ha förhållit sig så, har Europeiska rådet inte några formella juridiska befogenheter att vare sig utfärda tolkningar av fördragen eller, än mindre, ändra, anpassa eller upphäva bestämmmelser i dessa. Det har efter vad vi förstår framkastats av de brittiska och danska regeringarna att detta "beslut" kan ha bindande rättslig verkan som en mellanstatlig överenskommelse. Det är en öppen fråga huruvida vad som framstår som ett "beslut" av ett visst organ eller en viss institution måste räknas som en juridisk överenskommelse mellan de personer eller parter som deltog i "beslutet".
Men även om man bortser från dessa tvivel beträffande formen, står det utom allt tvivel att en sådan "överenskommelse mellan regeringar" inte kan ändra den av dessa oavhängiga gemenskapsrätten. Det är vidare en öppen fråga av allvarligaste slag om en sådan informell överenskommelse mellan regeringar kan ändra de delar av Maastrichtfördraget som inte är en del av gemenskapsrätten.
Gemenskapsrättens grundläggande natur fastställdes för så länge sedan som år 1963 av EG -domstolen i fallet Van Gend en Loos [1963] ECR (European Court Reports, ö.a.) 1, 12:
"Detta fördrag (Romfördraget ö.a.) är mer än en överenskommelse som blott skapar ömsesidiga förpliktelser mellan de fördragsslutande staterna. Denna uppfattning bekräftas av ingressen till fördraget som hänvisar till inte endast regeringar utan även folk ... Gemenskapen konstituerar en ny rättsordning inom den internationella rätten till förmån för vilken medlemsstaterna har begränsat sina suveräna rättigheter, låt vara inom begränsade områden, och vars subjekt inte bara är medlemsstaterna utan även dessas medborgare."
Det följer av gemenskapsrättens grundläggande natur att utgöra något mer än en överenskommelse mellan medlemsstaterna, att medlemsstaterna inte kan ändra gemenskapsrätten på annat sätt än fördragen tillåter. Dessa sätt inkluderar formella fördragsändringar enligt artikel 236 i Romfördraget (som Maastrichtfördraget kommer att påverka efter ratificering) och beslut av Ministerrådet enligt särskilda fördragsbefogenheter och efter att ha följt föreskrivna lagstiftningsprocedurer vilka fordrar att ett "förslag" lagts fram av EG-kommissionen.
Vilken verkan än överenskommelser "mellan regeringar" skulle kunna påstås ha när det gäller att binda regeringar, skulle de inte kunna beröva vare sig EG-institutioner eller EG-företag eller enskilda deras rättigheter eller skyldigheter att dra fördel av eller genomdriva gemenskapsrätten. Exempelvis skulle kommissionen både ha rätt och skyldighet att vidta åtgärder för att säkerställa att medlemsstaterna iakttar fördragsförpliktelser enligt artikel 169 i Romfördraget. En överenskommelse mellan regeringar skulle inte kunna hindra kommissionen att vidta åtgärder och skulle inte heller erkännas av EG-domstolen som något som på ett giltigt sätt upphäver en fördragsförpliktelse. På liknande sätt skulle en överenskommelse mellan regeringar inte kunna fungera som hinder mot laga åtgärder syftande till att skydda privata rättigheter som uppkommer i gemenskapsrätten på grund av en fördragsförpliktelse.
Grupper av företrädare för medlemsstaternas regeringar har helt enkelt ingen behörighet att ändra gemenskapsrätten, och Edinburgh-"beslutet" skulle helt enkelt inte erkännas av- EG-domstolen på det sättet att en sådan behörighet skulle ha förelegat. Innehållet i gemenskapsrätten är inte enbart en privatsak mellan regeringar, utan den rör direkt folk och de överstatliga institutioner som upprättats enligt fördragen. Artikel 4 i Romfördraget slår uttryckligen fast att varje institution skall handla inom ramen för de befogenheter som den tilldelats genom fördraget.
Vi har erfarit att tanken framkastats att, även om EG-domstolen kanske inte skulle erkänna den rättsliga verkan av Edinburgh-beslutet, skulle Internationella domstolen göra det. Vad beträffar de delar av Edinburgh-"beslutet" som hänför sig till ändringarna i Romfördraget, är detta antagande uppenbart orimligt. Artikel 219 i Romfördraget lyder:
"Medlemsstaterna förbinder sig att inte lösa tvister angående tolkningen eller tillämpningen av detta fördrag på något annat sätt än som bestämts genom fördraget."
Artikeln utesluter i direkta ordalag varje hänvändelse till Internationella domstolen i någon fråga som rör de delar av Maastrichtfördraget vilka ändrar Romfördraget, vare sig tvisten gäller tolkning eller tillämpning. EG-domstolen har ensam domsrätten.
Även när det gäller försvarsdelen av Edinburgh-"beslutet" är det långt ifrån klart att en informell "överenskommelse mellan regeringar" (med antagande att "beslutet" ens räknas såsom en sådan) är i stånd att gendriva eller anpassa villkoren i ett formligt fördrag. Varför skall man ha de formella procedurerna för fördragsändringar enligt artikel N.1 i Maastrichtfördraget, om en enkel överenskommelse mellan regeringarna är i stånd att anpassa eller ändra fördraget utan dessa formaliteter och utan formaliteterna med ratificering av fördraget?

8.Tidsbegränsning
Danmarks krav var att de särskilda bestämmelser som landet efterlyste skulle bli rättsligt bindande för alla tolv EG-medlemsstaterna och under obegränsad tid.
Det uttalas inte att Edinburgh-"beslutet" skall ha obegränsad varaktighet. Det står snarare att den skall styras av artikel Q (där det heter att Maastrichtfördraget skall ha obegränsad varaktighet) och av artikel N.2. Artikel N.2 föreskriver att det år 1996 skall hållas en konferens om fördragsrevision och det får förmodas innefatta att Edinburgh-"beslutet" också kommer att bli föremål för revision vid denna konferens. Detta har särskild betydelse när det gäller försvarspolitiken, eftersom det har samband med det uttryckliga stycke som kräver att de delar av artikel J.4.6 som rör försvarspolitiken omarbetas med hänsyn till tidpunkten 1998 i fördraget om Västeuropeiska unionen.
Även om Edinburgh-"beslutet" alls har givit Danmark några rättsliga fördelar, eller ens några politiska fördelar, kommer det att förflyta en mycket kort tid innan Danmark kommer att ligga öppet för ytterligare påtryckningar vid 1996 års revisionskonferens att revidera sin ståndpunkt. Det principiella åtagande som varje medlemsstat gör enligt artikel B i Maastrichtfördraget är då att revidera fördraget "med syfte att säkerställa effektiviteten i gemenskapens mekanismer och institutioner".
På alla de områden som skisserats ovan, kan Danmark då komma att utsättas för påtryckningar att inte blockera den europeiska integrationens fortsatta framsteg, särskilt med hänsyn till försvarsaspekten och arrangemangen för att ersätta Västeuropeiska unionen.

9. Slutsatser
1. Mediedebatten om att "den danska kompromiss" som träffades vid Edinburgh-toppmötet skulle ha rättslig eller annan verkan är i hög grad irrelevant med hänsyn till att det faktiska innehållet i "kompromissen" har begränsad verkan eller ingen verkan alls.
2. De delar av "kompromissen" som berör europeiskt medborgarskap återger enbart ståndpunkten i Maastrichtfördraget oförändrad. De undantar inte Danmark från europeiskt medborgarskap nu, ej heller från några förpliktelser som tolkningar av fördraget kan ålägga europeiska medborgare; ej heller undantar de Danmark från framtida utvidgningar av de europeiska medborgarnas rättigheter.
3. De delar av Edinburgh-"beslutet" som rör den ekonomiska och monetära unionen återger enbart verkan av protokollet i det nuvarande fördraget. Om emellertid protokollet är bristfälligt och de facto inte undantar Danmark från den tredje fasen i valutaunionen, uppnås detta syfte inte av Edinburgh-"beslutet", eftersom ett sådant "beslut" inte är ett sätt att ändra gemenskapsrätten som är giltigt och som EG-domstolen skulle erkänna.
4. Bestämmelserna som rör försvaret innebär inte att Danmark undantas vare sig från att delta i den gemensamma försvarspolitiken eller från skyldigheten att ”aktivt och förbehållslöst” stödja den. De innebär enbart att Danmark undantas från att med medlemskap delta i VEU vid "genom förande och utarbetande" av beslut som rör försvaret. Hur detta skulle fungera i praktiken är mycket oklart.
5. Edinburgh-"kompromissen" gör inga eftergifter till Danmark när det gäller Danmarks motstånd mot att samarbetsåtgärder rörande rättsliga och inrikes frågor skall inkorporeras som en del av gemenskapsrätten.
6. Edinburgh-"kompromissen" undantar inte Danmark enligt dess krav från fördragsändamålen under fördragsavdelning I rörande europeiskt medborgarskap, ekonomisk och monetär union, försvar eller rättsliga och inrikes frågor.
7. Edinburgh-kompromissens juridiska form har liten betydelse eftersom den har så begränsat innehåll att den skulle förändra mycket lite även om den vore fullt rättsligt bindande. Det står dock klart att den inte kan ha någon substantiell verkan för att ändra gemenskapsrätten som den fastställs i Romfördraget med ändringar genom Maastrichtfördraget. Om Danmarks undantag från VEU-medlemskap står i strid med Maastrichtfördraget, kan ifrågasättas huruvida Edinburgh-"beslutet" kan ge ett sådant undantag någon rättslig verkan.
8. Varaktigheten av Edinburgh-kompromissen är inte obegränsad, så som Danmark begärde, utan är föremål för omprövning vid nästa fördragsrevisionskonferens utsatt till 1996. Danmark kan då komma att utsättas för ytterligare påtryckningar för att fortsätta mot europeisk integration. Danmarks undantag från VEU-medlemskap kommer att upphöra att ha betydelse om utgången av VEU-fördragets 50-åriga giltighetstid 1998 leder till påtryckningar att helt och hållet "ta till sig" Europeiska unionens försvarspolitik.
9. Edinburgh-toppmötets resultat är att den danska regeringen har fått gehör för nästan ingen av de punkter i den danska nationella kompromissen, som räknas upp i dokumentet "Danmark i Europa" den 30 oktober 1992.
10. Det omständliga medieintresset i frågan om Edinburgh-kompromissens juridiska form - som åstadkommits genom att man helt märkligt valt att kalla element av kompromissen för ett "beslut", fattat av ett organ som saknar erkänd existens som en del av gemenskapsrätten - verkar inte vara mycket mer än ett heltäckande omständligt skådespel avsett att dra bort uppmärksamheten från det faktiska innehållet i Edinburgh-toppmötets beslut och från det faktum att detta inte tillgodoser den danska nationella kompromissens krav.
11. Kort sagt, om Kungariket Danmark går vidare och ratificerar fördraget om Europeiska unionen som undertecknades i Maastricht den 7 februari 1992, kommer detta rike att bli bundet av fördraget i dess helhet med undantag endast för det som Kungariket Danmark undantas från på grund av protokollen 1, 8 och 12.
12. Fördraget har inte "förändrats utan att ändras". Det är exakt samma fördrag som förkastades i en folkomröstning av det danska folket den 2 juni 1992.

Leolin Price, Queen's Council
Michael Shrimpton, of Gray's Inn, barrister
Martin Howe, of the Middle Temple, barrister

Den 21 december 1992

Övers. från engelska av Tor Bergman och Erik Göthe

TfFR 1/1993