I en levande demokrati måste landets konstitution alltid vara en diskussionsfråga. När demokratin trängs tillbaka, blir diskussionen än angelägnare. När politikerna retirerar, måste medborgaren gripa initiativet.

När demokratin trängs tillbaka

Sveriges riksdag har i modern tid haft tre huvudsakliga funktioner: att stifta lagar, att beskatta rikets invånare och att utöva uppsikt över vad dess regering och myndigheter har för sig. Dessa funktioner eller befogenheter är inte absoluta. Regeringen har kunnat utfärda vissa lagar och förordningar och delar av lagstiftningsmakten är numera överförda till EU-organen. Också kommuner och landsting har betydande beskattningsrätt. Och medborgarna, genom pressen och den allmänna opinionen, utövar naturligtvis själva en kontroll av det offentliga systemet.

Av ANDERS BJÖRNSSON

Med allmänna rösträttens införande blev riksdagen en demokratisk församling och när parlamentarismen förverkligades kunde ingen regering tillträda som inte hade röstats fram. (Vi bortser från krig och undantagstillstånd.) Alla var inte med på noterna. Inom den politiska högern framfördes tidigt propåer om att begränsa ”demokratins makt”. En reaktionär herre, statsrättsprofessorn och sedermera bf-riksdagsmannen C A Reuterskiöld, ansåg att domstolarna skulle ha rätt pröva giltigheten i lagar som riksdagen hade beslutat om. (”Vår rättsordnings omvandling”. Statsvetenskaplig Tidskrift 1918)

Juristmakt ställdes mot folkmakt – domare och ämbetsmän mot politiker och parlamentariker. När folkstyre infördes måste det finnas någon som satte stopp för felaktigheter och överdrifter. Mota pöbeln i grind alltså. Synbarligen var det ingen hejd på vilka galenskaper som de valda ombuden kunde hitta på. De var självrättfärdiga och oansvariga; benägna att kränka individens rättigheter såg de i första hand till att deras partier fick sin rättmätiga del av kakan. Att fackmannen hade bättre förstånd än lekmannen sade sig självt.

Denna opinion besegrades. Man kan i efterhand se den som en ämbetsmannastatens sista suck. Enligt parlamentarisk teori och tradition kunde ingen inskränkning ske i folkrepresentationens samlade vilja – all annan offentlig maktutövning var i princip delegerad och kunde återtas. Domstolarnas självständighet var heller inte större än att varje ordinarie domare tillsattes av regeringen. Någon överprövning av en parlamentarisk församlings beslut fick därför inte ske: varken förvaltning eller domstol skulle få underkänna eller vägra att tillämpa en gällande författning.

Det finns som bekant politiska system där en sådan lagprövningsrätt förekommer och är gillad. De kan vara parlamentariska. Men ibland utgår varken regeringsmakt eller domstolsmakt från något parlament. Där är statsorganen åtskilda från varandra (i USA inte mera åtskilda än att kongressen, ”parlamentet”, godkänner den högsta domstolens ledamöter efter förslag av presidenten, ”regeringen”). Allmänt sett förväntas lagprövande domstolar – det vill säga domstolar med faktisk lagstiftningsmakt – fungera som en återhållande och konservativ kraft i den politiska processen.

Grundlagsutredningen tog ett kliv mot ökad domstolsmakt på den demokratiska maktens bekostnad genom förslaget om att avskaffa det så kallade uppenbarhetsrekvisitet i regeringsformen, med andra ord villkoret att det måste vara uppenbart att en lägre lag strider mot en högre för att den förra inte ska behöva eller kunna tillämpas). Få tveksamma stämmor har hört av sig, alla sju riksdagspartier under föregående mandatperiod slöt upp. Det är helt visst en kompromissprodukt; somliga hade velat gå längre. En förändring kanske mest får symbolvärde. Dock: det värdet är negativt.

Riksdagen bör kontrolleras – men inte av rättsväsendet utan av väljarna. Kvaliteten på de valda kan vara ett problem, men då bör andra förändringar påkallas: ett annorlunda valsystem, en mindre kammare, en ny partistruktur, höjd rösträtts- och valbarhetsålder. Kontrollmakten i en demokrati måste vara folkligt baserad – av dem som utövar den ska kunna utkrävas ansvar och de ska kunna avsättas. Domare är på goda grunder oavsättliga. Deras uppgift: att tillämpa lag, inte vränga eller blunda för lag. Nå, hur många domslut är det inte som blir ifrågasatta och ibland upphävs? Inte heller domstolsväsendet är ofelbart. Tyska domstolsjurister hörde till Hitlers mest lydiga redskap; deras försvar av rättsstaten var i det närmaste obefintligt. Svenska rättsskandaler i sen tid inger inte förtroende för domarkårens allmänkompetens.

Säkert kan också själva lagstiftningens kvalitet sättas ifråga. Men det problemet måste man komma till rätta med på annat sätt än att vissa lagregler inte beaktas, till exempel genom en mera omsorgsfull och utdragen beredningsprocess, rekrytering av bättre kvalificerad personal till statsdepartement och regeringskansli och en strängare juridisk granskning av lagförslag innan de blir gällande lag. Brådska i kommittéväsendet bör bekämpas liksom rent ideologiska beställningsprodukter.

Att riksdagen kringskärs inkräktar på demokratin. Experter behövs men de ska inte handla i den politiska maktens ställe. Nu är det en tydlig tendens i vårt samhälle att göra viktiga politiska frågor, som räntepolitiken, till expertfrågor. Detta anses befrämja saklighet och opartiskhet. Men den svenska riksbanken, berövad sitt beroende av riksdagen, har långt ifrån alltid handskats med räntevapnet på ett omdömesgillt sätt. Och om man med någon rätt kan hävda att politiker i sin maktutövning tillvaratar sina egenintressen, så är förvisso inte varje fackman i nyckelpositioner ett under av fairness och renhet.

Ökat inslag av lagprövning genom utslag i domstol ligger i linje med en långsiktigt verkande juridifiering av politiken – en process som har uppmärksammats av statsvetare som Sverker Gustavsson och Barry Holmström. Detta signalerar något betänkligt, nämligen en ämbetsmannastatens återkomst. De byråkratiska EU-organens rätt att ge bindande bestämmelser för svenska statsorgan kommer veterligen inte att omgärdas av någon nationell lagprövningsrätt – av det enkla skälet att EU-lag alltid anses gå före svensk lag!

I en levande demokrati måste landets konstitution alltid vara en diskussionsfråga. När demokratin trängs tillbaka, blir diskussionen än angelägnare. När politikerna retirerar, måste medborgaren gripa initiativet.


Postskriptum. – Denna kommentarartikel skrevs på senvåren 2010. Fortfarande gäller att få i den sporadiska debatt som förevarit har kunnat förklara att en domstol ska kunna vägra att tillämpa en lag som inte uppenbart strider mot en grundlagsbestämmelse. Göteborgs tingsrätt, med senare instämmande av hovrätten, fann den så kallade uniformsförbudslagen vara en ”omfattande begränsning av den kanske viktigaste av de grundläggande fri- och rättigheterna”, nämligen yttrandefriheten, och ansåg därför att den inte kunde tillämpas. Här fungerade alltså uppenbarhetsrekvisitet mönstergillt. I ett land som Turkiet, där parlamentariska processer vinner terräng, har domstolsmakt trängts tillbaka till förmån för folkviljan, exempelvis när det gäller rätten för kvinnor att bära sjalar i offentliga miljöer. Förenta staternas högsta domstol å andra sidan har under flera år avkunnat ett antal ohöljt politiska domar. ”A headstrong conservative majority is writing personal ideology into law”, som en oberoende bedömare uttryckte sig. (Anthony Lewis, ”How the Supreme Court Should and Should Not Work”. The New York Review of Books 11–24 november 2010)