Att journalister formar sina tankar och anpassar sig till vem som betalar eller har makten behöver man naturligtvis inte blicka tillbaks drygt tvåhunda år för att konstatera. Men det är viktigt att ha historien i minnet så blir det lättare att se dagens motsvarighet.

Katarina II och den västeuropeiska pressen

Under Katarina II (1762–1796) trädde Ryssland fram som en stormakt med anspråk på herravälde över Europa. Polens tre delningar och ryska erövringar från Turkiet blev resultatet av Katarinas politik. Även om hon inte uppnådde allt hon eftersträvade kan man ändå säga att den ”europeiska jämvikten” mellan stormakterna upphävdes och vågskålen började väga tyngre på den tsarryska sidan.

Av BO NILSSON

På 1700-talet blev pressen och den allmänna opinionen viktiga faktorer i den internationella politiken. Och de upplysta despoterna, som Fredrik den store i Preussen, Katarina i Ryssland och vår egen Gustav III, visste att ta dem i bruk. Katarina hade ett särskilt intresse av att knyta nära förbindelser med den västeuropeiska pressen. Som tysk prinsessa hade hon gifts bort med den ryske tronföljaren Peter. Knappt hade Peter III bestigit tronen förrän Katarina organiserade en statskupp och lät mörda maken och utropa sig själv till kejsarinna av Ryssland (1762). I den västeuropeiska pressen skrevs att Katarina kommit illegalt till makten och att hennes välde inte skulle bli långvarigt. Hon föresatte sig därför att målmedvetet bearbeta opinionen till sin fördel. Dessutom behövde hon stöd i Västeuropa för de ryska expansionsplanerna. Den allmänna opinionen i Europa stod vid den tiden under starkt inflytande från de ledande upplysningsmännen, inte minst Voltaire. Till det säregna i Katarinas taktik hörde därför de framgångsrika försöken att spänna den europeiska ”vänstern” för den ryska imperialismens vagn. Friedrich Engels, som i likhet med Karl Marx ingående studerade den ryska tsarismens historia, påpekar med syftning på Katarina II:s tid: ”Ryssland visste alltid hur viktigt det är att i möjligaste mån ha allmänna opinionen på sin sida och försummade inte att ta den i sin tjänst”.

Katarina instruerade sina agenter och diplomater i Västeuropa att med alla tillgängliga medel stoppa tidningsartiklar och pamfletter som behandlade den ryska politiken kritiskt. Om sådana arbeten trots allt publicerades skulle de ryska sändebuden med hjälp av påtryckningar på de ansvariga myndigheterna söka få dem konfiskerade eller förbjudna att säljas. De skulle gå runt i bokhandlarna och köpa upp ”antiryska” skrifter och låta bränna dem. Till sitt sändebud i London gav Katarina följande instruktion:

”I detta fall [dvs om en skriftställare skriver kritiskt om den ryska politiken] finns tre metoder: 1. locka iväg författaren till ett lämpligt ställe och klå upp honom; 2. hålla honom borta från skriftställeri med hjälp av penningtilldelningar; 3. utarbeta försvarsskrifter.”

Och dessa metoder användes verkligen. Den första metoden är inte av den karaktären att den lämnar mycket historiskt källmaterial efter sig. Samma sak gäller i viss mån om den andra. Mutor till författare och tidningsmän måste skötas diskret. Men några fall är kända. En viss Gontier de Marville sålde ett manuskript till ett arbete om Ryssland till ryska agenter för 200 guineas. Claude-Carloman de Rulhière, fransk diplomat och författare, uppvaktades envist av Katarinas sändebud. De sökte förmå honom att mot en rundhänt ersättning överlämna sitt manuskript ”Histoire ou anecdotes sur la révolution de Russie en l’année 1762” (Historia eller anekdoter om den ryska revolutionen år 1762) i ryska händer. Författaren vägrade hårdnackat. Arbetet utkom dock först sedan både han och Katarina dött undan.
Svenska diplomater i underläge
Katarina bearbetade dock opinionen i Västeuropa främst genom att knyta tidningsredaktörer och offentliga personligheter till sig och plantera ryskt material i tidningar, tidskrifter och pamfletter. Det skedde ofta med hjälp av mutor. De ryska sändebuden utarbetade själva artiklar; i många fall skrevs de av Katarina personligen.

I vilken utsträckning den europeiska pressen stod under inflytande av ryskt guld fick svenska diplomater erfara under rysk-svenska kriget i slutet av 1780-talet. Det gällde särskilt de stora och betydelsefulla tidningarna i Hamburg och Holland. Det svenska sändebudet i Hamburg utpekade år 1788 två redaktörer i Hamburg som mutade av ryska hovet, ”som, under förevändning att betala det exemplar av tidningen som sändes till detta hov betalar dem vardera 50 holländska dukater och följaktligen äger en säker rätt till välvilja från deras sida”. Ett annat svensk sändebud försökte förklara varför tidningarna i Hamburg var så ryskvänliga. Tidningsskrivarna, menade han, ”äro pensionerade av kejsarinnan, och det så rikligen, att de ej se på vad dem av andra bjudes, då det kommer an på att ej låta falla någon skugga på den tavla av storverk, som Hennes Maj:t vet att sätta uti en så bländande dag för Europa”.

Uppgifter om ryska mutor förekom även beträffande den holländska tidningen Gazette de Leyde. Redaktören var enligt de svenska sändebudens uppgifter mutad. De talade om ”den pension, som han [= redaktören] erhåller från Ryssland”.

Sverige befann sig således i ett kraftigt propagandistiskt underläge. Det var nästan bara den relativt obetydligare franska pressen som publicerade svenskvänligt material. Det är mot den bakgrunden man skall se följande instruktion, som Gustav III utfärdade år 1788:

”Herr statssekreteraren hoppas jag ej illa upptager att jag påminner om nödvändigheten att införa allting uti främmande avisorna. Ryssarna försummar det ej och utmåla allt till deras förmån.”

Katarina kontaktade Voltaire
Den allmänna opinionen i Europa var alltså kritisk mot Katarina efter statskuppen och mordet på Peter III. Hon utarbetade därför en plan för att vända opinionen till sin fördel. Huvudpunkten i denna plan var att försöka knyta kontakt med Voltaire och göra honom till ett ryskt redskap. Voltaire var upplysningsrörelsens överhuvud och utövade ett stort inflytande på den offentliga opinionen i Europa.

Genom en mellanhand överlämnade Katarina till Voltaire en redogörelse för statskuppen. Den hade utarbetats under Katarinas eget överinseende. Samtidigt tog hon kontakt med två av Voltaires meningsfränder, d’Alembert och Diderot, och gjorde dem en rad fördelaktiga erbjudanden. d’Alembert erbjöds medverka vid uppfostran av Katarinas son och tronarvinge. Som ersättning skulle han få ett sexsiffrigt penningunderstöd, ett hus i Petersburg och ett sändebuds alla privilegier. Diderot erbjöds förlägga den fortsatta utgivningen av den stora Encyklopedien till Ryssland, då de franska myndigheterna hade gjort svårigheter. d’Alembert och Diderot tackade nej till Katarinas erbjudanden. d’Alembert påpekade ironiskt att han led av hemorrojder, ”som i Ryssland är särskilt farliga”. Det var en anspelning på den officiella ryska förklaringen, att Peter III dött av hemorrojder. För Katarina spelade detta mindre roll. Hon vann sitt huvudsyfte. Voltaire lät sig övertygas att Rysslands nya kejsarinna var en upplyst härskarinna, som han måste stödja.

Voltaires första åtgärd blev att publicera Katarinas berättelse om statskuppen i Frankfurt a. M. under titeln ”Lettre de Pétersbourg au sujet de la dernière révolution. Par M. P.” (Brev från Petersburg om den senaste revolutionen. Av M.P.). Den trycktes också i novemberhäftet av Journal Encyclopédique 1762 och, liksom Katarinas brev till d’Alembert och Diderot, i en rad andra tidskrifter.

Sedan Katarina vunnit Voltaire upprätthöll hon kontakten ända till hans död. De brevväxlade regelbundet och Voltaire mottog penningförsträckningar och andra gåvor. Breven från Katarina bearbetade Voltaire till artiklar. Voltaire ställde sin penna i den ryska politikens tjänst. Han försåg den ryska ”upplysta” despotien och expansionismen med ett moraliskt-filosofiskt rättfärdigande.

Katarina, Voltaire och Polen
En hörnsten i Katarinas utrikespolitik var den polska politiken. Den tsarryska regimen var fast besluten att förhindra att Polen blev en stark och livskraftig stat. Polen skulle hållas kvar i sitt tillstånd av aristokratisk anarki och stå under rysk dominans. Den förevändning Katarina uppfann för att blanda sig i Polens inre angelägenheter var försvaret av de religiösa dissidenternas rättigheter. Anhängarna av den grekisk-ortodoxa läran och protestanterna led svårt av den katolska kyrkans förtryck och förföljelser i Polen. Med detta som förevändning invaderade ryska trupper Polen. Den ryska propagandan framställde inmarschen som aktiv hjälp till Polens befrielse och som ett led i försvaret för den religiösa toleransen. För att göra detta trovärdigt ute i Europa vände sig Katarina till Voltaire med en bön om hjälp. Han skulle i en skrift rättfärdiga Katarinas handlande. Och Katarina blev bönhörd. ”Jag upptar begärligt Ert förslag”, skrev Voltaire till greve Voroncov, som var ryskt sändebud i Haag och hade förmedlat Katarinas bön om hjälp. Material och urkunder ställdes till Voltaires förfogande av det ryska sändebudet i Warszawa. Vid slutet av år 1767 trycktes i Holland på den ryska regeringens bekostnad en broschyr: ”Essai historique et critique sur les dissensions des églises de Pologne” (Historisk och kritisk uppsats om kyrkostriderna i Polen), författad av Voltaire under pseudonymen Joseph Bourdillon.

I broschyren behandlar Voltaire den religiösa splittringens historia i Polen och de polska katolikernas grymheter. Han går så in på grannstaternas bemödande att ”reglera de polska förhållandena” och kommer därmed in på Katarinas roll:

”Hon förutsåg ett inbördeskrig i Polen och hon säkrade freden genom en armé. Denna armé kom uteslutande för att skydda dissidenter, när man ville undertrycka dem med våld. Man såg med förvåning att en rysk armé mitt inne i Polen utmärkte sig genom större disciplin än de polska trupperna någonsin visat. Där förekom heller inte den minsta oordning. Armén berikade landet i stället för att föröda det. Den var endast och uteslutande där för att främja toleransen. Det var nödvändigt att främmande trupper gav exempel på klokhet och den ryska armén gav verkligen ett sådant exempel.”

Voltaires broschyr fick stor genomslagskraft eftersom en rad andra skriftställare och journalister, som stod Katarina nära, skyndade sig att uppmärksamma den med positiva recensioner och lovord i olika europeiska tidningar. De bidrog till att förvirra den allmänna opinionen I Europa och till att göra Polens nationella öde oundvikligt.
Voltaire och kriget mot turkarna
Åren 1768–1774 drev Katarina det första av sina båda krig mot Turkiet. Dessa krig skulle bana väg för Rysslands herravälde vid Svarta havet, dess protektorat över Balkans kristna folk och erövringen av Krim. Bland de svårigheter Katarina måste övervinna var Österrikes fientliga hållning till rysk expansion mot söder; en expansion som också hotade Österrike. Katarina beslöt att försöka påverka den österrikiska regeringens hållning via pressen. Också denna gång kom Voltaire till hennes hjälp. Han åtog sig att på grundval av en deltaljerad instruktion utarbeta en artikel, som angrep Turkiet och uppmanade den österrikiska regeringen att överge förbundet med Turkiet och i stället förena sig med dess motståndare, Ryssland. Voltaires artikel, ”Le Tocsin des Rois” (Konungarnas larmklocka), publicerades i januari 1772 i tidskrifterna Mercure de France och Mercure historique et politique.

Överhuvud var Voltaire under Katarinas erövringskrig mot Turkiet mycket aktiv för att få allmänna opinionen på Katarinas sida. Han använde sig särskilt av den schweiziska tidningen Gazette de Berne, som han förvandlade till ett ryskt språkrör. Voltaires artiklar i tidningen grundades på brev från Katarina, som han antingen återgav ordagrant eller bearbetade litterärt. Gazette de Berne var en viktig tidning, som även lästes i Frankrike. Annars var Parispressen i allmänhet starkt kritisk mot Katarinas politik.

Den engelska opinionen år 1791
Under Katarinas andra krig mot Turkiet 1787–1792 stötte hon på svårigheter, som i viss mån inskränkte den planerade expansionen. Det var kriget mot Sverige (1788–1790), Österrikes avvisande hållning, händelserna i Polen och franska revolutionens utbrott. En del svårigheter visste hon att övervinna. År 1791 hade den engelska regeringen bestämt sig för att söka förhindra den ryska expansionen vid Svarta havet. Under ledning av regeringschefen Pitt ville den tvinga fram ett fredsbeslut mellan Ryssland och Turkiet på grundval av status quo. Den engelska flottan mobiliserades för att ge eftertryck åt kraven. Pitt begärde en särskild uttaxering av parlamentet för att bekosta företaget. Inflytelserika delar av den engelska storbourgeoisien bedrev emellertid en lönande handel med Ryssland och ställde sig avvisande till Pitts nya politiska kurs. Katarinas sändebud i London, greve Simon Voroncov, grep energiskt och förslaget in i den debatt, som Pitts begäran utlöste i press och parlament. Han sammanträdde i hemlighet med oppositionsledaren Fox och varvid denne försågs med material till sina tal mot Pitt. Han inledde ett stort anlagt propagandafälttåg mot Pitt med stöd av engelska och ryska medarbetare. Överallt angreps Pitts politik: i kaffehusen, på börsen och i parlamentet. Varje dag publicerades rader av tidningsartiklar mot Pitt. Under Voroncovs ledning utarbetades den viktiga pamfletten ”Serious inquiries into the motives and consequences of our present armament against Russia” (1791) (”Vad man har att allvarligt efterfråga rörande motiven till och följderna av vår nuvarande upprustning mot Ryssland”). Den var skickligt skriven och ingen engelsman anade att det i själva verket var det ryska sändebudet i London som låg bakom den. Voroncovs medarbetare hjälpte också kretsen kring oppositionsledaren att sprida sina pamfletter. De köptes i hundratal av Voroncov och distribuerades till inflytelserika personer i huvudstaden och på landsbygden. Pitt såg sig till slut tvingad att ge vika för den frampiskade opinionen och återgick till den proryska politiken.

Diplomatiska påtryckningar
En metod, som Katarina inte nämnde i sin instruktion till sändebundet i London, men utan tvekan tillämpade i stor utsträckning, var direkta diplomatiska påtryckningar på regeringar för att de skulle ingripa mot artiklar i den egna pressen, som riktade sig mot den ryska politiken. Många exempel på detta skulle säkert kunna vaskas fram. Jag tar ett exempel från Tyskland. I Allgemeine politische Statenzeitung, som gavs ut i Göttingen, hade i december 1789 skrivits en artikel om den ryske generalen Suvarov. Katarina beklagade sig genast och begärde rättelse. Regeringen i Hannover vidarebefordrade ordern till de lokala myndigheterna i Göttingen:

”Den 5:e dennes fick jag brev från kejsarinnan av Ryssland... Hon är fruktansvärt upprörd över Göttingen, ty hon tror, att Allgem. polit. Statenzeitung utges av universitetet eller kommer ut med officiell auktorisation. Med den yttersta indignation delger hon mig, vad som i denna för mig [hittills] helt okända tidning nr 123 den 23 dec. 1789 står gentemot general Suvarov, och vederlägger alltsammans... Om vi inte ger henne fullständig upprättelse kan kejsarinnan lätt förbjuda alla undersåtar att resa till Göttingen. Vill Ni vara vänlig att så snart som möjligt framföra detta till hovrådet i Heyne ... Gör av kärlek till Göttingen allt vad Ni kan, så att kejsarinnan får fullständig och förtjänt upprättelse.”

Den krävda rättelsen infördes i tidningen den 20 februari 1790.

Katarina använde sig av maktspråk och mutor samtidigt som hon sände ut paroller om upplysning och tolerans. Med sin föregivna framstegsvänlighet lyckades hon bedra t o m stora män som Voltaire och få dem att tjäna sitt syfte: rysk expansion. Om man vill lära känna de traditioner som styr den ryska diplomatien och utrikespolitiken är exemplet Katarina II värt ett grundligt studium.

Litteratur:
Boberg, Stig: Kunglig krigspropaganda. Göteborg, 1967. (Studia historica Gothoburgensis, 8).
Donnert, Erich: Offentliche Meinung und Pressepolitik Unter Katharina II. i: Zeirschrift für Slawistik, 18 (1973).
Frensdorff, F.: Katharina II von Russland und ein Göttingscher Zeitungsschreiber. i: Nachrichten von der Gesellschcft der Wissenschaf ten zu Göttingen, Phil Hist. Klasse, 1905–1906.
Gerhard, Dietrich: England und der Aufstieg Russlands. München-Berlin, 1933.
Sacke, Georg: Entstehung des Briefwechsels zwischen Kaiserin Katharina II von Russland und Voltaire. i: Zeitschrjft für französische Sprache und Literatur, 61 (1937).
Sacke, Georg: Die Kaisenn Katharina II, Voltaire und die ’Gazette de Berne”. i: Zeitschrift für schweizerische Geschichte, 18 (1938).
Sacke, Georg: Die Pressepolitik Katharinas H. von Russland. i: Zeitungswissenschaft, 1938.
Tourneux, Maurice: Les indiscrétions de RulhiIére. i: La revue de Paris, 3 (1894).
Citatet från Fr. Engels är ur artikeln Was hat die Arbeiterklasse mit Polen zu tun? Marx-Engels Werke, Band 16, Berlin 1962.
Voltaire, F. M. de: Oeuvres completes. Nouv. éd. Paris, 1877-85, (Voltaires samlade verk) innehåller de refererade texterna i band 26 och 28.

Bo Nilsson, en av Tffr:s verkligt viktiga medarbetare genom åren, avled hastigt i förtid hösten 2003. Hans historiska skriftställeri, präglat också av insikten att folkets historia innefattar skeenden mellan styrande och styrda, både inom och mellan olika stater, var i det sena 1970-talet av ideologiska skäl inte alltid omtyckt. I Tffr fick han plats och hans artiklar blev mycket uppskattade. Den här återgivna trycktes då i nr 3/1979. – Erik Göthe

3-4/2003 (3/1979)