Författaren Lena Andersson har återupptagit sitt krönikerande i Dagens Nyheter. Hon gör det med samma obekymrade inställning till fakta och evidens som tidigare. Sitt nej till religionen har hon ersatt, inte med upplysning utan med sin egen fantasi. Hon borde gå ett par år i folkhögskola innan hon fortsätter.

Den fascistiska faran

I sin senaste krönika (6/2) hävdar hon, utan minsta faktuella belägg, att ett parlamentariskt majoritetsstyre av svenskt snitt står i en fundamental motsättning till medborgerliga – hon kallar dem mänskliga – rättigheter. Och för all del, visst kan majoriteten ta fel och förgå sig, men den är städse underkastad ansvarsutkrävande! Man håller val.

Av SVEN HOFMAN

Den naturrätt hon appellerar till är däremot starkt förankrad i den katolska kyrkan som inte styrs enligt någon parlamentarisk majoritetsprincip (vilken Lena Andersson så djupt föraktar) och vars despotiska, odemokratiskt tillsatta överhuvud inte är ansvarigt inför någon mänsklig varelse eller något kollektiv av människor utan endast inför Gud.

Det är intressant att ateisten (Lena Andersson gillar nämligen inte Gud och Jesus) och papisten kan förenas i denna syn. Mot den kodifierade lagen ställs en högre rättvisa, om den sedan är gudomlig eller byråkratisk eller intellektualistisk eller rentav barbarisk (det vill säga nävrätt). Individens rätt sägs alltid gå före kollektivets.

Ja, kanske. Men faktum är att Sverige har ett av de mest vidsträckta grundlagsskyddade rättighetssystemen i världen, och det är inriktat på individer, inte på kollektiv. Det omfattar inte bara relationen mellan medborgaren och den offentliga makten – såsom tryckfriheten, föreningsfriheten, näringsfriheten – utan också ett antal sociala och ekonomiska rättigheter – på försäkrings- och arbetslivets område till exempel.

Och i dessa fall är ”majoritetstyranniets” Sverige långt mera frihetligt än de anglosaxiska rättskulturer som Lena Andersson vurmar för. Här finns sedan länge en offentlighetsprincip och ingen censur i den personliga integritetens namn (som i många EU-länder). Utnämningar till domarämbeten är inte politiska, som i Förenta staterna eller exempelvis till EG-domstolen, utan koopterande. Svenska myndigheter står fria från regeringsdiktat (”ministerstyre”). I England var länge högsta domstolen en del av överhuset (”the law lords”).

Detta tillsammantaget ger individen större frihet i Sverige än i de flesta jämförbara länder. Den har också en god tradition i en folkrepresentation som söker sina rötter tillbaka i 1500-talet, med även bondeklassen inkluderad, vilket är internationellt unikt. Vår första regeringsform daterar sig till 1634, långt innan något annat land hade en sådan konstitution.

Motsatsen till majoritetsbeslut, som Lena Andersson förfasar sig över, är faktiskt att någon minoritet beslutar. För vem ska stifta de lagar som alla måste följa? Är det en exklusiv krets av sakförståndiga, eller är det de representanter som det fåkunniga folket utser?

Man hojtar om Sverigedemokraterna som ett nyfascistiskt parti – statsminister Stefan Löfven gjorde det för något år sedan. Men det är faktiskt personer av Lena Anderssons typ som underminerar vår demokratiska rättsstat. Där bör vi söka den fascistiska faran.

TfFR 160209

Sven Hofman är bonde och politiker.

Även publicerad på Tidningen Kulturen