En bok om tryckfrihet - skriven av en journalist för journalister - ger utgångspunkt för en offentlig diskussion om hur svensk tryckfrihet ska försvaras.

Yttrandefrihetsgrundlagen och politikerna

Anders R Olsson är journalist och intresserad av tryckfrihetsfrågor. Det borde inte vara men är ovanligt. Den bok som han nu har skrivit är också ovanlig. Den heter Yttrandefrihet & tryckfrihet med underrubriken Handbok för journalister (Tidens förlag i samarbete med Svenska Journalistförbundet 1992, ca 182:-). Författaren har ställt sig uppgiften att för en läsekrets av främst journalister beskriva och resonera om gällande lagstiftning som har med yttranden att göra. Bland den lagstiftning han tar upp märks grundlagsbestämmelserna om tryckfriheten i tryckfrihetsförordningen (TF); de är givetvis helt centrala i sammanhanget. Men numera måste också yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) beaktas; jag kommer att begagna tillfället att resonera utförligt om hur man bör ställa sig till den.

Av TOR BERGMAN

Går vi sedan ner till den vanliga lagnivån har vi bl.a. den oerhört vidlyftiga regleringen om handlingssekretess och tystnadsplikt i sekretesslagen från år 1980. Vidare har vi ett antal lagrum av betydelse i brottsbalken, där brott av olika slag beskrivs, vi har lagen om skydd för företagshemligheter, tillkommen år 1990, datalagen från år 1973 och radiolagen från år 1966. Det rör sig alltså om lagstiftning som har tillkommit under olika betingelser och med olika motiv.

I fråga om TF gäller saken grundlag som har tillkommit för att garantera medborgerlig frihet. I andra fall - som i fråga om radiolagen - har ambitionen varit en helt annan; jag får anledning att i samband med resonemanget om YGL visa även detta.

Det är verkligen välkommet att en journalist tar sig an uppgiften att för andra journalister presentera och kritiskt diskutera de här regelmassorna. Men uppgiften är inte lätt. Just journalisterna har å andra sidan till yrke att yttra sig och yttra sig offentligt. De har särskild anledning att känna till den här lagstiftningen - och skaffa sig ett kritiskt förhållningssätt till den. Anders R Olsson är därför ute i ett mycket angeläget ärende. Min sammanfattande bedömning är att han har åstadkommit en förträfflig bok.

Det inledande kapitlet handlar om Grundlagarna. Härefter behandlas i skilda kapitel Meddelares rättigheter, Offentlighet för allmänna handlingar och Sekretess. Ett betydande avsnitt gäller Research och brottsliga handlingar. Det visar sig att författaren är väl insatt i datalagen och de frågor som möter en journalist i dagens datoriserade tidningsmiljö. Framställningen tar också upp tryck- och yttrandefrihetsbrotten, journalisters integritet, rättegången i tryck- och yttrandefrihetsmål samt sådana speciella granskningsorgan som Pressens Opinionsnämnd och Radionämnden. Boken avslutas med ett fylligt Appendix, som innehåller relevanta lagtexter m.m., bl.a. TF (här saknas dock de viktiga 4-6 kap., där bl.a. etableringsfriheten slås fast i otvetydiga ordalag), YGL, sekretesslagen, datalagen och radiolagen.

Vad jag ser som min uppgift efter denna skissartade recension är att utifrån boken ta upp ett principiellt resonemang om yttrandefriheten och då särskilt om vad YGL är.

Jag delar naturligtvis den grundläggande värdering som har väglett Anders R Olsson. Det är inte för att politiker vill väl som vi har tryckfrihet; tryckfrihet råder därför att vi alla - vi som läser och skriver - har varit och är angelägna om att tryckfrihet ska råda. Det är vi som vill ha det så som TF deklarerar att dess syfte är, alltså "ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning". Men vem vill hävda att de styrande när det börjar brännas är intresserade av det?

Skyddet för yttrandefriheten "ska vara konstruerat utifrån en stark pessimism om överheten", skriver Anders R Olsson och tillägger att den synen var förhärskande när nuvarande TF kom till; det skedde som bekant år 1949. Under de här åren gick det äntligen att andas fritt för dem som inte svävat på målet i fråga om sin antinazistiska hållning. De behövde inte längre frukta repressalier, nu rönte de i stället allmän uppskattning, och politiker i riksdag och kanslihus drogs med av tidsandan och talade för den mest vidsträckta yttrandefrihet.

Jag hade en gång tillfälle att resonera om atmosfären vid TF:s tillkomst med en av dem som var med, Björn Kjellin, som avled år 1986. Vårt samtal ägde rum år 1975, då Björn Kjellin var president i Skånska hovrätten i Malmö. Trettio år tidigare hade han varit sekreterare åt 1944 års tryckfrihetssakkunniga som år 1947 lade fram utredningsförslaget till ny TF, SOU 1947:60.

Björn Kjellin menade att läget verkligen var gynnsamt när TF kom till. De styrande hyste en stark vilja att distansera sig från sin tryckfrihetsfientliga hållning under krigsåren. Men tiderna förändrades snabbt. I juni 1950 började USA sända trupper till Korea och det kalla kriget intensifierades. Redan då hade attityden hos de styrande i Sverige förändrats märkbart. Björn Kjellin menade att i detta läge skulle, om inte frågan redan hade avgjorts, planerna på en ny TF förmodligen inte kunnat förverkligas.

YGL och dess tillkomsthistoria gäller i eminent grad förhållandet mellan tryckfriheten och radio/TV. Innan jag går in på detta närmare vill jag dock kort beröra en lite mer speciell radiofråga, nämligen avlyssning av telefonsamtal som förs med mobiltelefon. Här har en sak inträffat efter det att Anders R Olssons bok publicerades, som kan vara värd att nämna.

Att avlyssna mobiltelefoner

Den som olovligen avlyssnar andras telefonsamtal kan dömas för brytande av telehemlighet (4 kap. 8 § brottsbalken). Anders R Olsson upplyser korrekt om det, liksom om att det dock går bra att avlyssna samtalet om det förs med hjälp av mobiltelefon.

Kommunikation med mobiltelefon sker ju trådlöst, via etern. När det gäller sådan kommunikation - radio i teknisk mening - ger radiolagen var och en rätt att inneha och använda "mottagare", dvs. utrustning med vars hjälp det är möjligt att ta emot bl.a. alla trådlösa sändningar ("radiosändningar"). Ett samtal över mobiltelefon är en sådan "radiosändning", som alltså var och en, t.ex. en journalist, kan avlyssna fritt med hjälp av lämplig utrustning. (Det är dock en sak att avlyssna ett samtal, en annan att rapportera om det. Rörande det senare finns i radiolagen en regel om tystnadsplikt. Den som har avlyssnat meddelandet får inte "obehörigen" föra detta vidare. Det finns också en regel som begränsar rätten att spela in samtal av detta slag. Den regeln har dock föreslagits bli avskaffad, se SOU 1992:70 s. 331.

När radiolagen utarbetades i Kommunikationsdepartementet var Olof Palme kommunikationsminister. Palme hade den helt riktiga inställningen att rätten att lyssna och se på vad som kan tas emot är "en självklar princip" i "ett demokratiskt samhälle" (Kungl. Maj:ts proposition 1966:149 s. 28).

Sedan Anders R Olssons bok kommit ut har det visat sig att det här inte är okontroversiellt. En utredning kallad Datastraffrättsutredningen har nyligen presenterat sig. Den bedriver krypskytte på den fria mottagningsrätten och yttrar (SOU 1992:110 s. 152): "I och för sig kan det ... finnas skäl att ompröva bl.a. den av radiolagen omfattade principen att etern är fri." På typisk utredningsprosa heter det dock sedan, att vad som skulle aktualiseras vid en sådan omprövning är "radikalt förändrade ställningstaganden, som måste anses ligga utom ramen för vårt i direktiven begränsade lagtekniska anpassningsarbete och som i stället torde gälla viktiga frågor om grundlagsändringar samt om samarbete och lagharmonisering på det internationella planet".

Det som motiverar varför mobiltelefonsamtal får avlyssnas fritt i motsats till den trådbundna teletrafiken är således den från informationssynpunkt viktiga rätten att utan hinder ta emot vad som förekommer i etern. Denna offentlighetsprincip för vad som finns ovanför våra huvuden kompletterar givetvis på ett utmärkt sätt den mer jordbundna offentlighetsprincip som TF slår fast i fråga om myndigheternas handlingar.

Hur bör man betrakta YGL?

Därmed över till frågan om synen på yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), som antogs slutligt hösten 1991 och trädde i kraft den 1 januari 1992. Den frågan anser jag bör redas ut ordentligt.

För mig finns här inga förmildrande omständigheter: YGL är en bluff och ett kvalificerat politiskt skurkstreck.

Anders R Olsson lovordar inte YGL och ska ha all heder av det. Han redovisar helt korrekt de argument som framförts för och mot. Bl.a. citerar han ur ett brev som Folket i Bild/Kulturfront i maj 1984 tillställde dem som var remissinstanser i fråga om det YGL-förslag (SOU 1983:70), som den s.k. Yttrandefrihetsutredningen hade lagt fram. Han säger rentav att "visar det sig att motståndet mot YGL var berättigat bör lagen självfallet bort".

Med hänsyn till den uppgift som Anders R Olsson har ställt sig är det också helt i sin ordning, att han upplyser om vad YGL:s bestämmelser säger. Bestämmelserna rör ju yttrandefriheten, och självfallet har de ett intresse för journalister och andra.

När man ska värdera YGL måste man enligt min mening börja med TF. Är man för eller mot den? Jag menar att erfarenheten visar, att politikerna aldrig har varit för TF, trots vad de kan ha sagt. Det är vi andra - vi som läser och skriver och vill bli lästa - som är för TF (med dess fel och brister; sådana finns förvisso).

Eftersom vi som är för TF är många, är det en svår politisk uppgift att avskaffa den. Försök har dock gjorts. Parlamentariska utredningar har två gånger - Massmedieutredningen år 1975 och Yttrandefrihetsutredningen i början av år 1984 - lagt fram förslag som kunnat leda till TF:s avskaffande.

En strategi som går ut på att avskaffa TF kan inte vara naken. Anrättningen måste sockras: det gäller att hävda att man vill ersätta TF med något som är "bättre". Det är i det ljuset man bör se YGL:s bestämmelser om radio och television, vilket är vad YGL väsentligen handlar om.

Regeringen lanserade frågan om sådana grundlagsbestämmelser år 1966. Dess huvudsakliga ärende den gången var att lägga fram propositionerna om radiolagen (prop. 1966:149) och radioansvarighetslagen (prop. 1966:156).

Radiolagen slog fast att bara det företag "som Konungen bestämmer" hade rätt att sända till allmänheten; företaget var naturligtvis Sveriges Radio (f.d. Radiotjänst). Ingen annan fick således sända; gjorde någon det kunde han eller hon straffas med upp till ett års fängelse.

Jag har tidigare nämnt att Olof Palme vid den här tiden inom regeringen ansvarade för radiofrågorna (i egenskap av kommunikationsminister). Jag tycker, som framgår av vad jag sa, att Palme är värd en eloge för att han i radiolagen ville slå fast rätten för var och en att använda mottagare. Men när man värderar hans hållning i den frågan, kan man självfallet inte bortse från att han samtidigt föreslog ett lagfäst sändningsmonopol. I praktiken skulle således mottagningsmöjligheterna närmast gälla vad som sändes av det företag som var verksamt på statens uppdrag. Att om det säga, att rätten till mottagning är "en självklar princip" i "ett demokratiskt samhälle" är givetvis humbug.

Vad sedan angår radioansvarighetslagen stod i den ursprungligen: Denna lag gäller yttrandefriheten i ljudradio- och televisionsprogram (radioprogram) som svenskt programföretag äger anordna med ensamrätt.

Detta sätt att använda ordet "yttrandefriheten" var vilseledande; det handlade inte på minsta vis om medborgarnas yttrandefrihet gentemot staten, vilket är vad tryckfriheten enligt TF gäller.

Frågan om grundlagsbestämmelser togs först upp av Palme (prop. 1966:149 s. 27). Men mer konkret än Palme uttalade sig den dåvarande justitieministern Herman Kling. I propositionen till radioansvarighetslagen yttrande han några ord, som det är motiverat att återge ordagrant (prop. 1966:156 s. 40 f.):

Som chefen för kommunikationsdepartementet framhållit vid remissen till lagrådet av förslaget till radiolag kan man lämpligen i samband med det fortsatta arbetet på en total författningsreform undersöka om vissa viktigare bestämmelser beträffande radioverksamheten lämpligen bör skrivas in i själva grundlagen. Möjligen kan det då komma att visa sig att man bör revidera TF och inarbeta radioansvarighetsreglerna i en ny författning av grundlags karaktär för massmedia. Till detta är det emellertid för tidigt att ta ställning nu.

Här nämndes orden första gången: "revidera TF" och "en ny författning av grundlags karaktär för massmedia". Jag menar att detta är YGL:s koncipiering.

I förhållande till tryckfriheten rörde det sig om något väsensskilt; det handlade ju uteslutande om vilka regler som skulle gälla för programmen i Sveriges Radio - enligt lag det enda tillåtna radio- och TV-företaget. Att blanda ihop detta med tryckfriheten var verkligen att blanda äpplen och päron.

Låt oss med detta lämna år 1966. Ett viktigare årtal i det här sammanhanget är nämligen 1970. På hösten det året tillsatte den dåvarande justitieministern Lennart Geijer Massmedieutredningen.

Geijer inledde direktiven till utredningen (statsrådsprotokollet den 6 maj 1970, se riksdagsberättelsen år 1971 s. 70 ff.) med att uttala sig respektfullt om tryckfriheten. Men det framgick snart att hans ärende var ett annat. Till en början bestod Geijers uppgift i att med truismer nedvärdera det tryckta ordets betydelse. "Trycket är", förklarade han, "inte längre vårt enda massmedium". Han fortsatte:

Tillkomsten av nya medier, såsom radio, television och film, har medfört behov att utvidga garantierna för yttrandefriheten till att gälla även andra medier. För radions och televisionens del infördes genom 1966 års radiolag och radioansvarighetslag (SFS 1966:755 och 756) regler till skydd för yttrandefriheten efter mönster av TF.

Uttalandet är helt lögnaktigt. Geijers ärende var inte att vilja "utvidga garantierna för yttrandefriheten" till att gälla radio och television. Och det var osanning att hävda att det genom radiolagen och radioansvarighetslagen hade införts regler "till skydd för yttrandefriheten efter mönster av TF". Vad TF slår fast är ju varje svensk medborgares rätt att ge ut skrifter, den s.k. etableringsfriheten. Men radiolagen innebar det motsatta: det företag "som Konungen bestämmer" skulle vara ensamt på täppan.

Och hur var det med radioansvarighetslagen? Om Geijer i den delen uttryckt sig sanningsenligt kunde han ha sagt att det för företaget Sveriges Radio tillskapats en straffrättslig speciallagstiftning efter mönster av TF:s regler om tryckfrihetsbrotten och ansvaret för periodisk skrift. Detta är något betydligt mindre imponerande än en lagstiftning "till skydd för yttrandefriheten".

Geijers nästa uppgift i direktiven var att rikta förstucken kritik mot TF. Språket är halkigt och undanglidande. Geijer yttrade: "Det finns enligt min mening anledning att nu undersöka i vad mån de ställningstaganden som låg till grund för TF fortfarande är hållbara i belysning av den utveckling som har skett, de erfarenheter som har gjorts och den diskussion som har förts." Han sade även att utvecklingen hade "skapat nya problem, och från olika håll har framförts uppslag och önskemål med anknytning till problemet yttrandefriheten i massmedier". Jag ber läsaren notera ordvalet, "problemet yttrandefriheten i massmedier".

Geijer menade härefter att radion, televisionen och filmen "nu för tiden /spelar/ en allt större roll som medel för information och åsiktsbildning" och uttalade om Massmedieutredningens uppdrag: "En första uppgift blir att undersöka vilka slag av massmedier som bör omfattas av det grundlagsmässiga skyddet. Att detta utöver tryckt skrift skall omfatta också radio och television anser jag vara givet."

För att Massmedieutredningen verkligen skulle begripa vad som förväntades av den, sades det i direktiven dessutom:

Det ligger nära till hands att söka samla de grundlagsbestämmelser som behövs till skydd för yttrandefriheten i massmedier i en särskild massmedielag som får ersätta TF. Utredningen bör sträva efter att åstadkomma en sådan lösning.

Geijers och regeringens agerande var givetvis skickligt. Den hade tagit det första steget för att få bort TF, och några protester hördes knappast. Nu gällde det bara att vänta ut Massmedieutredningen.

Massmedieutredningen överlämnade i juni 1975 till justieminister Geijer betänkandet (SOU 1975:49) Massmediegrundlag, som gick ut på att en massmediegrundlag skulle införas och att TF skulle avskaffas. Förslaget uppfyllde således helt direktivens krav.

Det var få som var kunniga nog för att genomskåda vad som höll på att hända. Vissa insåg dock klart vad det handlade om.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, vars president var Björn Kjellin, fick Massmedieutredningens förslag på remiss. Hovrätten ställde sig kallt avvisande: förslaget avstyrktes. Jag vill inte trötta läsaren med att återge remissyttrandet i dess helhet även om argumenten är väl värda att spridas (ett större utdrag har tryckts av i Tidskrift för folkets rättigheter nr 3-4/82). Jag ska dock citera tre stycken. Hovrätten skrev bl.a. så här till justitieminister Geijer i november 1975:

Hovrätten vill framhålla att det viktiga och för framtiden betydelsefulla inte är om man skall i den nya grundlagen ta med det ena eller andra mediet utan om man överhuvudtaget skall, såsom justitieministern har ansett självklart, ändra tryckfrihetsförordningens karaktär från att vara ett värn för en allmän medborgerlig rättighet, tryckfriheten, till att bli en lag om en viss typ av verksamheter, massmedier.

I och för sig kan det ju sägas vara tilltalade och följdriktigt att radio och television, som har blivit det medium genom vilket nyheter och åsiktsyttringar når de flesta människor, får en plats i den särskilda grundlag som skall värna om yttrandefriheten. Kan man därigenom vidga yttrandefriheten till att omfatta också detta medium och skapa ett permanent och effektivt skydd för yttrandefriheten vore mycket vunnet. Men det kan man inte.

Utredningen har haft uppenbara svårigheter att foga in radio och television i den nya grundlagen på ett godtagbart sätt. Den har icke lyckats komma förbi den inkonsekvens och osannfärdighet som blir resultatet. Det råder en iögonfallande motsättning och spänning mellan den inledande paragrafens stolta deklaration att varje svensk medborgare skall äga yttrandefrihet också i radio och television och den praktiska innebörden häri som framgår av de följande bestämmelserna. Denna begränsar sig till att varje medborgare har samma meddelarskydd som när det gäller tryckta skrifter, en bestämmelse som nu finns i radioansvarighetslagen och som således skulle flyttas till grundlagen. I övrigt innehåller förslaget ingenting annat i fråga om medborgarens rättigheter i förhållande till radio och television än att han har rätt att inneha och använda radiomottagningsapparat om han betalar licensavgiften. Det måste ju sägas vara ett så magert underlag för den inledande deklarationen om yttrandefrihet att man inte undgår att beteckna den som lögnaktig.

Skånska hovrätten yttrade sig över ett förslag som hade lagts fram av en enhällig parlamentarisk kommitté under ledning av Högsta domstolens ordförande. Ändå användes för att karaktärisera förslaget sådana ord som "osannfärdighet" och "lögnaktig". Det är milt sagt ovanligt att en hovrättspresident uttrycker sig så i ett remissyttrande till landets justitieminister.

Det ska också mycket till innan en hovrättspresident i ett remissyttrande till justitieministern inte bara kritiserar det remitterade förslaget utan också hutar åt justitieministern personligen - i det här fallet Lennart Geijer (se första stycket, "såsom justitieministern har ansett självklart"). Jag har för min del en bestämd uppfattning om hur dessa ord bör förstås på vardagssvenska; det här var ju en skrivelse i ämbetet.

Vad beträffar enskildheter i yttrandet, vill jag särskilt fästa uppmärksamheten på de fem ord som avslutar andra stycket: "Men det kan man inte." Man kan inte, menade hovrätten, utvidga den yttrandefrihet som råder i fråga om tryckta skrifter till att omfatta också radio och television. De rättsliga grundbetingelserna för radio och TV är helt enkelt sådana, att detta inte är möjligt. Skulle man ändå försöka, åstadkom man något lögnaktigt. Vad hovrätten här skrev var sant. Håller resonemanget fortfarande? Min uppfattning är att så är fallet.

Det viktiga när det gäller radio och TV är etersänd sådan. I och för sig har teknikens utveckling lett till att radiofrekvensspektrum i dag kan utnyttjas betydligt effektivare än vad som tidigare var möjligt. Tänk bara på satellittekniken. När hovrätten skrev sitt yttrande, hade stater och enskilda företag nästan inte alls börjat ta i bruk tekniken att sända med hjälp av satelliter i den s.k. geostationära satellitbanan (ca 36 000 km ut i rymden från ekvatorplanet sett). Nu är detta vardagsmat, vilket innebär en mycket markant förändring. Man kan också förvänta sig, att den fortsatta tekniska utvecklingen kommer att medföra ökade sändningsmöjligheter.

Någon etableringsfrihet motsvarande vad som gäller enligt TF kan det dock inte bli tal om. Radiosändningar är till sin natur sådana, att de kan störa mottagningen av andra radiosändningar. Därför måste användningen av radiofrekvensspektrum vara planerad - internationellt och nationellt - och övervakad, och varje stat måste ha en myndighet som ansvarar för att det från den statens territorium inte emanerar någon radiotrafik som strider mot vad staten har åtagit sig gentemot andra stater. Detta förhållande har inte ändrats på minsta vis sedan hovrätten skrev sitt yttrande.

Mellan den enskilde som vill yttra sig och publiken måste det på radions och televisionens område stå ett statligt organ av något slag; men vad vi menar med tryckfrihet är ju att staten inte får ställa sig mellan den enskilde som vill yttra sig och publiken. Det är därför fortfarande riktigt att säga att man inte kan utvidga den yttrandefrihet som råder i fråga om tryckta skrifter till att omfatta också radio och television. Man kan inte det om man i ordet yttrandefrihet lägger in det som TF lägger in i ordet tryckfrihet, alltså även etableringsfriheten.

För oss som under det tidiga 1970-talet började komma till insikt om politikernas fifflande på fri- och rättighetsområdet, var Skånska hovrättens remissyttrande ett inspirerande studiematerial. Vi visste att tryckfrihetsrätten bildar ett ganska komplicerat system. Och vi kände, att i detta yttrande talade decenniers vetande om vad det är som ger tryckfriheten dess juridiskt sett unika karaktär. Ingen hade kunnat rikta en mer grundläggande och principiell kritik mot Massmedieutredningens förslag än Björn Kjellin. Så är han också en av de få lagskrivare som hade anledning att vara stolt över vad han själv hade bidragit till att få genomfört. 1949 års TF är alldeles tydligt den bästa medborgarrätten i vårt land under det här århundradet.

Det visade sig att de styrande inte kunde få igenom massmediegrundlagen. Motståndet blev för starkt. Att planerna misslyckades berodde självfallet just på de förhållanden som Skånska hovrätten hade lyft fram i sitt yttrande och lika självfallet är att yttrandet har bidragit till att TF är kvar. Det är att beklaga att yttrandet inte kunnat bidra till att fälla YGL.

YGL:s sakliga innehåll är väsentligen detsamma som den stoppade massmediegrundlagen; den viktiga skillnaden råder dock att YGL inte har avskaffat TF. Låt oss se hur YGL ser ut i ett par grundläggande avseenden. Portalbestämmelsen lyder (1 kap. 1 § första stycket):

Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, filmer, videogram och andra upptagningar av rörliga bilder samt ljudupptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Det centrala här är radio och television. Bestämmelsen ger medborgarna ett sken av att de har en rätt i förhållande till radio och TV som i verkligheten inte finns. Det handlar fortfarande om detsamma som Skånska hov- rätten skrev om år 1975: den enskilde medborgarens rätt är begränsad till att lyssna på radio och se på TV. Skillnaden jämfört med då är att det har tillkommit ett antal TV-kanaler.

YGL:s verkliga innebörd kan självfallet inte döljas. Sanningen om grundlagen visar sig i bestämmelsen i 3 kap. 2 § första stycket, som lyder:

Rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd får regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända.

Rätten att sända får alltså "regleras" och en reglering får innehålla föreskrifter "om tillstånd och villkor för att sända". I sak finns det ingen anledning att invända mot detta. Men inte är det yttrandefrihet.

Situationen är därmed nu den att vi när det gäller yttranden har en grundlag som är falsk, YGL, och en som verkligen handlar om yttrandefriheten, TF. Journalister och andra som vill undgå att bli förvirrade av detta, bör givetvis akta sig för att svälja YGL-bluffen.

Vissa bär ett större ansvar än andra för att vi befinner oss i den här situationen. Särskilt bör de personer pekas ut som under det falska namnet Yttrandefrihetsutredningen lade fram förslaget till YGL (SOU 1983:70). Sådana som f.d. chefredaktören Hans Schöier, författaren Anders Ehnmark, tredje vice talmannen Bertil Fiskesjö, förre KU-ordföranden Olle Svensson och den nuvarande utbildningsministern Per Unckel.

Utredningens betänkande bär titeln "Värna yttrandefriheten". Men i betänkandet lämnas ingen redovisning av Lennart Geijers uttalanden i direktiven till Massmedieutredningen. Inte heller lämnas någon redovisning av vad den föreslagna massmediegrundlagen gick ut på eller av vad remissinstanserna tyckte om förslaget.

Det är ett anständighetskrav att en statlig utredning gör läsaren bekant med de förhållanden som har gjort att utredningen tillsatts. Så inte här. Men så gällde utredningens uppdrag inte att värna yttrandefriheten. Uppdraget var ett helt annat, nämligen att ta vid där Massmedieutredningen hade slutat. De styrande hade ju inte kunnat få igenom massmediegrundlagen; TF stod alltså kvar. Men de styrande hade inte gett upp ansträngningarna om att få bort TF. Det var just därför att de inte hade gett upp dessa ansträngningar som den s.k. Yttrandefrihetsutredningen tillsattes. Utredningen skulle fortsätta i Massmedieutredningens spår och lägga fram ett sådant förslag att - helst - TF kunde förpassas till rättshistorien.

Det är sannerligen inte dessa utredares förtjänst att TF alltjämt är kvar.

Om 1949 års TF accepterats av politikerna, skulle vi inte ha någon YGL. Men det var tidsandan under det sena 1940-talet som påtvingade dem TF; den slutsatsen drar jag av bl.a. mitt inledningsvis nämnda samtal med Björn Kjellin.

Efter hand tonade andra saker fram som viktigare. Andra hälften av av 1950-talet och 1960-talet var radions och televisionens stora expansionsperiod. I början hade vi ingen TV och bara en ljudradiokanal (med sändningsuppehåll ett par timmar på eftermiddagen och under nätterna), men vid periodens slut hade vi två TV-kanaler och tre ljudradiokanaler. Förändringarna ledde till att krav började ställas på särskild lagstiftning om programinnehållet i radio och TV. Det var bl.a. därför som radioansvarighetslagen kom till.

Radion och televisionen var i politikernas händer, men det skulle allmänheten helst inte lägga märke till. Så här skriver dock förre radiochefen Olof Rydbeck i sin memoarbok "I maktens närhet" (Bonniers 1990) om det Radiotjänst vars chef han blev år 1955 (s. 129):

Radiotjänst hade när jag tillträdde verkat i trettio år och utvecklats till en nationell institution. Men det var en klavbunden institution. Statsmakterna hade från allra första början betraktat radion med misstro. Om den inte ställdes under "ansvarig" kontroll måste man riskera att den kunde utvecklas till en farlig kraft i samhället, ansåg man.

Hur utnyttjade de styrande det förhållandet, att de kontrollerade radion och televisionen? Bl.a. till att göra vad Lennart Geijer gjorde år 1970 - å ena sidan överdriva radions och televisionens roll i samhällsdebatten, å den andra nedvärdera det tryckta ordets betydelse.

Radiolagen och radioansvarighetslagen tillkom båda år 1966, och det var i samband därmed som politikerna började tala om att "revidera" TF. Jag kan inte bestämt hävda att de redan då insåg att den nya lagstiftningen skulle bli deras tillhygge mot TF. Lennart Geijers direktiv till Massmedieutredningen några år senare lämnar dock inget tvivel om att detta nu var lagarnas viktigaste politiska funktion.

Som jag har nämnt var radioansvarighetslagen en särskilt för Sveriges Radio tillskapad straffrättslig speciallagstiftning efter mönster av TF:s regler om tryckfrihetsbrotten och ansvaret för periodisk skrift. Bestämmelser av detta slag bildar det huvudsakliga innehållet i YGL (främst 4-9 kap.); följaktligen kunde radioansvarighetslagen upphävas när YGL trädde i kraft.

Det faktum att radion och televisionen nu sedan drygt ett år sorterar under "yttrandefrihetsgrundlagen" har inte ändrat någonting. Det är nu år 1993 på samma sätt som det hela tiden har varit på radio- och TV-området; villkoren dikteras av politikerna. Och deras fräckhet stannar inte vid att ha skrivit ihop en förljugen grundlag. Det mest allvarliga är att politikerna under ropet "Värna yttrandefriheten" har kunnat gå till attack mot de enda grundlagsgarantier som yttrandefriheten har, dvs. TF.

Läget ser dystert ut. I riksdagen finns en utbredd brist på förståelse för TF:s värde för medborgarrätten. Riksdagsledamöterna har villigt låtit sig ledas framåt av demagogin kring YGL, vare sig de är liberala, centerpartistiska, socialdemokratiska, vänsterpartistiska, moderata eller kristdemokratiska. Och de har allierade där man minst väntar sig det. Se på Anders Ehnmark. En journalist och författare. Genom att baxa YGL ända fram har politikerna nästan lyckats få bort TF.

Ändå vore det fel att bara måla i mörka färger. Trots makthavarnas ansträngningar att få bort TF står den ju där fortfarande. Någon yttrandefrihet i radio och TV har vi inte, men vi har fortfarande en i pregnanta grundlagsbud formulerad tryckfrihet. Och om landets journalister börjar ställa sig kritiska till vad som försiggår, kan det bara välkomnas. Därför ser jag det som mycket viktigt att Anders R Olsson har skrivit sin bok. Den ger en god utgångspunkt för en offentlig diskussion om vad politikerna ställt till med på fri- och rättighetsområdet under de senaste decennierna.

TfFR 1/1993