Diana Johnstone intervjuas av den iranske journalisten Kourosh Ziabari om fredspriset 2012, EU:s censur av TV-sändningar, yttrandefriheten, krigsplanerna mot Syrien och ”humanitär intervention”.

Den hycklande humanitära interventionen

Intervju med Diana Johnstone av Kourosh Ziabari

KZ: Jag läste den artikel du skrev tillsammans med Jean Bricmont om att den norska Nobel-kommittén gav fredspriset 2012 till EU. Varför tror du att de fattade ett sådant beslut? Jag tror nog att de redan visste att det skulle innebära omfattande kontroverser, att de gav priser till EU men uppenbarligen valde de EU för att hjälpa de europeiska länderna att komma ur den nuvarande ekonomiska krisen och depressionen. Hur ser du på detta?

DJ: Den norska Nobel-kommittén består av fem eller sex norska politiker med en trång, konformistisk och eurocentrisk syn på världen. De struntar fullständigt i instruktionerna i Alfred Nobels testamente att priset ska gå till en person som gjort mest under det gångna året för att nedrusta och främja fredskonferenser. En irländsk pristagare har föreslagit att man borde överlåta till internationella fredsaktivister att själva välja pristagare. De skulle vara bättre lämpade att välja ut kandidater som faktiskt arbetat för freden. Det skulle kunna rädda priset från att bli utskrattat i fortsättningen.

Det är möjligt att norrmännen trodde att deras val skulle undgå debatt i stället för tvärtom. Världen är så polariserad nu att varje val lätt ses som propaganda i det nya kalla kriget mellan den av USA ledda västvärlden och dess motståndare - Ryssland, Kina, Iran, Venezuela osv. I år var den mest framträdande och troligtvis mest förtjänta kandidaten Bradley Manning, som verkligen gjorde någonting mot krig genom att sprida militärens film som visade en flagrant krigsförbrytelse i Irak. Det valet skulle ha tilltalat en stor del av världen men skulle ha gjort USA:s regering rasande. Kanske norrmännen genom att välja Europeiska Unionen i själva verket sprang iväg från kontroversen. I deras omgivning, avskuren från den större världens verklighet, kunde det kanske verka som en godhjärtad gest mot en institution i svårigheter att hedra Europeiska Unionen.

Givetvis kan den gesten absolut inte få någon som helst effekt på Europeiska Unionens allt djupare kris.

KZ: En av de viktiga nyheterna från Europa i dessa dagar är att EU-kommissionen har beordrat satellitleverantören Eutelsat SA att ta bort Press TV och 18 andra iranska TV-stationer från Hot Bird-frekvenserna så att nu över 200 miljoner tittare världen över inte får tillgång till iranska kanaler. Vad tycker du om detta hyckleri i fråga om yttrandefrihet?

DJ: Naturligtvis är detta förfärligt, liksom alla sanktioner mot Iran. Det är mer än hyckleri om yttrandefriheten. Västvärlden bedriver ekonomisk krigföring mot Iran och respekterar inte några av det iranska folkets rättigheter. Och fastän det du nämner är betydelsefulla nyheter är de flesta européer inte medvetna om dem.

KZ: Vad är din uppfattning om offentliggörandet av den islamfientliga filmen “Innocence of Muslims” och västregeringarnas reaktion på det? De vägrade att fördöma det och begära att Google och Youtube tar bort filmen från nätet och åberopar som ursäkt yttrandefriheten. Är det verkligen att likställa med yttrandefrihet att förolämpa de heliga trosuppfattningarna hos över 1,5 miljarder människor?

DJ: Västvärldens regeringar vägrade inte fördöma filmen. De fördömde den rätt starkt. Alla har fördömt den, med undantag för den ljusskygga individ som gjorde den. Jag tror inte att någon ens har sett hela filmen, bara korta fragment på nätet, och ingen skulle ens ha hört talas om det utan rabaldret med protesterna. Ingen, inte ens skådespelarna själva, skulle gissa att de där scenerna var avsedda att visa Profetens liv, om det inte varit för orden som uppenbart lagts in i efterhand för att få det att verka så, som en provokation.

För att provocera till vad? Kanske exakt till de reaktioner vi såg i muslimska länder. Varför? Därför att det intensifierar ”konflikten mellan civilisationerna”. Händelsen framkallade en skillnad i känslighet.

Den här korkade filmen skulle inte kunna få en enda person att vända sig emot islam. Ingen trodde att den verkligen gav en bild av Profetens liv eller hade något att göra med islam och att den försökte förtala muslimernas religion skulle till och med kunna väcka sympati för dem. Men massdemonstrationerna mot filmen gav verkligen ett mycket dåligt intryck av muslimer i väst. Det är svårt för folk i västvärlden att förstå hur en religion som omfattar över 1,5 miljarder människor kan bygga på så lite självkänsla att något så trivialt som den här biten usel film kan väcka upprördhet. I väst sågs upploppen som ett tecken på svaghet, inte på styrka.

Inför en sådan avsiktlig provokation, insåg en del muslimska ledare att det är klokare att ignorera den än att handla just så som provokatören ville och de manade till lugn. Upploppsmakarna var när allt kommer omkring bara en liten minoritet av muslimerna.

Det finns så många bättre skäl för muslimer att vara arga på västvärlden - till att börja med drönarattacker som utplånar hela familjer. Och krigen i Irak och Afganistan, bombningarna av Libyen, inblandningen i Syrien, sanktionerna mot Iran.

Internet är fullt av mycket motbjudande material men det kan man låta bli att bry sig om. Det är inte politiskt klokt av muslimer att kräva att Förenta staterna ska förbjuda material som sårar dem, ty även om det finns över en miljard muslimer i världen, befinner de sig i minoritet i Förenta staterna. De behöver stödja det fria ordet för sin egen skull. Yttrandefriheten är ett skydd för människor i svag ställning gentemot de makthavande, för om censur tillåts är det de mäktiga som kommer att avgöra vad som ska censureras.

KZ: Hur ser du på Natos planer på krig mot Syrien och den roll som Saudi-Arabien, Qatar och Turkiet spelar för att underblåsa oroligheterna i landet? Vad säger du om Israels aggressiva krigsretorik mot Iran och att Israel försöker förmå Förenta staterna att anfalla Irans kärnanläggningar? Kommer dessa nya krig att bryta ut nu efter de fasansfulla krigen mot Afganistan och Irak?

DJ: Det är tydligt att det råder oenighet i Washington i frågan om att ge sig in i nya krig. Det finns ledande politiker som vill ha krig och höga militärer som är emot det. Det är politikerna som avgör men de måste beakta vad militären bedömer som möjligt. Hittills har Förenta staterna föredragit att låta Qatar, Saudi-Arabien och Turkiet utföra det smutsiga hantverket i Syrien, med hjälp från CIA. Detta försvagar åtminstone Irans bundsförvant och utgör på så sätt en del av det icke-förklarade kriget mot Iran. Jag kan inte förutsäga vilken väg det kommer att gå med en politik som tycks mig fullständigt irrationell. Världen borde vara tacksam mot Ryssland för dess statsmannamässiga ansträngningar att hejda att vi driver in i ett tredje världskrig

KZ: Du har skrivit mycket om idén med humanitär intervention. Vad anser du om de humanitära effekterna av de ekonomiska sanktioner som Förenta staterna och EU riktar mot Iran? Sanktionerna försvårar för mediciner, livsmedel och andra humanitära varor att nå den iranska marknaden. Står inte dessa sanktioner i strid med de mänskliga rättigheternas principer?

DJ: De humanitära effekterna är avsiktliga. Sanktioner är sannerligen en form av krigföring och den används av Förenta staterna och dess europeiska satelliter. Själva syftet är att få befolkningen att lida och vända sig emot sina egna ledare och kasta ut dem till förmån för ledare som är mer acceptabla för Washington. Detta har varit syftet med sanktionerna mot Kuba i årtionden. Det var syftet med sanktionerna mot Serbien och mot Irak. Ibland är sanktioner ett förspel till bombningar, som i fråga om Serbien och Irak. Ibland inte, som när det gäller Kuba. En del analytiker tror att Israel och västvärlden räknar med att enbart ekonomisk krigföring ska ruinera Iran och driva befolkningen att störta regeringen.

En av de huvudsakliga effekterna av hyckleriet med ”humanitär intervention” har varit att förstöra vänsterns traditionella motstånd mot krig. För en stor del av västvärldens vänster, särskilt tydligt för den del som är ”revolutionär”, har traditionell solidaritet med de koloniserade folkens befrielsekamp ersatts av solidaritet med folk som till synes revolterar mot sina egna ”diktatorer” - och i västvärldens propaganda har man en tendens sätta etiketten ”diktator” på vem som helst som man inte tycker om, som den demokratiskt valde venezuelanske presidenten Hugo Chavez. Resultatet har blivit att i dag en stor del av vänstern i stället för att kritisera att Nato intervenerar kritiserar västmakterna för att inte intervenera tillräckligt mycket. Och det lilla som finns av motstånd mot krig kommer från högern. Det är världen upp-och-ner.

KZ: I en av dina artiklar om USA-strategin för Nato nämnde du Washingtons planer att försvaga Kina genom att uppamma inre opposition och oroligheter med att ge stöd till uighurerna, Dalai Lama och LiXiaobo och andra fängslade dissidenter. Varför envisas Förenta staterna med att försöka sabotera Kinas ekonomiska och politiska makt? Varför är Washington rädd för att en ny makt framträder och reser sig? De kan väl samexistera fredligt med varandra, eller hur?

DJ: Alltsedan sitt misslyckande i Vietnam har USA tillgripit omstörtande verksamhet som ett säkrare sätt än direkt krig att bekämpa misshagliga regeringar - med undantag för små och svaga stater. Kina är varken litet eller svagt, men har etniska minoriteter som Förenta staterna kan hoppas på att kunna uppvigla mot centralregeringen. Söndra och härska är imperialismens eviga lag.

Det amerikanska folket skulle utmärkt väl kunna samexistera med kineserna och med övriga världen. Källan till problemet är det som president Eisenhower varnade för i sitt avskedstal 1961: det militär-industriella komplexet. USA:s ekonomi har militariserats, varje verksamhet är beroende av militära kontrakt, det omfattar även universitetens forskning. ”Hot” måste finnas eller uppfinnas för att rättfärdiga detta vidunder. Själva den omständigheten att USA har så dominerande makt leder till fruktan att förlora den och vad som helst som kan utmana USA:s hegemoni utgör automatiskt ett ”hot”. Kineserna har inte gjort något som hotar Förenta staterna. Men blotta faktum att de återkommer i sin ställning som en av de stora makterna - som de har varit genom större delen av den upptecknade historien - betraktas i vissa av USA:s politiskt tongivande kretsar som en outhärdlig förolämpning. Den nuvarande generationen amerikanska politiker, som Hillary Clinton, tycks tro att det är naturligt och möjligt för Förenta staterna att diktera för världen hur den ska uppföra sig och att utnyttja USA:s militära makt för att bevara vad som i verkligheten är endast en momentan överlägsenhet bestämd att avta. Det finns tecken på att allt fler amerikaner håller på att vakna upp och inse farorna med sådana ledare. Men som årets presidentval klart har visat, blockeras politiska förändringar genom systemet med två partier som bägge finansieras av samma ekonomiska intressen. Man måste hoppas på att USA:s politiska misslyckande i Mellanöstern kanske påskyndar det nödvändiga uppvaknandet.

KZ: År 2005 skrev du en artikel om begränsningarna av yttrandefriheten i Förenta staterna och Europa. Problemet kvarstår än i dag och de som modigt kritiserar den israeliska regimens politik och hur den behandlar det palestinska folket förtalas och stigmatiseras som antisemiter. Vad anser du om denna beskyllning för ”antisemitism”? Varför ska det finnas en sanktion mot att offentligt kritisera Israel?

DJ: Speciellt under de senaste 30 åren har den israeliska lobbyn lyckats övertyga en stor del av västvärldens allmänna opinion om att judarna och deras stat, Israel, är de enda som hotas av ”folkmord” och därför behöver ta till utomordentliga åtgärder för att försvara sig. Förintelsen är verkligen en dominerande religion i västvärlden. Den lärs ut i skolorna, den är ämnet i en ständig ström av böcker, artiklar, filmer. Västvärldens skuldmedvetenhet över hur judarna behandlades av Nazi-Tyskland har tjänat syftet att tysta kritiken av Israel.

Jag märker att detta börjar bli slitet i Förenta staterna. Allt fler framträdande figurer kritiserar öppet att USA:s stöd till Israel inte ifrågasätts. Detta stöd beror huvudsakligen av vilken makt Israel-lobbyn i Förenta staterna har att skrämma ledamöter av kongressen, som är beroende av judiska kampanjbidrag och mediestöd för att bli omvalda. I Europa, särskilt i Frankrike, är rädslan för att anklagas för antisemitism alltjämt mycket stark. Det beror på att en hel generation har uppfostrats till att känna skuld på grund av att judiska barn deporterades från Frankrike under den tyska ockupationen. Det är lättare att glömma att det franska folket gömde och räddade många fler judar än dem som deporterades, fler än i något annat västueuropeiskt land som ockuperats av Nazi-Tyskland.

KZ: Under de senaste åren har västvärldens tongivande massmedier obevekligt sökt framställa Iran och dess kärnindustriprogram som ett internationellt hot, utan hänsyn till att Israel är den enda stat i Mellanöstern som innehar kärnvapen. Vad anser du? Varför förbiser de Israels odeklarerade kärnvapenarsenal samtidigt som de överdriver Irans kärnindustriprogram?

Det beror på det jag nyss nämnde, nämligen att Israel anses unikt hotat. Genom att upprepa ett citat från president Ahmadinejad, som jag förstått var avsiktligt förvrängt, hålls tanken vid liv att Israels fiender bara väntar på en chans att förgöra landet och döda alla judar. Att på detta sätt ständigt hänvisa till Förintelsen gör att Israels kärnvapenarsenal hålls undan från att betraktas som bara ytterligare ett exempel på kärnvapenspridning.

Välinformerade personer vet nog att Irans kärnprogram inte utgör ett hot, men det är politiskt riskabelt att säga det. När president Chirac försökte förklara att Irans kärnprogram inte kunde vara ett hot, blev han omedelbart attackerad av medierna som mentalt rubbad.

KZ: Och slutligen, ser du någon märkbar förändring i Frankrikes utrikespolitik under president Hollande? Är han på ett eller annat sätt annorlunda än Nicolas Sarkozy som bedrev en ganska aggressiv utrikespolitik, särskilt i förhållande till Iran, och som gav ovillkorligt stöd till Israel?

Hollande må vara mindre aggresiv i sin framtoning, men det är ingen substantiell förändring. Den proisraeliska lobbyn är ytterst inflytelserik i Frankrike, oavsett vem som är president. Sarkozy återförde Frankrike under Natos befäl och att följa Nato passar det franska socialistpartiets traditionella hållning att luta åt Atlanten till. Åtminstone för ögonblicket finns det ingen folklig antikrigsrörelse på vänstersidan som sätter press på den franska regeringen att förändra sin aggressiva hållning gentemot Syrien och Iran

Diana Johnstone är författare till boken Dårarnas korståg – Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser. Hon kan nås på epost.
Kourosh Ziabari är iransk journalist, mediekorrespondent och fredsaktivist. Han är medlem av World Student Community for Sustainable Development. Han kan nås på epost.
Intervjun var tidigare införd på nätsidan Counterpunch, Weekend Edition Nov 30-Dec 02, 2012.

TfFR 121203