Anförande vid möte arrangerat av Syriensolidaritet, FiB/Kulturfront och FiB.juristerna i samarbete med Syriska Föreningen den 23 januari 2016 under rubriken "Hur får man fred i Syrien?"

Angreppet på Syrien och några folkrättsliga frågor

Kriget i Syrien har nu snart pågått lika länge som andra världskriget. Och nästan lika länge har det varit uppenbart att det inte är fråga om ett inbördeskrig utan att kriget pågått på grund av massiv inblandning med pengar, vapen och stridande grupper.

Den kommer från främst SaudiArabien, Qatar, Libyen och Turkiet, med stöd från USA och hurrarop från den europeiska pressen, som först på sistone blivit svagare. Man bör ta lätt på vad svenska massmedier påstår om Syrienkriget. De följer amerikanska massmedier och kommer nog att svänga, om eller när den amerikanska linjen svänger.


Av ERIK GÖTHE

Obamas politik mot Syrien är en fortsättning på tidigare presidenters politik. George W. Bush pekade ut Syrien som den fjärde av ”ondskans axelmakter” vid sidan av Irak, Iran och Nordkorea. USA har under Bush och Obama verkat för att destabilisera Syrien. Obamas politik grundas på fyra ståndpunkter

- att envisas med att Bashar Al Asad måste avgå,
- att ingen koalition med Ryssland mot Daesh är möjlig,
- att Turkiet är en pålitlig bundsförvant i kampen mot terrorismen, och
- att det finns betydande s k moderata oppositionsstyrkor som USA kan stödja.

Kan Asad avgå? Från västliga massmedier sprids nu uppgiften att Putin ber honom om det.

Om Asad avgår efter påtryckning från utländska makter, vet han och vet alla syrier, att den som de utländska makterna sätter i hans ställe lika lätt också kan avsättas av utländska makter. Asad har skyldighet inför sitt folk att inte avgå.

Vad är Rysslands roll? Ryssland har inbjudits av den syriska regeringen att stödja krigföringen mot den väpnade oppositionen.

Obama säger att Ryssland inte bombar Daesh, bara den moderata oppositionen, ”som vi stödjer.” Det är svårt att tro att det är sant, med tanke på att Daesh tagit på sig sprängningen av det ryska passagerarplanet över Sinai då 224 passagerare omkom. Obamas uttalande säger mer om Obama, som alltså anser att det är i sin ordning att stödja opposition i ett annat land.

President Asad har ställt sig avvaktande till om USA eventuellt skall göra något mot det väpnade upproret i Syrien. Det pågår nu vissa samtal som kan inge viss optimism. Flera europeiska makter vill samarbeta med Ryssland. Den syriska regeringen kan kanske hoppas på att USA ska sätta press på de agressiva staterna, som ju är USA:s allierade. Ryssland och Kina vill samarbeta med USA mot terrorismen.

USA har bombat i Syrien sedan länge nu men utan att fråga om lov. Ryssland har den syriska regeringens tillstånd. Detta har folkrättslig betydelse.

Eftersom det är klarlagt att Syrien är utsatt för angrepp från främmande makter med beväpnade grupper som släpps in i Syrien över den turkiska gränsen, gör de stater som ligger bakom sig skyldiga till angrepp i FN-stadgans mening. Syrien har då rätt att använda våld för att värna sitt territorium.

Det kan hända att Syriens regering inte formellt har underrättat FN:s säkerhetsråd om att landet är utsatt för militärt angrepp, på det sätt som FN-stadgan föreskriver. Det kan ju bero på att angreppet haft ett smygande förlopp, en destabilisering som kraftigt trappats upp genom att angripande väpnade grupper har anslutit sig till syriska medborgare som var i opposition mot Asads regering.

Rysslands militära insats i Syrien har kommit på begäran av Syriens regering och under sådana omständigheter blir hjälpen folkrättsligt sett en del av Syriens försvar mot utländskt militärt angrepp.

För att den ryska krigsinsatsen för Syrien skall vara folkrättsligt laglig krävs dessutom en annan sak, nämligen att Asads regering har tillräcklig kontroll över landet och alltså med viss rätt kan fortsätta att kalla sig Syriens lagliga regering.

Enligt en artikel jag läste nyligen av en svensk advokat skulle Asad-regimen hösten 2014 bara ha kontroll över halva landet. Artikelförfattaren drar slutsatsen att Asads regering då är för svag för att begäran om militär intervention från Ryssland ska vara folkrättsenlig. Jag menar att han gör sig skyldig till ett grovt önsketänkande.

För det första är Syrien rätt ojämnt befolkat. Räknat efter befolkningen har Asads regering snarare kontroll över 80 % av landet och landet har en stark armé. För en svensk ligger det nära till hands att jämföra med det angripna Norge våren 1940 eller Spanien på 1930-talet.

Det finns ingen annan kraft som kan bilda regering i Syrien. Vad som sker om Asad skulle avgå och regeringen dra sig undan är att Syrien kommer att domineras av Daesh och förvandlas till ett nytt Libyen, ytterligare en kaotisk plattform för destabilisering av nya länder och ökad risk för mer omfattande krig. Det är naturligtvis det som föresvävar både Ryssland och Kina, kanske också Tyskland och Frankrike

Även bland högre militärer i USA har det höjts röster att det skulle ligga i amerikanskt intresse att samarbeta med Ryssland för att lösa konflikten (Seymour Hersh: Military to Military).

I Sverige finns en gammal rädsla för Ryssland som uppmuntras kraftigt av press och TV efter att Ryssland annekterade Krim i strid med FN-stadgan. Men att Ryssland nu hjälper Syrien militärt och att Syriens armé får nya framgångar är bra för freden.

Jag är inte ensam om att anse detta. I dagens Svenska Dagbladet skriver Hans Blix bland annat

- Den ryska insatsen i Syrien kanske kan komma att visa att Ryssland är berett att inte bara försvara vitala egna intressen, utan också att medverka till att lösa internationella konflikter.

Det är ju just det som FN-stadgan syftar till att åstadkomma.

TfFR 160127