Krig och fred i samtalet om Europa
En fundering


Ett antal konkreta fakta har länge talat för att Europeiska Unionen inte alls är något fredsprojekt, som högtidstalen och ledarsidorna trumpetar ut, utan ett tämligen problematiskt högriskprojekt som går havande med kriser och i värsta fall kan utlösa ett krig: åtminstone är inbördeskriget ingen avlägsen möjlighet, om maktcentrum i Bryssel (och Berlin) lägger sig i medlemsstaters lagstiftning, som i Ungern, eller avsätter folkvalda regeringar, som i Grekland och Italien.

Av ANDERS BJÖRNSSON

Man måste ändå fråga sig om den myckna fredsretoriken verkligen inte har, eller har haft, haft någon reell substans. Till exempel: Var inte Europas 1900-tal präglat av kampen mellan fientligt sinnade nationalstater, med två förödande storkrig på kontinenten som följd? Och har det inte funnits god anledning att kapsla in nationella lidelser och söndring mellan folken i en sammanhållande politisk enhet? Om vi alla blir mera lika, skulle en konfliktorsak därmed kunna reduceras och avföras. Sådan har den uppgivna tanken varit.

Men för det första torde det saknas empiriska belägg för att människor blir mindre vålds- och konfliktbenägna ju närmare de kommer varandra i olika hänseenden, ju mer de måste utplåna sina jag. Då ökar allmänt sett möjligheterna att jämföra sig med varandra och göra upp om företrädet. Det interpersonella våldet, har brottsforskningen klarlagt, är också alltid mycket värre och mera omfattande inom familjer än mellan familjer. Skulle en utvidgad familj minska stridsviljan, avunden, revanschlystnaden?

Det är inte troligt. Och än mindre troligt är detta, om skillnaderna inom familjen, eller den utvidgade familjen, såsom inkomstklyftor, olikheter i fråga om maktresurser, orättvisor i fråga om ras, intoleransen mot udda och avvikande, ökar som de har gjort under hela den tid som EU har utvecklats till ”en allt fastare union” av stater, det vill säga från året 1980 och framåt ungefär. Spänningarna inom de enskilda samhällena, mellan hög och låg, avstånden mellan rik och fattig, har vuxit, och det har också den ådagalagda motsättningen mellan ett välbeställt och nettobidragsgivande nord och ett skuldsatt och subventionstagande syd.

För det andra är det knappast sant att nationalism av ett eller annat slag ger upphov till några större militära konflikter: den är snarare följden av militära konflikter och en metod för att undvika flera i framtiden (bland annat genom att mindre nationella enheter förfogar över mindre militär kapacitet än större mångnationella enheter). Det är efter krig som nya statsbildningar, många av dem nationalstater, kommer till stånd. Efter fransk-tyska kriget 1870–1871 tillkom Tyska riket, som visserligen inte var en nationalstat (det rymde många minoritetsgrupper: polacker, judar, danskar, sorber, fransmän med flera) och heller inte en enhetsstat utan ett förbund av furstar och fria städer. Bismarck var, nota bene, inte nationalist, han var en preussisk maktpolitiker.

Första världskriget var inte heller en uppgörelse mellan nationalstater utan en kamp om makten över den europeiska kontinenten – i sista hand världsherraväldet – mellan maktkonstellationer som inte byggde på nationalstatlig grund, med ett undantag, nämligen Frankrike, och Frankrike hörde sedan inte till de stater som utlöste kriget. Det var tillfälligt sammansatta imperialistiska koalitioner, och två av huvudaktörerna som befann sig i samma allians – engelsmän och fransmän – hade i århundraden varit varandras dödsfiender; två andra som bekämpade varandra (Ryssland, Tyskland, under Napoleonkrigen) hade varit vapenbröder. För att tala klarspråk: Första världskriget var imperiernas, kejsarrikenas, unionernas konfrontation med varandra, inte nationernas.

(Exkurs: Österrike-Ungern hade sedan 1867 års så kallade Ausgleich, eller kompromiss, varit en union av två formellt likaberättigade kungadömen, och även tsarväldet upprätthöll fiktionen av unionell samhörighet: ryske kejsaren var sålunda storfurste av Finland och höll sitt intåg i den finska huvudstaden på vad som fortfarande heter Unionsgatan, en av de gator som inramar Senatstorget i centrala Helsingfors.)

Det var inte heller någon av första världskrigets efterföljarstater som satte igång nästa krig, även om Hitler försökte lägga skulden för krigsutbrottet på polackerna. Nazityskland ville bli herre i ett Europa av många nationer, inte göra alla européer till tyskar. Dess mål var förintelse av nationer, i sista hand också den tyska nationen. Man bör komma ihåg att Adolf Hitler inte var tysknationalist utan österrikare. Man måste också komma ihåg att Österrike (som inte var någon nation utan en restrepublik samt fortsätter att vara det) och majoriteten av dess invånare var mera hängivna nazister och folkmördare än tyskarna själva. Inte heller de bägge världskrigens första offerstat, Belgien, var någon nationalstat i egentlig mening. Många andra av 1900-talets europeiska stater måste helt visst betraktas som konstlade, icke-nationella statsbildningar: Spanien, Tjeckoslovakien, Schweiz, naturligtvis även Storbritannien. Någon nationalism av betydelse har de aldrig utvecklat; några har utvecklat koloniala företag.

Talet om den suveräna nationalstaten som en primär krigsorsak i Europa i sen och gammal tid bör därför utrangeras, ju förr dess hellre. Nationer går inte i krig mot varandra. Däremot kan det hända att förespråkare för nationell självständighet väljer att ta till vapen mot en övermakt, som vid nedbrytningen av den jugoslaviska federationen, men i det fallet fick de betydande hjälp och uppmuntran av ett antal fredsälskande EU-stater. Separatism riktar sig ofta mot en starkt försvagad förlorarmakt, som i fallet Kosovo; även där ställde sig flera EU-medlemmar på den nationalistiska, även terroristiska utbrytarstatens sida. Med andra ord: EU som unions- och fredsprojekt har de facto medverkat till att bryta sönder faktiskt existerande unioner och skapa nya nationalstater, eller embryon till sådana, och detta under inte alldeles fredliga omständigheter.

Således kan man konstatera att unioner innefattar en reell konfliktpotential. När de amerikanska sydstaterna utnyttjade sin konstitutionella rätt att utträda ur en frivilligt ingången unionell gemenskap, blev de nedslagna i ett av de blodigare inbördeskrig som världshistorien känner. Sovjetledarna 1989–1991 valde att inte beträda våldets väg för att försvara sin skapelse. Hur EU ska kunna hantera sina inbyggda motsättningar är det svårt sia om. Ett historiskt betraktelsesätt borde kunna underlätta resonemanget.

TfFR 130427

Anders Björnsson är författare och historiker. Han tillhör förtroenderådet för den nystartade tankesmedjan Forum för EU-debatt.