Anders R. Olsson

har gått bort. Man visste att han led av en svår sjukdom. Han hade alltid hållit kroppen i trim och det dolde på något sätt att han tacklade av. Femtionio år gammal blev han; han hade gjort viktiga insatser inom den seriösa journalistiken så länge att man trodde att han var äldre.

Givetvis fick han inga fina anställningar; blev aldrig chef och tidningsmakare. Han var en självständig röst, omutlig. Oförtrutet radikal tog han fasta på vad som var väsentligt inom opinionsbildning och nyhetsförmedling. Han tillhörde en krympande krets av skribenter som vägrar att servera läsarna – för han var i allt väsentligt en skrivande journalist – vad de vill ha. Han skrev om sådant som de annars inte hade upptäckt.

Vi möttes i slutet av åttiotalet på radion, och det var också ett medium som han behärskade. Anders R. Olsson hade en pregnant och ibland smattrande stämma. Till vetenskapsredaktionen var han knuten och det är som en vetenskapligt arbetande journalist man kommer att minnas honom. Grundlighet och skarpsinne var hans ledstjärnor. I sin argumentation kunde han vara vass och oförsonlig; till sitt sätt skilde han sig från många kolleger genom frånvaron av mallighet. Han snörpte inte på munnen, han log.

I sitt envetna försvar för den svenska tryckfrihetstraditionen – med de basala elementen av offentlighet och ensamansvar, meddelarfrihet och förbud mot förhandsgranskning – gjorde han sin främsta, sin bestående insats. Detta var en sak som han skrev flera böcker och ett oräkneligt antal artiklar om, som han grävde ned sig i och aldrig släppte befattningen med. Att tryckfrihetsförordningen för överskådlig tid får fortsätta att vara en självständig grundlag, som ger det skrivna ordet i vårt land en unikt stark konstitutionell ställning ur ett internationellt perspektiv, kan i icke ringa utsträckning anses vara Anders R. Olssons förtjänst. Tryckfrihetsivrarna försåg han ständigt med ammunition, till synes outtröttlig.

Politiker var han ej, denne Anders R., men en upplysare; en folkbildningsman som drev politikens män och kvinnor framför sig och fick dem att bekänna färg. Han drog sig inte för att slita med föreningsdemokratiska vardagsuppgifter, inom Författarförbundet och andra sammanslutningar; många kommer att vara honom tacksamma för detta. Akademiker var han ej, men en rejälare forskartyp än de flesta som är verksamma inom akademi och forskarsamhälle. Jurist var han ej, men mera rättsmedveten och stridbar än någon annan lagklok i vårt nedsolkade rättssamhälle. Demokrat var han, ut- och invändigt – också på det sättet att han ansåg rätten att skriva och uttrycka sig var en medborgarens oförgripliga rättighet, inte ett skråintresse.

Det har sagts att tryckfriheten är rätten att ohotad kunna kritisera överheten. Anders R. Olsson gjorde klart att denna är så värdefull att den enskilde måste vara beredd att uppoffra något av sin egen bekvämlighet och integritet för den allmänna sakens skull. I det avseendet levde han som han lärde.

Anders Björnsson

TfFR 120928