Om statsterrorismen, imperialismen och Tysklands historia skriver Sven Hofman på NYHETSBANKEN med repliker av Peter Grafström och motrepliker, även på jinge.se

Gränslöst okunnigt – om ledare, historia och krig

Okunskapen hos det unga gardet av svenska ledarskribenter är verkligen förbluffande, och nästan lika förbluffande är att de senare nästan uteslutande är unga och oprövade. Tidigare kunde man så här års skylla på sommarvikariaten för att förklara infantila praktgrodor; men numera är den tidiga ungdomen inom tidningsvärlden bestående och outrotlig. När det unga gardet har växt till sig, lämnar de pressen och övergår till andra branscher av professionell desinformation.

Av SVEN HOFMAN

En herre, Ivar Arpi, som enligt förljudande har läst statskunskap vid Uppsala universitet och sedan en tid är ledarskribent i Svenska Dagbladet, påstod för en tid sedan att det är en ”förlegad uppfattning” att krig utkämpas ”endast mellan stater”. Det var då inte nationella befrielsekrig, riktade mot främmande makt eller imperialistisk dominans, eller inbördeskrig han syftade på, utan på terrorhandlingar med avsikt att döda, utförda av en statlig militärapparat och riktade mot enskilda individer i en annan stat.

I ögonblicket är det främst – men inte enbart – Förenta Staterna och staten Israel som ägnar sig åt den senare typen av krigsoperationer, när det passar dem.

Denna principiella inställning, som givetvis inte har någon förankring i gällande folkrätt, kan sägas vara en förlängning av ett kolonialt expeditionskårstänkande, som efter sammanbrottet för de stora kolonialväldena började anses ”förlegat”: det vill säga uppfattningen att en stat, eller en krets av stater, men givetvis inte alla jordens stater, ska kunna utpeka enskilda individer eller grupper av människor i en annan stat som fiender och ostraffat utsätta dem för dödligt våld – ostraffat, alltså utan att den drabbade staten tillerkänns någon rätt att slå tillbaka.

Den här inställningen liknar också mycket den som statsledningen i Tredje riket gav uttryck för när den dödade judar – ty hade inte den internationella judenheten manat till motstånd mot nazisternas framfart? Följaktligen var judar var de än dök upp, med eller utan vapen i hand, erkända krigsmål för den tyska våldsapparaten – på samma sätt som denna stat även höll sig med generöst definierad uppsättning inre fiender som den kunde tortera och på lämpligt sätt göra sig av med. Dessa fasoner utrotades dessvärre inte med utgången av det andra världskriget.

Herr Arpi har återkommit med geopolitiska innovationer. I en signerad huvudledare (25/7) gör han gällande att endast ”good guys” har rätt att rita om statsgränser med våld – såsom segrarmakterna Storbritannien och Frankrike gjorde i Mellanöstern efter första världskriget och som jugoslaviska utbrytarstater gjorde efter kalla kriget, med samma makters aktiva gillande. Gränsrevisioner efter andra världskriget har enligt denna geopolitiska åskådning inte haft samma generella accept, eftersom även ”bad guys” var inblandade där. Han ger ett konkret exempel på när det är otillåtet att initiera gränsrevisioner:

”Tysklands vilja att skapa ’naturliga gränser’ som inbegrep alla etniska tyskar i Europa var upptakten till både första och andra världskriget.”
Detta stämmer inte med den historiska sanningen.

Det tyska krigsmålet 1914 handlade inte om nya gränser i Europa utan om världsherravälde, Weltmacht. De allra flesta ”etniska tyskar”, vad det nu är för raskategori, fanns inom det dåvarande kejsarrikets gränser (och där fanns också ”etniska” danskar, fransmän, polacker, judar, letter med flera): ett antal fanns givetvis också inom den av ”etniska tyskar” (och ”etniska ungrare”) dominerade dubbelmonarkin, med säte i Wien. Men tanken i Berlin var ingalunda att krossa denna senare statsbildning och rycka till sig den tysktalande minoriteten där: i själva verket hade ju Berlin och Wien samma krigsmål, samma huvudfiender och uppträdde tillsammans som europeiska centralmakter mot andra europeiska stater.

Det tyska krigsmålet 1939 var inte heller att åstadkomma en etniskt ren, tysk nationalstat genom gränsjusteringar och inkorporeringar utan att totalt behärska det germanska och romanska Europa och förslava det slaviska. I det förra fallet gick man tämligen försiktigt, rentav ”civiliserat” till väga; i det senare fallet tillgreps folkmord som givetvis också drabbade ”etniskt” olämpliga folkgrupper som judar och romer.

Man kan dessutom vara tämligen säker på att en herre som Adolf Hitler hade en mycket svagt utvecklad sympati för sådana minoritetspopulationer som schwabarna i Banatet, saxarna i Transsylvanien och Bukovina-tyskarna – och att omsorgen om sudettyskarna i Böhmen i första hand utgjorde en förevändning för att förnedra ett besvärligt grannfolk, tjeckerna.

Arpi borde ta en kurs i 1900-tals-historia också.

TfFR 130730