Majoriteterna ser olika ut i alla dessa länder inom EU. Opinionsbildningen har olikartade, historiskt betingade referenspunkter. De politiska kulturerna skiljer sig dramatiskt åt – från Finland till Spanien.


Hybris fäller EU

Europa kommer inte att gå under för att EU-projektet är svårt sargat. Europa, eller kristenheten som man sade fram till 1700, gick inte under med det tysk-romerska riket. Ingen kan heller på allvar ha trott att Unionen skulle bli ett tusenårsrike. Den kan ha fyllt sin funktion en tid, för att hålla de nationella eliterna i schack. Men när Unionens viktigaste funktion blev att hålla ländernas medborgare i schack, då var slutet i sikte.

Av SVEN HOFMAN

Det kommer säkert att bli fler utträden under loppet av ett antal år; Grekland kunde redan ha varit ute, det fanns de som ville göra sig av med det landet. EMU är sedan början ett svårartat och helt förutsebart fiasko, och de som valde att stå utanför (till exempel Danmark och Sverige) kommer aldrig ge upp sin egen valuta. Yrkeseuropéernas hybris har gjort dem blinda för motgångar. De har för all del slutat att bekriga varandra; istället för de krig mot sina befolkningar.

Tanken med EU och dess föregångare var, som statsvetaren Leif Lewin har framhållit, att folkets röst inte skulle få något genomslag i överläggningar och beslut rörande Europas framtid. Den senare var för viktig för att överlåtas åt demokratiska, ansvarsutkrävande församlingar. Centralisering i kombination med expertstyre skulle hålla så kallad populism på mattan. Hur man skulle hantera folkliga proteströrelser fanns det inget färdigt recept på.

Britternas EU-utträde är följden av en sådan proteströrelse. På den styrande nivån vidtas redan åtgärder för att omintetgöra resultatet i folkomröstningen; andra folkomröstningar i EU-länder, som har gått planritningarna emot, har manipulerats bort i efterhand (utfallet i Sveriges euro-omröstning var så entydigt att detta inte lät sig göra). Idag är desperationen i EU-ländernas huvudstäder frappant. Det gäller att straffa britterna, att statuera ett exempel.

Detta kommer enbart att öka den folkliga olusten med EU-projektet. Också somliga tidigare EU-entusiaster har insett att den europeiska "identitetspolitiken" var en återvändsgränd och att den nationalstatliga nivån är den enda demokratiska nivån. EU:s handfallenhet i flyktingfrågan var inget olycksfall i arbetet, den är en konsekvens av stridiga viljor som inte kan bemästras med teknobyråkratiska metoder.

Majoriteterna ser olika ut i alla dessa länder. Opinionsbildningen har olikartade, historiskt betingade referenspunkter. De politiska kulturerna skiljer sig dramatiskt åt – från Finland till Spanien.

Och detta är ju en rikedom, ett överflöd rent av! I Europa borde man låta hundra blommor blomma istället för att ägna sig åt ogräsbekämpning. Häxjakten på olydiga stater som Polen och Ungern är själveroderande. Unionens representanter vill (få oss att) tro att de företräder en världsmakt, men vid sidan av Tysklands förbundskansler betyder de ju platt ingenting.

Unionen vill straffa Ryssland med sin sanktionspolitik, men straffar i första hand sig själv. I ekonomiska termer är unionen ett våldsamt misslyckande – tre medlemsstater, som har valt att stå utanför valutaunionen (Danmark, Storbritannien och Sverige), har haft den bästa tillväxten sedan storkrisen 2008-09.

Här står vi nu. Alla försök att rädda UK för EU kommer att ytterligare kompromettera det "europeiska ledarskapet". 1800-talets "heliga allians" (Metternich) och "europeiska konsert" (Bismarck) må ha haft sin charm: några storkrig ägde ju inte rum (väl bortsett från Krimkriget 1853–56). Men folk trivdes inte i detta Europa. De svalt. De utvandrade. De gjorde uppror. Ja, kanske var det rätt att göra uppror? Kanske är det rätt?

TfFR 160209

Sven Hofman är bonde och politiker.

Även publicerad på Tidningen Kulturen