Om domarreglerna

Omkring 1540 hade Olaus Petri fått sina Domarregler klara. Den menige mans bästa, det är yppersta lagen. Kan ni tänka er en sådan oförskämdhet! Ställ mot den sentensen alla styrande följeord: statens bästa. Så är lagen. Inte är det alltid som medborgarnas och statens intressen står emot varandra. Men överklassernas rättsbegrepp och folkets ligger ofta ganska långt ifrån varandra. Och ÖK har alltid, utom när den varit purfärsk, velat ha stort svängrum och luddiga lagar. Folket i det här landet har strävat efter klar och tydlig lag. Lag är förmer än att ligga ifred. Utan lag blir fri man träl. Alternativet är ju godtycke.

Alltså, jag tar sats igen: menige man det är folket och ur dess sedvänjor bör lagen skapas, inte i något högt rum avskilt från samhället. Det konung med skäl vill, det räknas för lag. Det den menige man samtycker, det skall räknas för lag, säger Olaus. Den menige mans bästa är det som prompt straffar brott, bidrar till folklig sämja, friar den oskyldige, låter folket förkovra sig, håller efter de styrande och hindrar överklassens och de styrandes övervåld. Sådan är den yppersta lagen.


Av JAN LINDAHL

När Olaus Petri var nere i Tyskland och studerade, tog han stort intryck av den nya humanismen på det juridiska området. Då han kom hem sattes han av Gustav Vasa i Stockholms rådstuga som sekreterare. Där var mycket att göra. Han skulle öva uppsikt över mått och vikt, hantverk och byggnadsväsen, renhållning och eldsläckning och mycket annat som hörde till stadens förvaltning. Och sitta i rätten måndag, onsdag och lördag. Därtill föra protokollet i stadens tänkebok under åren 1524-31. Här fick nu Olaus Petri sina stora juridiska erfarenheter.

De juridiska erfarenheterna omvandlade han efter sin vana till skrifter. Först kom kommentaren till stadslagen i slutet av 1520-talet. Stadslagen hade ju skrivits 1355 (ca) och innehöll en mängd ålderdomliga ord, med åtföljande tolknings- och tumningsmöjligheter. Kommentaren, som inte bara innehöll ordförklaringar utan även just kommentarer, skrevs ofta in i marginalen till laghandskrifterna och fick därigenom nästan samma ställning som själva lagen. Sedan följde Glossarum juris eller En liten uttydning på några gamla ord, som finnas i lagböckerna och äro nu icke i daglig brukning, omkring 1530. Verket innehåller en systematisk genomgång av lagtexterna i den ordning föråldrade ord förekommer. Vidare skrev han En liten ingång i lagboken i mitten av 1530-talet, en juridisk citatsamling. Och som grand finale Domarreglerna.

Dessa regler skrevs i förnyelsens anda. Det är en både mänskligt varm och en het skrift mot gammal ordning, skriven i polemik mot det rättsväsen som använde juridiken som mjölkkossa för enskildas begär och för statens intäkter. Gustav Vasa brukade, som medeltida herrar, med stor förkärlek låta dödsdömda lösa sina liv mot gods och guld. Detta schackrande med människoliv fann Olaus Petri ovärdigt och ett hån emot lagen. Genom hela Domarreglerna dundras mot orätt saköre (= böter), vilket han kallar olaga beskattning.

Vår reformator sammanhämtade sina Domarregler ur många skilda källor, men satte med sin starka personlighet en alldeles egen prägel på verket. Ett verk som enligt Åke Holmbäck har till ledande idé ”att skydda den menige man för godtycke och hårdhet i rättstillämpningen, den oskyldige att dömas för brott, som han icke begått.” (Festskrift till Axel Hägerström 1928). Hans främsta källor har varit svenska medeltida lagar, romersk och kanonisk rätt, ordspråk, gamla knittelverser, den då moderna kontinentala rätten, bibeln, Luther, egna skrifter och predikningar. Och han har utgått från en folklig position.

Den lidelsefulla pläderingen visar hur en domstol bör förhålla sig, hur domaren ska agera. Mitt i texten är inplacerade 21 ordspråk som kunde brukas juridiskt. Här är tre: Våld är icke landsrätt; Det man gärna ser, det vittnar man gärna med; (Er)känd sak är så god som vittnad.

Varför måste då domaren uppfostras? I en liten ingång i lagboken förklarar Olaus Petri:

 

”Girigheten är en domares sämsta last och dygd, ty hon förhindrar och förblindar honom, att han icke finner på det som rätt är. Förty att mången domare för girighets skull vridit och vrängt lag och rätt och brukat så list och behändighet sig själv till fromma och fördel och andra till skada och tunga; därav är mycket ont kommet, att folk är blivet upproriskt och har förstört land och städer.” Vidare: ”En domare eller regent, som gläds därav, att onda gärningar bedrivas, och manar sig därav bekomma saköre och vill bliva rik, han är icke det värdig, att han dömer eller regerar andra. Förty girighet och egennytta förkränker lagen och allt gott regemente.”

 

En domare ska vara opartisk i människors tvistemål, inte kylig och spetsig, utan uppträda som en varm Guds befallningsman. Det gäller att utleta sanningen och noga se till att ingen falsk dom fälles. Ty sådan dom är övervåld. Han måste veta vad rätt är, kunna lagarna och kunna bruka dem. Hur ska han annars kunna döma? Han ska också tänka på att det folk han ska döma icke är hans utan Guds.

Domaren måste vara lugn i rätten, annars kan han inte döma rätt. Skall någon part straffas med ord får det först ske när domen är sagd. Vrede förblindar, och en hastig dom är sällan rätt. Han ska hjälpa och inte stjälpa, då ämbetet är till för att åtskilja tvister och först försöka få parterna göra upp i godo.

Domaren måste sky mutor och gåvor, se upp för falska rykten och inte låta någon utsättas för dåligt rykte som inte förtjänar det. Han bör kunna skilja på vittnen och vittnen. Dessutom kunna ta fasta på i vad avsikt gärningen gjordes och om den gjordes i berått mod eller ej. Finns inte lag bör domaren följa goda mäns råd och sitt bästa förstånd och samvete. I högmålsärenden där domaren saknar tydliga skäl till att fälla ska han tillsätta tolvmannanämnd. Kan denna ej heller fälla är den åtalade värjd. Om man intefinner ut vad som är sant och rätt är det bättre att släppa en skyldig än att gissa. Bättre släppa en brottsling än att plåga en obrottslig. Har åklagaren inget att komma med så är svarandens nej lika gott som åklagarens ja.

Om nu domaren följer Olaus Petris råd så kommer ”rätt och skäl ibland den meniga man bli desto större, och där ligger ock mer makt uppå.”

Som jag ser det finns det fem stora nyheter i Domarreglerna, som bryter mot tidigare juridisk doktrin eller praktik.

Likhet inför lagen. ”Lika brott haver lika straff, och därför skall man icke se därefter, att en är fattig eller rik utan straffa så den ene som den andre, där lika brott äro.”

Sluta med tortyr. ”Efter den bekännelse som en varder pint och plågad till, skall ingen dömas. Ty sådan bekännelse plägar vara falsk, och många bekänna det som aldrig var sant för den pinas skull de lida.” Sådant är övervåld.

Åklagaren ska ha bevisbördan, inte den åtalade. ”Ty åklagaren bör hava bevis med sina klagomål.” Har åklagaren intet är svarande fri. Tidigare var det i huvudsak så att den anklagade skulle visa att han var oskyldig.

Sluta med meningslös grym hämnd. ”Ty att allt straff bör vara till förbättring.”

Anpassa straffen efter förbrytelserna. ”Efter det att det är icke lika brott så bör ej heller vara lika straff.”

Alla fem satserna skrivna 1540. Tänk. Om det inte vore för meningsbyggnaden skulle man trott orden varit formulerade tidigast under upplysningstiden.

Domarreglerna trycktes först 1616, ingick sedan 1635 som förspråk i stads- och landslagen. Också därigenom kom de att nå stor auktoritet och jämställdes med lagen själv. Och när vi fick nya lagen 1734 (tryckt 1736) beslöts att Domarreglerna skulle ingå ”som tillförne varit vanligt.”

Och folket har givit dem sitt bifall, såsom Fredrik Ström har visat i samlingsverket Arbetets söner. De står alltjämt först i vår lagbok, trots att de aldrig formellt antagits vare sig av riksdag eller regering. Således verkar Olaus Petri fortfarande hos oss trots att han är död sedan 450 år.

Men i den version som publiceras där finns några tillägg som inte härrör från Olaus utan kommit till under 1600-talets början. Alltså kan du nu läsa dem i Gunnar Westins utgåva av Olaus Petris Skrifter i urval. Där finns originaltexten.

TfFR 1/1993