Det började med en lögn

Ljudtext till TV-reportage visat i tyska kanalen ARD den 8 februari 2001



ANM: Reportaget utlöste en stor debatt i Tyskland. Redan den 16 februari blev sändningen föremål för en frågestund i förbundsdagen och den 19 februari sändes det på nytt i WDR P3 med anslutande direktdiskussion med politiker, journalister, generaler och upphovsmannen till reportaget Mathias Werth. /EG




Gerhard Schröder (24 mars 1999):

Kära medborgare, Nato har i dag på kvällen inlett flyganfall mot militära mål i Jugoslavien.


Atlantpakten vill därmed motverka fortsatta kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Kosovo och förhindra en humanitär katastrof.


Den jugoslaviske presidenten Milosevic för där ett obarmhärtigt krig.


Vi för inget krig, vi har i stället manats att genomdriva en fredlig lösning i Kosovo, även med militära medel.”


Denna film visar hur befolkningen vilseleddes redan från första dagen av Kosovokriget.


Denna film visar också hur faktauppgifter förfalskats och hittats på, hur man manipulerat och även ljugit.


Denna film visar varför bomber föll över Belgrad.


Nato säger att de fällde bomberna för att skydda Kosovoalbaners liv - mot serberna. Men när de första bomberna slog ned, var det dessa bilder man såg. Man såg serber fyllda av skräck fly in i sina källare och till stadens fåtaliga skyddsrum.


Originalljud från serbiska radion:

En stor grupp fientliga flygplan närmar sig Belgrad. Vi ber alla medborgare släcka ljuset. När ni mörklagt rummen vädjar vi om att ni stänger av strömmen. Varning, en stor grupp fientliga flygplan är på väg mot Belgrad. Medborgare, stanna kvar i era skyddsrum och vänta på anvisningar från informationscentrum.. Slut på meddelandet.”


Man såg serbiska barn fyllda av skräck för att deras liv skulle ta slut innan det ens hunnit börja. Bilder från jugoslavisk TV, förvisso, men alltför ”äkta” för att passera som serbisk propaganda. Rädslan för kriget är odelbar - som mänskliga rättigheter för vars skull kriget förs. Men avgörande är den bild man får av kriget. Vilken makt som finns i bilder visste dåvarande talesmannen för Nato genast.


Jamie Shea, Nato-talesman:

Det viktigaste är att fienden inte får monopol på bilderna, eftersom det fokuserar på Natos taktik och inte på Milosevics medvetna brutalitet: dvs om vi är en perfekt organisation, eller om det är ett perfekt luftkrig vi för osv. Många journalister har sagt: Milosevic har bilderna - och Jamie Shea har bara ord. Vem ska vi tro? Bilderna eller orden?


Nästa gång som ARD, CNN eller BBC visar en bild av beskjutna flyktingkolonner, då vill jag kunna säga: Ja, det stämmer. Jag beklagar, jag kan förklara detta. Men se här: En massgrav, folk som avsiktligt avlivats och kastats i den här graven. Och på vilken sida står ni då?”


Men exempel på bilder av massgravar har Nato inte tillgång till. Bara dessa flyende Kosovoalbaner. Deras ansikten visar - som ansiktena på serberna i skyddsrummen - skräck, smärta, rädsla för döden. Men vad säger bilderna? Är de till hjälp för Nato, är de inte som en vädjan till Nato: Rädda oss? Är inte människornas lidande en plikt - och en chans - till militärt ingripande? Mänskliga rättigheter för Kosovoalbanerna - rättfärdigande eller förevändning?


Försvarsminister Rudolph Scharping förklarade 1999 varför han sänt tyska soldater till Kosovokriget.


Rudolph Scharping (27.03.1999):

Vi skulle ju aldrig heller har tagit till militära åtgärder om det inte varit för denna humanitära katastrof med 250 000 flyktingar inne i Kosovo, betydligt mer än 400 000 flyktingar sammanlagt, och ett hittills oräkneligt antal döda.”


Oräkneligt antal döda redan innan Nato-bombningarna började? OSSE, Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa, måste ju ha känt till detta. OSSE:s övervakare hade noggrant rapporterat om vad som försiggick i Kosovo. Deras facit för mars 1999: 39 döda i hela Kosovo - innan Natos bombplan kom. Hotade alltså en ”humanitär katastrof”? Den då ledande tyske genertalen vid OSSE, och en amerikansk kvinnlig diplomat som då var i Kosovo, kommer ihåg.


Heinz Loquai, f d general. - OSSE:

Den legitimerande grunden för det tyska deltagandet var den så kallade humanitära katastrofen, men en sådan humanitär katastrof som folkrättslig kategori, som rättfärdigar ett inträde i krig, förelåg inte innan kriget i Kosovo började.”


Norma Brown, USA-diplomat i Kosovo:

Fram till dess att Natos luftangrepp började, fanns det ingen humanitär kris. Visst fanns det humanitära problem, och det fanns många fördrivna på grund av inbördeskriget. Men med det förhöll det sig så här: Folk lämnade sina byar när serberna genomförde en aktion mot UCK - och kom tillbaka igen efteråt. Faktum är att alla visste att det skulle bli en humanitär kris först när Nato bombar. Detta diskuterades - i Nato, i OSSE, bland oss på platsen och bland befolkningen.”


En entydig bedömning! Våld i Kosovo - från OSSE finns inte heller i en enda rapport så mycket som ett indicium för en hotande humanitär katastrof. Det som internationellt fackfolk iakttog var situationer som denna: Upprorsmän från vad som kallades Kosovos befrielsearmé UCK kämpade mot reguljära jugoslaviska trupper.. Ett inbördeskrig - enligt OSSE. Det var för dessa strider som byinnevånarna flydde. Och senare återvände de för det mesta till sina totalförstörda hus.


Nato i Bryssel kände till OSSE:s rapporter. Dessa stämde med deras egna observationer, men det höll de internt. Dessa uppgifter offentliggjordes inte på någon av de många presskonferenser som Nato då höll. Men det var mer än så: På Natorådets sista sammanträdet före krigets början , den 14 mars 1999, rapporterades: Våldet kom snarast från UCK:s terroristaktioner, även om serberna utövade oproportionerligt hård vedergällning. Ändå hotade läget i Kosovo så långt inte att bli okontrollerbart. Nato förberedde sig då sedan länge på ett angrepp mot Jugoslavien.


Vid samma tid i det tyska försvarsministeriet: Inte heller här var det tal om en hotande humanitär katastrof: I underlagen för förbundsrepublikens försvarsminister angående läget i Kosovo stod nämligen något helt annat än vad Rudolph Scharping offentligt förkunnade. Citat ur försvarsministeriets hemliga lägesrapport:


Under de gångna dagarna har inga större väpnade sammanstötningar ägt rum mellan serbisk-jugoslaviska styrkor och UCK …


De serbiska säkerhetsstyrkorna har på senaste tid inskränkt sina aktioner till rutininsatser som kontroller, patrullverksamhet, sökande efter vapenlager och övervakning av viktigare förbindelseleder.”


Men ändå: Bakom denna dörr, den flerfaldigt säkrade ingången till den militära organisationscentralen, gick förberedelserna för angreppet vidare. Men när så de första bomberna föll, sjönk stödet för kriget i Natoländerna. Folkopinionen hotade till och med att fullständigt vända.


Jamie Shea, Natotalesman:

De politiska ledarna spelar nu en avgörande roll för folkopinioen. De är demokratiskt valda företrädare. De visste vilka nyheter som vid varje tillfälle var viktiga för folkopinionen i det egna landet. Rudolph Scharping gjorde verkligen bra ifrån sig. Och inte heller är det lätt, speciellt inte i Tyskland som i 50 år sett på försvaret bara som ett skydd för det egna landet, att i stället sända iväg sina soldater långt bort. Psykologiskt är den här nya definitionen av säkerhetspolitik inte enkel. Inte bara minister Scharping utan också förbundskansler Schröder och utrikesminister Fischer var storartade exempel som politiska ledare som inte bara springer efter folkopinionen utan till och med förstår att skapa den.


Det gör mig optimistisk att tyskarna förstått det här. Och på andra sidan om de mycket tråkiga följdföreteelserna, sidoskadorna, att luftangreppen pågick länge, höll de fast vid sin inriktning. Om vi hade förlorat folkopinionen i Tyskland, då hade den gått förlorad för oss i hela atlantpakten.”


Kampen om folkopinionen hårdnade. Och även tillvägagångssättet. Enkel opinionsbildning, krigspropaganda för hemmabruk – det räckte nu inte längre.


Pristina, huvudstaden i Kosovo, var skådeplatsen för en förrädisk propagandahistoria: Medelpunkt var fotbollsstadion. Runt omkring stadion kan man än i dag se förstörelsen och uppe på läktarna vittrar betongen sönder. Men gräsplanen där nere är omsorgsfullt skött och ungdomslaget har sin träning här som de alltid har haft. Men då, för två år sedan, ska serberna här ha drivit ett koncentrationsläger för Kosovoalbaner – helt och hållet på nazistiskt maner. Rudolph Scharping gick ut i offentligheten med detta påstående 1999:


Rudolph Scharping (28.03.1999):

Mycket viktigare är frågan vad som nu sker i Kosovo: När jag hör att ett koncentrationsläger har upprättats norr om Pristina, när jag hör att man driver samman föräldrar och lärare till barn och skjuter lärarna inför ögonen på barnen, när jag hör att man i Pristina uppmanar den serbiska nefolkningen att måla ett stort ’S’ på dörren så att de inte ska drabbas av rensningarna, då sker något som ingen civiliserad europé längre får blunda iför om han inte vill skåda in i sin egen historias fula tryne.”


Det målade S:et som skydd för serberna har inte en enda dörr i Pristina ståtat med. Inte heller katakomberna under stadionläktarna, där serberna skulle ha haft sitt koncentrationsläger. Hit har har som mest någon gång förirrat sig enstaka fotbollsungdomar. Kanske rökte pojkarna sina första cigaretter här nere efter spelet, drack i hemlighet cocacola och brännvin. Men till och med i sin senare krigsdagbok om Natoinsatsen i Kosovo berättar Rudolph Scharping alltjämt som om många tusen människor som skulle ha varit internerade här. Och den tyske utrikesministern Joschka Fischer använde sig till och med flera gånger av liknelsen mellan serber och nazister och manade till krig med orden: ”Aldrig mera Auschwitz!” Än idag håller Joscha Fischer och Rudolph Scharping fast vid sin framställning:


Rudolph Scharping:

Jag yttrade att det finns misstankar om att människor hölls inspärrade i Pristinas stadion. Det berodde på vittnesutsagor som syftade på det som motsvarade internering i stadions gångar, i kontoren, som finns under läktarna. Vi har försökt få klarhet i detta. Vi kunde inte få bilder därifrån. Men vittnesutsagorna består.”


Vittnen från Pristina, alltså. Men om någon fått med sig något därifrån, så måste det vara Shaban Kelmendi, en Kosovopolitiker. Hans hus ligger i direkt anslutning till stadion och under kriget lämnade han inte Pristina en enda dag.


Shaban Kelmendi, ögonvittne:

Som ni själva kan övertyga er om, så ser man härifrån direkt ut mot stadion. Man ser allt. Där fanns då inte en enda fånge eller gisslan. Stadion tjänstgjorde alltid bara som landningsplats för helikoptrar.”




Och medan han ännu talar närmar sig på avstånd en helikopter från KFOR, den internationella skyddsstyrkan för Kosovo, och flyger mot stadion.




Shaban Kelmendi, ögonvittne:

Ja, ni ser ju, där landar alltid bara helikoptrar. Precis som då. Det har vi alla här kunnat se. Helikoptrarna landade där och folk steg ur, men inte soldaterna.




Fotbollsstadion i Pristina . ett koncentrationsläger, som Rudolph Scharping myndigt förkunnade? I bästa fall godtroget vidarebefordrad propaganda, men uppenbarligen en fritt uppfunnen skräckhistoria.


Heinz Loquai, f d general. - OSSE:

På den här punkten måste jag verkligen behärska mig, eftersom liknelsen med Auschwitz och situationen i Kosovo är ett oerhört påstående. Som tysk måste man skämmas över att tyska ministrar har gjort något sådant, för en normal människa, en normal tysk, blir stämd inför rätten om han på detta sätt förringar Auschwitz. Och att en tysk minister talade om koncentrationsläger i Kosovo är något motsvarande, eftersom koncentrationsläger är inrättningar i en bestämd historisk situation, nämligen den nationalsocialistiska tiden i Tyskland. Och i själva verket anser jag att det är något oerhört att just tyskar valt denna liknelse.”


Inte enda krigslögnen som blev satt till världen för att stötta upp allmänna opinionen. Exempel: Rugovo, en liten bondby i södra Kosovo. Under kriget förblev byn i stor utsträckning oskadad. Nu två år senare, bärgas åter skördarna, normal bondevardag. Och ändå hade Rugovo en särskild betydelse för Kosovokriget.


Historien började på Shefget Berishas bondgård. En historia som senare skapade rubriker i det avlägsna Tyskland. Det var den 29 januari 1999, två månader innan Natos luftangrepp började. Plötsligt hörde Shefget Berishas grannar skottlossning. Vad var det som hände?


Remzi Shala, ögonvittne:

Då, den 29 januari, hände följande: Det var en fredag. Strax efter fem på morgonen brakade det loss där borta i min granne Shefget Berishas hus. Det var skott från automatvapen, i tre eller fyra timmar. Vi väcktes och hörde alltihop, ja. Först efter tre eller fyra timmar upphörde skjutandet. Fram emot klockan tio kom det så en grupp poliser där bortifrån fram i riktning mot oss. Min far och jag såg dem. När de sedan hade kommit så där en femtio-sextio meter ifrån mig, var jag tvungen att springa min väg. Jag sprang i motsatt riktning.”


Den här sönderskjutna röda minibussen påminner alltjämt om den dagen. Men vad var det exakt som hände i Rugovo? En massaker som serberna anställde på oskyldiga civila, sade Rudolph Scharping. Två månader senare, den 27 april 1999, presenterade försvarsministern sina bevis.


Rudolph Scharping (27.04.1999):

Det vi visar här, jag sade redan att man behöver starka nerver för att över huvud taget uthärda så fasansfulla bilder, men de här klargör vilken brutalitet som då började tillämpas och som man sedan dess har fortsatt med. När ni väl har sett på sådana foton, då kommer ni också att mycket, mycket lätt kunna inse att detta också i viss omfattning kan fungera bevissäkring. Uniformerna som ni ser där är den serbiska specialpolisens uniformer. Det klargör också att arméstyrkor och specialpolis är delaktiga i sådana här mord, och i fortsättningen inte bara de, utan också regelrätta banditgäng av frigivna straffångar och andra. Det är skakande bilder. Och jag måste verkligen anstränga mig för att skildra detta i ett tonläge som inte liksom leder till en explosion.”


Därför för vi krig”, var också rubriken som sattes av pressen när den publicerade Scharpings bilder. Men hans egna experter visste bättre redan då: Detta var ingen massaker på civila! Ur den hemliga lägesrapporten:


Sluten akt – endast för tjänstebruk. Den 29 januari ’99 dödades i Rugovo 24 Kosovoalbaner och en serbisk polis i strid.”


Alltså en strid mellan soldater – ingen massaker på civila, som försvarsministern påstår?


Dessa TV-bilder som togs av ett kamerateam i väst omedelbart efter händelserna i Rugovo, ger upplysningar om hur det faktiskt var: Gevär bredvid döda albaner som påstods vara civila. De döda har militärstövlar på sig. De har medlemsbevis för UCK och bär UCK:s gradbeteckningar. Men har dessa bilder kanske blivit arrangerade – av serberna och innan det västliga kamerateamet kom dit?


Fråga: “När det gäller exemplet Rugovo, vilka källor har ni där åberopat?


Rudolph Scharping:

OSSE-övervakare som var de som kom dit först.”


Fråga: “Var skildringarna som gjordes då av vad som hände i Rugovo riktiga, som Ni ser det, och är de lika giltiga i dag som tidigare?”


Rudolph Scharping:

Ja, de är fullständigt riktiga.


Förste OSSE-övervakare på stället, det var denne man, längst till vänster på bild. Det är den tyske polistjänstemannen Henning Hensch.


Henning Hensch, OSSE-övervakare:

“I vart fall är det riktigt att så sent som dagen för första offentliggörandet -som jag såg själv också på Deutsche Welle - fick försvarsministern veta genom mig att den beskrivning som visades då inte var riktig – det var inte på det viset.”


Hans officiella underrättelserapport om Rugovo. Resultat: Ingen massaker på civila.


Henning Hensch, OSSE-övervakare:

På gärningsstället fann vi en röd van, sönderskjuten, med öppna fönster och sammanlagt fjorton lik i detta fordon, och tre lik låg utanför fordonet. I stallbyggnaden som kallades ‘garage’ på baksidan av bondgården befann sig fyra UCK-soldater i de typiska uniformerna, mörkblå uniformer med mörkgröna eller gröna inslag. De låg där i tio centimeter högt vatten. Och sedan ungefär 300 meter längre bort på ett andra gärningsställe, där vi hittade fyra nya lik och sedan har vi liken som försvarsministern lät visa, där de lagts av de serbiska säkerhetsmyndigheterna och av mig och mina båda ryska kollegor, eftersom vi samlat ihop dem från de olika fyndplatserna eller gärningsplatserna.”


Så uppstod alltså dessa bilder av en påstådd avrättning, presenterade av försvarsministern. Bilder som inte hade något att göra med de faktiska händelserna.


Heinz Loquai, f d genneral - OSSE :

Det stod också alldeles klart att detta inte var någon massaker mot civilbefolkningen, eftersom UCK-befälhavare själva enligt OSSE-rapporter har sagt att det var kämpar för albanernas stora sak som dött där. Att det var en massaker är alltså något som den tyske försvarsministern därefter har tolkat in i det hela.”


New York, april 1999. Medan Scharping rapporterade om en massaker som inte var någon massaker och om ett koncentrationsläger som aldrig funnits, rullade Kosovokriget vidare för fullt. I Tyskland liksom i USA skapades opinion för kriget. Det var också nödvändigt, ty Natos krig var folkrättsstridigt: Bara FN, vars högkvarter ligger här i New York, kunde ha fått ge mandat för angreppet. Men detta mandat gavs aldrig av FN. Under dessa dagar var det intensiv verksamhet för FN:s vaktpersonal. Nya regeringsrepresentanter anlände oavbrutet till FN:s högkvarter, allt häftigare blev meningsmotsättningarna bakom stängda dörrar.


April 1999. I FN grälar man om kriget. Samtidigt genomför Natos bombplan redan det ena angreppet efter det andra, 600 gånger – och alltjämt utan FN-mandat.


Helt överraskande är detta inte, ty i FN var det inte i går man lärde känna den amerikanska regeringspolitiken och dess illa dolda ringaktning av FN. Redan 1993 hade USA:s president Bill Clinton fastställt grunddragen i denna amerikanska utrikespolitik i ett hemligt regeringsdokument. Rubriken: “med FN när så är möjligt, utan FN när så är nödvändigt.” Det heter i dokumentet: “Nato skall avgöra beslutskriterierna för FN och inte tvärtom.” Insatsen i Kosovo utan FN-mandat – ett klart brott mot folkrätten. Den tyske försvarsministern har hjälpt till med detta.


Men varför? En av USA-regeringens viktigaste rådgivare, Wayne Merry, hade tillgång till USA-regeringens hemliga planeringsunderlag.


Wayne Merry, USA-regeringens rådgivare:

En hel del regeringsfolk från utrikesministeriet talar om att Kosovo bara är upptakten till framtida Natokrig, som kommer att bli mycket mer avlägsna. För Washington handlade det inte om att demonstrera den amerikanska ledarrollen i Nato. Den är obestridd. Man ville visa att Nato över huvud taget ännu har ett ändamål. Och detta ändamål är något helt annat än de rent defensiva uppgifterna, som Nato grundades för.”


Inom dessa ramar sammanträdde Natorådet. Ska Nato bli den nya världspolisen? I USA kanske en självklar föreställning.. Men att förmedla den till den tyska opinionen kunde gå endast med svårighet. I synnerhet som Kosovokriget under tiden kritiserades allt häftigare, framför allt efter att Natoflygplan missat serbernas militära mål och i stället av misstag angripit flyktingkolonner. Collateral damage (“sidoskador”) kallas det av militären. Särskilt i Tyskland blev nu opinionen mot Natos politik märkbart kritisk.


I början av april 1999 i Natohögkvarteret: begränsning av skadorna är föremål för utfrågning.


Jamie Shea, Natotalseman:

Efter angreppet på flyktingkonvojen vid Djakovica, krigets första ‘olyckshändelse’, sjönk opinionsstödet i många länder med 20-25 punkter, också i Tyskland. Vi var tvungna att arbeta hårt i sex veckor för att vinna tillbaka allmänna opinionen.Milosevic gjorde felet att driva flyktingar ut ur Kosovo till Albanien och Makedonien. Vid gränsen fanns det TV-team som filmade lidandet.. Och så ställde sig allmänna opinionen bakom Nato igen.”


Och detta är de TV-bilder som Natotalesmannen Jamie Shea menar ska dokumentera Milosevics avgörande fel i propagandakriget: Bilder av albanska flyktingar vid den jugoslavisk-makedonska gränsen. Varje kväll och i varje nyhetssändning kan man nu se det: Lidande , flykt och fördrivning. Men i Tyskland räckte uppenbarligen inte dessa bilder. Nu hette det: Sedan länge hade serberna planerat fördrivningen av dessa människor och den etniska rensningen av Kosovo. Mord och fördrivning i Kosovo fick ett namn: “Operationsplan hästskon”.


Rudolph Scharping (07.04.1999):

Jag vill uttryckligen också för i morgon tillkännage för er en noggrann analys av vad som satts i verket under månader i Kosovo sedan oktober 1998 och som grundas på Operationsplan hästskon. Den visar mycket tydligt att i klart skönjbara skeden under tiden från oktober till början av Rambouilletförhandlingarna har den jugoslaviska armén, den jugoslaviska statspolisen inte bara inlett förberedelser för att fördriva befolkningen, utan också redan påbörjat denna fördrivning. Den visar för övrigt mycket tydligt det systematiska och lika brutala som mordiska tillvägagångssätt som sedan oktober 1998 planerats och sedan januari 1999 satts i verket.”


Detta skulle vara operationsplanen. Som en hästsko omsluter de serbiska styrkorna albanska civila och driver dem ut ur Kosovo. Redan från januari 1999, alltså innan Natoangreppen började, ska serberna ha gått “planmässigt” till väga, heter det i försvarsministeriets broschyr. Och som belägg detta foto. Men tvivel väcks av datumlinjen, eftersom den visar inspelningsdatum april ’99, alltså först efter att Natoangreppen inletts, och redan av det skälet är det som hände i Randubrava, byn på fotot, inget bevis för hästskoplanen.


Randubrava i dag. Det är i dag bara lite som ännu påminner om kriget. Återuppbyggnad: Takteglet, som invånarna åter täcker sina förstörda hus med, har betalats av den tyska hjälporganisationen “Cap Anamur”. Men blev byn faktiskt, som minister Scharping påstod, redan före Natos luftangrepp överfallen av serberna och satt i brand? Och blev civilbefolkningen verkligen “planmässigt” fördriven härifrån? Detta kunde ju då ha varit ett indicium för att hästskoplanen var äkta.


Shaip Rexhepi, ögonvittne:

Invånarna lämnade byn den 25 mars efter Natos luftangrepp. På kvällen klockan 20 fick vi order från UCK om att evakuera befolkningen. Den 26 mars fanns det inte längre några byinnevånare här, vi hade fört alla till byn Mamush. Först då blev vi beskjutna av serberna med granater.


Vi var UCK-soldater, vi försvarade oss, men det var omöjligt. Mot stridsvagnar och kanoner var vi maktlösa. Men vi höll stånd så länge vi kunde. Härifrån min by var vi 85 UCK-soldater, men det fanns också andra som kom utifrån. Sammanlagt var vi här 120 soldater från 4:e kompaniet i UCK:s 129:e brigad.”


Med en “planmässig” fördrivning av civilbefolkningen har detta lite att göra. Hade fösvarsminister Scharping spritt en osanning i sin broschyr?


Fråga: “Hur har ni skaffat information om vad som hände på denna plats?”


Rudolph Scharping:

Det är ett resultat av flygunderrättelser, det är ju inte så svårt att få motsvarande bilder, i vart fall så länge det inte finns något slutet molntäcke. För övrigt finns det vittnesutsagor som man kan dra fram, det finns människor som flytt, det finns andra som delvis under livsfara har rapporterat. Hit hörde vid tiden före de krigiska åtgärdernas utbrott också det mycket mångskiftande informationsutbud som, vill jag ju nämna, nådde oss via de obeväpnade OSSE-övervakarna.”


Men Scharping anför i sin broschyr inte bara byn Randubrava som bevis för Hästskoplanen. Också en by vid namn Sanhovici ska ha blivit förstörd före Natos luftangrepp. Men också det fotot uppstod senare: i april 1999, likaledes efter krigets början.


Där bakom ligger byn från försvarsministeriets upplysningsbroschyr. Orten heter visserligen inte Sanhovici utan Petershtica. Ännu i dag kan man se spåren efter kriget. Många hus nedbrända till grunden – ännu kommer det att dröja lång tid innan de omkring etthundra invånarna byggt upp sin by igen. “Danke schön” ropar barnen på tyska. Även här kommer byggmaterialet från tyska hjälporganisationer. I Petershtica ville serberna för alltid och på ett särskilt lömskt sätt förstöra hembygden för dessa barn, så står det i försvarsministeriets broschyr. Citat:


Först ställde man [alltså serberna] ett brinnande stearinljus på vinden och sedan öppnade man gaskranen i källaren …”


På detta sätt skulle alltså serberna ha härjat här. Deras aktioner – enligt Scharping – var ingen reaktion på Natos luftangrepp utan, ordagrant, “från första början en del av den så kallade Hästskoplanen”, alltså det planmässiga förintande som ägde rum innan Natobombningarna började.


Men i Petershtica minns man något helt annat.


Fatmir Syneri, ögonvittne:

Det hände alltihop redan i juni 1998. Det var en mängd folk där då från jugoslaviska armén, som kom mot oss i riktning från byn Zboc. Men vi slog tillbaka armén. Då började de beskjuta oss med tunga vapen – under hela fyra veckor. Det fanns knappt något ställe längre där det inte hade slagit ner granater. Så var det här i trakten och i hela byn.”


Förstörelsen härrörde alltså från juni 1998. Men enligt Scharping hade Milosevic gjort upp den så kallade Hästskoplanen först ett halvår senare, i december 1998. Och hur var det med stearinljusen på vindarna och gaskranarna i källaren, som Scharping berättade om?


Fatmir Syneri, ögonvittne:

Nej, det var inte så som husen i vår by började brinna. Det hände på olika sätt, men inte på det viset. De började brinna på andra sätt. Husen tog eld genom granatbeskjutning, sådana fall fanns det. Det hände när granaterna slog ner i höet, på staket och så. Men inte alls någon gång genom någon sådan metod som med stearinljusen.”


Återigen inget belägg för den så kallade Hästskoplanen. Men väl ytterligare bevis för manipulation och förfalskning inom försvarsministeriet.


Fråga: “På den senaste orten här, det fanns en bildtext under, där det stod att serberna kommer till byarna och öppnar gaskranarna i källarna och ställer ett brinnande stearinljus på vinden. Det finns tvivel om att denna metod över huvud taget fungerar.”


Rudolph Scharping:

Vilka tvivel är det då?”


Fråga: “Att det inte fungerar om man öppnar gaskranen i källaren och ställer ett ljus däruppe!”


Rudolph Scharping:

Ja?”


Fråga: “Nej, att det tekniskt över huvud taget inte fungerar, varken kemiskt eller fysikaliskt över huvud taget. Det vet egentligen varje brandmästare. Det måste alltså finnas information, från vittnen som lämnat den, som antingen inte är riktig eller som inte blivit riktigt kontrollerad.”


Rudolph Scharping:

Då skulle jag vilja råda er att prova själv. Men inte med en gaskran utan med en gasflaska.”


Fråga: “Ja, det är samma sak, inget av det fungerar.”


Rudolph Scharping:

Ja …?”


Gas är nämligen tyngre än luft. Även ministern hade uppenbarligen märkt hur lätt sådana manipulationer och lögner kunde väcka uppmärksamhet, ty senare hittar man visserligen fortfarande avbildningarna av de båda byarna, men utan de förrädiska bildtext- och datumraderna. I en ny upplaga av broschyren från maj 1999 har de avlägsnats.


Maj 1999, redan andra krigsmånaden. Med allt tätare mellanrum gjorde sig Bundeswehrs piloter beredda för angrepp. Sedan länge var det känt att inte endast militära mål träffades, utan också civila. Och Nato satte in både fasansfulla splitterbomber och den omstridda uranammunitionen i Kosovo.


Trots att regimen i Belgrad ogillades och var auktoritär växte därför tvivel bland den tyska befolkningen om huruvida stridsflygplanens insats var rättfärdig. Opinionstrycket mot Scharping blev allt starkare. Ty tvärtemot hans egna tillkännagivanden blev han svaret skyldig när hållbara bevis för den så kallade Hästskoplanens existens efterfrågades. Två år efter kriget ställs därför frågan än en gång till Rudolph Scharping: Hur var det nu med Hästskoplanen?


Rudolph Scharping:

Vi hade informationer från hemliga underrättelsetjänsten, jag fick dem i början av april 1999 via utrikesministern. Jag bad då vårt fackfolk att inte bara utvärdera dessa informationer, utan också jämföra dem med vad vi vet från elektroniska underrättelser, alltså också från avlyssning av radiotrafik från serbiska förband och paramilitärer. Så skedde, och först sedan jämförelsen visat att informationen var riktig, använde vi oss av den också offentligt.”


Heinz Loquai, f d general – OSSE:

Jag anhöll då om ett samtal i försvarsministeriet, det fick jag, det var i november, och där sade man mig att det inte förelegat någon “Hästskoplan”, utan vad man hade var en skildring av händelser som utspelade sig i Kosovo och denna skildring av händelser kunde man på grundval av OSSE-rapporter och andra rapporter i efterhand bekräfta. Men det fanns ingen ‘Hästskoplan’, i vart fall inte enligt fackfolk i försvarsministeriet.


Flyende Kosovoalbaner – offer för serberna. Men inte som en följd av en fördrivningsplan med namnet “Hästskoplanen”. Den var helt enkelt ett påhitt av det tyska försvarsministeriet., krigspropaganda som det påstådda koncentrationeslägret i Pristina eller den påstådda massakern på civila i Rugovo. Flyktingarnas elände var också en följd av Natobombningarna. För ett politiskt misslyckande av ett krig i Kosovo hade man tidigt varnat – också från OSSE-håll och i militära kretsar. Ändå ville förbundsregeringen dra in tyska soldater i detta krig.. Därför måste den vinna opinionens gunst. Inget av Natos krigsmål uppnåddes. Vad det blir av dessa mäniskor är fram till i dag ovisst.


Heinz Loquai, f d general – OSSE:

Förr har man ofta förebrått tyska generalspersoner för att de teg också när de borde ha sagt något. Och jag ville i det läget också säga något och inte låta manipulationen och propagandan stå oemotsagd.”


Men lögner och propaganda i krigstider är för det mesta starkare. De är vapen. De dödar sanningen.