Sveriges alliansfrihet och neutralitet har i vår del av världen bidragit till förutsägbarhet och därmed stabilitet. På så sätt har den tjänat även andra folk. Om alla länder och folk envist värnade sin egen fred så skulle hela världen bli fredligare, kanske t o m fredlig. Sveriges val mellan krig och fred måste diskuteras med folket och av folket.

Över folkets huvud

1. ”1812 års politik” – ett exempel på statskonst

För 100 år sedan gick August Strindberg bort. Till hans minne kallas år 2012 för ”Strindbergsåret”.

Det finns ett annat minne, som också borde uppmärksammas 2012. Det är 200-årsminnet av det som historikerna kallar "1812 års politik". Det är då Sveriges ”moderna” utrikespolitik tar sin början: vi accepterar att bli en småstat och föra småstatens politik.

Sverige hade några år tidigare förlorat Finland, det som kallades ”den östra rikshalvan” till Ryssland. Sverige var slaget, utfattigt, trött på krig och kungen, Gustav IV Adolf, avsatt. Han drog till Schweiz och kallade sig Överste Gustafsson. Landet hade fått en ny tronföljare, den franske marskalken Jean-Baptiste Bernadotte. I Sverige blev han Karl IV Johan.

Av ANDERS FERM

I Europa pågick Napoleon-krigen med Frankrike, Ryssland, England som huvudaktörer. De ville dra in Sverige i sina krig. Bernadotte hade i motsats till våra nutida generaler egen erfarenhet av krig, visste vad det innebar. Redan 1810 hade han deklarerat: ”Freden är det enda ärorika mål för en vis och upplyst regering”. Han var realpolitiker. I februari 1812 förklarade han Sverige neutralt i kriget mellan Napoleons Frankrike och England. I april slöt han traktaten i St Petersburg med tsar Alexander där Sverige i praktiken gav upp drömmen om att återerövra Finland. Det året införde en riksdag i Örebro ”beväringen”, en kort värnplikt för män mellan 20 och 25 år. Det var föregångaren till vår allmänna värnplikt. Idén till ”beväringen” hade han sannolikt tagit med sig från franska revolutionen där folket 1792 hade mobiliserats under trikoloren och marseljäsen mot revolutionens och nationens yttre fiender.

I hans planer ingick även att Sverige skulle kompenseras för förlusten av Finland genom att Norge skulle bli svenskt. Sverige förde sitt sista krig några juliveckor 1814 för att tvinga igenom unionen med Norge.

Under Bernadottes ledning kunde Sverige så småningom dra sig undan från de europeiska krigen. Han blev den förste svenske kung som inte förde krig under sin regeringstid. En lång fredsperiod inleddes. Den kom att vara i 200 år. Nu har den tagit slut. Sverige är på nytt i krig. Inte i Norge, men i Afghanistan.

Dessa 200 år var två sekler av oro och omvälvningar i Europas och världens historia. Risker, påfrestningar, problem för den svenska fredslinjen saknades inte. Men Sverige höll fast vid sin neutralitet. Vi slapp två världskrig och klarade oss genom ett kallt krig. Det var en framgångsrik politik som den franske invandraren gav oss. Ur den synpunkten har det inte funnits någon anledning att byta politik. Men det har hela tiden funnits aktivister som velat ha en mer ”kraftfull” svensk politik och dra in oss i allianser och i krig. Nu har aktivisterna nått framgång. Men har de folket med sig?


2. Vad har frånvaron av krig betytt för Sverige och dess folk?

När Esaias Tegnér ett par årtionden in på Karl Johans regeringstid skulle förklara varför Sveriges befolkning ökade så starkt sa han: ”Det är vaccinet, potäterna och freden”. Freden! Den fred som så många andra länder inte fick njuta.

Fred och frihet är naturligtvis grundläggande för ett folks välfärd, för ekonomiska och sociala framsteg. Det är civila, vanliga människor som betalar det högsta priset för krigen, direkt och indirekt. Fred medför att vi kan använda vår materiella och intellektuella kapacitet, våra naturtillgångar, våra ekonomiska resurser till att skapa och bygga upp i stället för att döda och förstöra. Fred är lönsamt!

Viktigast är att människorna i Sverige besparats de humanitära lidanden och uppoffringar som krig medför. Efter 200 år av fred saknar Sverige den europeiska kontinentens krigskyrkogårdar med de långa raderna av vita kors med namnen på stupade. Man tog ifrån dessa unga män deras liv, hela deras framtid, de fick aldrig bli det som var de var ämnade till, deras barn fick aldrig födas. Hur många blev begravda som unga på krigskyrkogårdarna i stället för att bli konstnärer, diktare, vetenskapsmän, uppfinnare? På slänterna vid floden Somme i Picardie slaktades på förmiddagen den 1 juli 1916 tusentals unga män. Det finns ingen starkare fredspropaganda än åsynen av dessa kors, än att läsa namnen, det är nästan outhärdligt. På en av gravstenarna står orden ”Was it in vain? Var det meningslöst?” Kanske skrevs de av en mor och far som förlorat sin ende son? Och ja! – slaget vid Somme var militärt meningslöst!

Vi i Sverige har sluppit dessa krigets sorger. Föräldrar i Sverige, syskon i Sverige, har sluppit bära på en sorg och saknad som aldrig går över. Vi saknar krigshjältar – men också krigsförbrytare. I stället har vi fredshjältar. En av dem är Raoul Wallenberg, född i år för 100 år sedan och vars minne hyllas över hela världen. En fredshjälte är även Folke Bernadotte, en av den franske invandrarens ättlingar.


3. Vad har den svenska politiken betytt för andra länder och folk?

Sveriges alliansfrihet och neutralitet har i vår del av världen bidragit till förutsägbarhet och därmed stabilitet. På så sätt har den tjänat även andra folk. Om alla länder och folk envist värnade sin egen fred så skulle hela världen bli fredligare, kanske t o m fredlig. Märkvärdigare är det nog inte!

Vårt land kunde under orostider också bli en tillflyktsort för flyktingar, för förföljda från våra nordiska grannländer och från kontinenten. Det var viktigt att det fanns länder som tog på sig den rollen. Politiker som Willy Brandt och Bruno Kreisky, författare som Berthold Brecht, Kurt Tucholsky, kulturpolitiker som Harry Schein, vetenskapskvinnor som Lise Meitner, den berömda atomfysikern från Wien. De fick en fristad i Sverige. Flyktingströmmen fortsatte under det kalla kriget. Vaclav Havel upplevde förtrycket i Tjeckoslovakien. När han sedermera blev sitt lands president sa han uppskattande om Olof Palme och Sverige ”ett litet neutralt land, högt utvecklat och med social rättvisa, som för oss framstod som en ö av hopp och stöd.”

Man gör ett stort nummer av en ”solidaritetsförklaring” inom EU med innebörd att vi inte ska stå passiva vid en internationell kris. Som exemplen ovan visar har vi aldrig stått passiva! Folket kände solidaritet långt innan politikerna i EU kommit på att det behövdes en solidaritetsförklaring, folk i gränstrakterna mot Norge, Danmark, Finland behövde inte någon ukas från Bryssel eller den svenska riksdagen för att förstå vad medmänsklighet innebär!

Alliansfriheten har aldrig betytt ideologisk neutralitet. Den har heller inte lett till isolering. Det visar vårt aktiva engagemang internationellt inom FN, för fred och nedrustning och för försvar av mänskliga rättigheter. Tvärtom så har alliansfriheten underlättat och sannolikt varit en förutsättning för denna svenska linje i den internationella politiken. Världen hade särskilt under det kalla kriget behov av länder som stod fria från stormaktsbindningar och som kunde tjäna som medlare, observatörer, fredsbevarare.
Alliansfriheten och neutraliteten var utan tvekan en helt nödvändig förutsättning för Raoul Wallenbergs arbete i Budapest. Hans insats hade varit omöjlig om Sverige hade varit en av de krigförande nationerna. Schweiz var liksom Sverige neutralt och kunde därför göra ett liknande insats i Budapest. Dag Hammarskiöld hade inte blivit FNs generalsekreterare utan det förtroende som den svenska alliansfria utrikespolitiken hade skapat kring hans nationalitet.


4. Aktivismen som aldrig dör

Alliansfriheten och neutraliteten har ingalunda varit oomstridd under dessa 200 år. Fredslinjen - alliansfrihet och neutralitet – företräddes av vänstern till vilken man under en tid kunde räkna även liberalerna. Efterhand blev det framförallt socialdemokratin och dess ledare som formulerade denna politik, som haft en stark folklig uppslutning. Ifrågasättandet har kommit från höger, från aktivister som krävt en mer ”kraftfull” utrikes- och försvarspolitik. Motsättningarna var påtagliga inför unionsupplösningen 1905 och inför första världskriget .

Under perioder av yttre tryck som de båda världskrigen och det kalla kriget har oenigheten tonats ner. Men också i Sverige finns politiska passioner under samförståndsfasaden, starkare passioner än vi tror. Det finns till och med hat, politiskt hat i vårt fredliga och trygga land. En svensk statsminister och en svensk utrikesminister har mördats på offentlig plats i Stockholm under de senaste 25 åren. Under de år i början av 1980-talet då den svenska marinen – efter att varje gång ha kallat in press, radio, TV – fruktlöst jagade sovjetiska ubåtar runt våra kuster kom obehagliga stämningar i dagen. Det kulminerade med att en officersjunta skrev en mycket aggressiv artikel mot Olof Palme en månad innan denne mördades. Artikeln och de tio marinofficerarnas namn finns för evigt i arkiven för den som vill läsa.

Det är utrikespolitiken, säkerhetspolitiken som har förmåga att väcka dessa stämningar! Skatter, pensioner, skolan orsakar debatter men inte hatstämningar. Vad beror det på? Beror det på ämnet i sig – eller beror det på vilka som deltar i kampanjerna? En intressant och obesvarad fråga!

Jag har ibland undrat vad som skulle ha hänt om även Sverige hade ockuperats av Tyskland 1940. Hur många kollaboratörer skulle då ha krupit fram? Från vilka befolkningsskikt och landsdelar skulle de ha kommit? Om vi genom en statskupp hade fått en militärdiktatur – hur många medlöpare och angivare skulle då ha funnits hos det svenska folket?

Kan vi svenskar lita på oss själva?


5. Argumenten mot alliansfriheten

I propagandan mot alliansfriheten och neutraliteten har högeraktivismen använt flera argument:

a. en del av ifrågasättandet har historiska rötter. Till stor del handlar de om Ryssland/Sovjetunionen. Det är vad jag skulle vilja kalla ”Karl Xll-syndromet”. Ett exempel är nuvarande utrikesministern Carl Bildt, som här företräder en familjetradition.

b. en annan argumentationslinje är ”den säkerhetspolitiska moralismen” som går ut på att neutralitet i krig skulle vara omoraliskt. Sålunda var det omoraliskt av Sverige att inte gå i krig mot Tyskland under andra världskriget. En ledande socialdemokrat, fd statsrådet Jens Orback – han är t o m chef, eller Generalsekreterare som det heter, för Palmecentret där han väl på något sätt ska förvalta Olof Palmes arv - har med hänvisning till det argumentet sagt att han välkomnar att vi nu lämnat neutraliteten bakom oss.

Generalsekreterare Jens har kanske inte helt förstått hur komplicerat det var att välja sida 1941; att överge neutraliteten för att gå med i kriget mot Tyskland betydde inte bara allians med USA utan också med USA:s allierade Sovjetunionen, som i sin tur var i krig med Finland och hade ockuperat Baltikum. Ja till krig ihop med Stalin men Nej till neutralitet med Per Albin! Det är svårt att se den linjen som moraliskt överlägsen.

Samma typ av argumentation mötte jag i Washington på sin tid när vi i Sverige kritiserade det amerikanska kriget i Vietnam. Man sa: ni svenskar var neutrala under kriget när vi försvarade demokratin, ni har nu ingen rätt att kritisera oss som försvarar demokratin mot vietnamesiska och kinesiska kommunister.

Det är en förvirrad argumentation, moral är svårt. Alla nordiska länder försökte i det längsta hålla sig utanför kriget, dvs göra som Sverige. De blev angripna, neutralitetspolitiken misslyckades. Även USA försökte hålla sig neutralt - och misslyckades. USA gick inte heller självmant in i kriget för att försvara demokratin. USA bombades in i kriget av Japan i december 1941. Därefter var det Tyskland som förklarade krig mot USA. Inte tvärtom!

c. ett tredje argument går ut på att Sverige i verkligheten aldrig varit alliansfritt. I hemlighet har vi bedrivit och bedriver alltjämt ett militärt samarbete med USA och Nato. Alltihop har varit ett stort bedrägeri där man fört hela svenska folket bakom ljuset. Först nu, och under Nato-befäl, har den svenska statsledningen blivit hederlig.

Det är det mest komplicerade argumentet.

Intressant nog agiterade på Stalins tid Moskva i sin propaganda mot Sveriges neutralitet efter samma linje: den svenska alliansfriheten var en lögn, den var bara formell och skenbar, hävdade Sovjet. ”Erlanders namnteckning under pakten behövs inte” sa Moskvaradion i sina propagandasändningar mot oss, alla visste ju att Sverige ändå hörde hemma hos kapitalisterna och imperialisterna i väst.

Tage Erlander var statsminister under 23 år och ansvarig för landets utrikespolitik. Han var värmlänning, det finns anledning att ta upp detta just här i Degerfors. Han skrev dagbok nästan varje dag och han behandlar den här frågan i tredje delen av sina memoarer, sid 115, där han citerar sin dagbok från den 29 mars 1950 dvs den tid då kalla-krigs-neutraliteten utmejslades.

Statsminister Erlander hade kallat till sig ÖB och chefen för försvarsstaben, två generaler. Han ville ha en redogörelse av dem för vårt militära samarbete med Danmark och Norge, två Nato-stater. Så här skriver han i sin dagbok om deras redogörelse:

”Inget annat än sådana saker, som måste betraktas som helt naturliga för oss har enligt generalerna utförts. Inga stabsförhandlingar, inga gemensamma planer. Man har icke ens frågat danskarna om deras avsikter och planer för minering av sundet. De kontakter som tagits har tydligen strikt hållit sig på linjen; icke företa sig någonting som kan användas för att kompromettera vår utrikespolitiska linje. Bara nu inte några underhuggare har gett sig längre ut! Nu har i alla fall vi gjort vad vi kunnat för att hos militären inskärpa att vi menar allvar med vår neutralitetspolitik.”

Här skriver alltså Överbedragaren själv, Tage Erlander. Han sitter på aftonen och skriver ner vad som sagts av generalerna tidigare på dagen. För att teserna om hans stora lögn då ska vara trovärdiga måste Erlander inte bara ha ljugit för hela svenska folket under sina 23 år som statsminister. Han måste också ljuga för sig själv där i ensamheten, föra sig själv bakom ljuset! Jag kände Tage Erlander, han ljög aldrig! Han inpräntade alltid att en politiker aldrig fick ha en linje internt och en annan linje utåt. Inget dubbelspel!

Nyckelmeningen är naturligtvis när han skriver ”Bara nu inte några underhuggare har gett sig längre ut!” Han misstänker, han fruktar, att militären gått utöver sina befogenheter i umgänget med sina kolleger från Nato-länderna. Hans misstanke var kanske befogad.

Att bedriva utrikespolitik med formeln ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” är krävande. Man tvingas att försöka hålla tre tankar i huvudet samtidigt. Det är inte lätt för oss vanliga, enkla människor. Jag får göra så gott jag kan.

Tanke nr 1 är att vi ska bevara vår fred, hålla oss utanför krig. Det är målet. Medlet är att fullfölja alliansfriheten i fred genom att vara neutrala om krig bryter ut i vår omvärld.

Tanke nr 2 är att försöka fundera ut vad vi ska göra om vi misslyckas och ändå dras in i ett krig genom ett angrepp. Då är det nytt läge, vi måste försvara oss, vi blir ett krigförande land och vi är då fria att ta emot hjälp där vi kan få den. Under det kalla kriget tvivlade ingen på var Sverige, en demokrati med blandekonomi, hörde hemma ideologiskt, Sverige skulle ha tagit emot hjälp västerifrån.

Den amerikanska regeringen hade också förberett sig genom att år 1960 ensidigt och utan att ha underrättat Sverige beslutat att Sverige i händelse av krig inte fick bli offer för en sovjetisk aggression och hamna i det lägret. Sverige ansågs helt enkelt för viktigt med sitt strategiska läge i Skandinavien.

Tanke nr 3: Hur förbereder vi oss då i fredstid för den situation som enligt tanke nr 2 kan inträffa, alltså eventualiteten att man inte respekterar vår neutralitet utan angriper oss. Den alliansfria staten måste planera även för det. Det är en balansgång. Frågan är hur långt kan man gå i de nödvändiga förberedelserna för fall 2 - att vi blir angripna och tvingas ta hjälp utifrån - utan att därvidlag gå så långt att förberedelserna i sig äventyrar landets säkerhet och alltså motverkar sitt syfte.

Det är den balansgången som Erlander förhör sina generaler om; han är orolig och vill inpränta i dem: ni måste hålla er till regeringens linje.

Mikael Holmström heter en reporter på Svenska Dagbladet som skrivit en bok på 600 sidor om detta ämne. Den är högst läsvärd, faktaspäckad, med 60 sidor källhänvisningar. Han driver tesen om ”den stora lögnen”, om ett folk som förts bakom ljuset av de styrande och som lider av att aldrig ha fått veta sanningen om sin egen historia. Hur stod människorna ut?

Det här en populär genre, säljer bra. Landet är fullt av amatörer i statsmoral som sitter hemma och skärskådar Per Albin Hanssons dubbelspel under andra världskriget inför tyska påtryckningar och krav. Värst var han enligt dessa moralister under den s k midsommarkrisen 1941. Världskriget rasar, Norge, Danmark ockuperade, Finland i krig med Sovjet, Hitler kräver eftergifter, transiteringar av soldater, fortsatta leveranser av malm inför sitt fälttåg mot Sovjet. Allt det där är ju lappri. PA borde helt enkelt ha visat kurage och moral, låter det sjuttio år därefter och med facit i hand från allehanda skribenter. En del av dessa - eller deras föräldrar - kanske t o m har PAs moraliska uselhet att tacka för att de i Sverige kunde överleva krigsåren.

Svenska folket tycks ha accepterat både dubbelspelet av PA under kriget och sedan att bli förda bakom ljuset av Tage Erlander och hans efterträdare. Inte heller sedan Holmström och andra avslöjat allt kan någon upprördhet noteras, inga folkliga protester, inga insändarstormar. Allt tyder tvärtom på att vanligt folk har uppskattat Sveriges fred, de internationella insatserna för FN, för mänskliga rättigheter, för nedrustning som Sverige kunnat göra i hägnet av neutraliteten. Det enda resultatet av avslöjandena förefaller vara en ökad motvilja mot Nato-medlemskap.

En statslednings första och viktigaste uppgift är nationell och extremt egoistisk: att värja det egna landets säkerhet, frihet och oberoende. Alla begriper att statsledningar – även i demokratier – i den hanteringen har hemligheter. Man samlar in underrättelseuppgifter om andra länder, man bedriver kontraspionage. De militära säkerhetsorganen övervakade t ex Harry Schein, de trodde han var ”inflytelseagent” för Moskva!

En stat försöker förbereda sig för alla eventualiteter. Detta måste hållas hemligt för främmande makt och därför också för de egna medborgarna. Vi har än i dag försvarshemligheter. Ja, kanske inte för Nato, de har väl fått allt sedan Sverige blev ett land som gör ”insatser” närhelst Nato kallar. Men vi har ingen Tage Erlander som kallar till sig generalerna och förhör dem om vad de håller på med. I stället är det fritt fram för Nato att när som helst beställa tid och utrymme i vårt land för militärövningar utan att detta diskuteras öppet med folket. Är inte det ett moraliskt problem?

Holmström har skrivit en bra och viktig bok. Han och andra skribenter säger däremot inte: ”politikerna och militären har gått för långt i samarbete med USA och Nato och har därmed äventyrat landets säkerhet, skärp er!” Deras budskap är det motsatta: ”ni är redan Nato-medlemmar i praktiken, det är bra, men ta steget fullt ut”. De kritiserar inte samarbetet i sig, de kritiserar att man hållit det hemligt för offentligheten och därmed för främmande makt. I själva verket vill de ha ännu mer samarbete. Hela argumentationen har ju ett politiskt syfte. De är inte ”analytiker” utan vad jag skulle vilja kalla ”ideologi-producenter”. De är ute efter att sudda ut skillnaden mellan alliansfrihet och Nato-medlemskap! Ty om en majoritet kan övertygas om att alliansfriheten aldrig varit någon alliansfrihet utan bara en stor lögn, så blir det rimligen lättare att få accept på ett svenskt medlemskap i Nato.

Argumentationen, kampanjen vilar på en fundamental svaghet. Den har att göra just med den balansgång, den gräns, den linje som Erlander på sin tid förhörde generalerna om. Vem definierar denna linje, denna gräns? Är det politikerna, de folkvalda? Eller är det Mikael Holmström och pensionerade generaler? Vad det ytterst handlar om är ju att avgöra vilka risker en statsledning kan ta när det gäller landets säkerhet? Alla har ju rätt att diskutera detta. Men vem är domare? Politikerna? Militären? ”Analytikerna”? Journalisterna? Misstag kan begås och ytterst kan misstag leda till att landet dras in i krig. I sista hand är det enbart resultatet som räknas. Statsnyttomoral, alltså!
Uppenbarligen klarade politikerna denna moraliska uppgift under hela det kalla kriget och därför finns ingen anledning att ändra politik. Någon annan slutsats kan inte dras.


6. Det kalla krigets slut – och dess följder

I november 1989 revs Berlinmuren, några år därefter var Sovjetunionen upplöst, och det kalla kriget slut. En ny värld och bättre värld avtecknade sig. Mitt i glädjen ställdes statsledningarna inför svåra problem. Ett sådant var hur Tyskland skulle enas. Man förhandlade. Formeln kallades ”2 + 4”, ordningen var viktig, först de två tyska staterna, sedan de fyra forna ockupationsmakterna. Ville alla fyra ens ha ett enat Tyskland, en ekonomisk och politisk jätte mitt i Europa? Ett land som alltsedan Bismarcks tid hade varit ett problem för sina grannar. Thatcher i London tvekade. Fransmännen ville ha inflytande över den tyska valutan, följden blev euron.

En svår fråga var Natos framtid. Organisationen hade ju skapats av och för det kalla kriget. Nu var det kalla kriget slut, motståndaren borta, hotet fanns inte mer och Natos roll rimligen utspelad. Borde inte organisationen upplösas?

Det var vad USA fruktade och till varje pris ville förhindra.

Nato ger USA ett stort inflytande i Europa som USA absolut vill bevara. Nato måste få nya uppgifter. Det fick man genom insatser i Bosnien, Kosovo, Afghanistan, Libyen. USA blev därigenom för första gången en aktör på Balkan.

Hur skulle då ett enat Tyskland förhålla sig till Nato? Skulle ett enat Tyskland inklusive det gamla DDR gå in i Nato och Natos gräns därmed flyttas österut, närmare Ryssland? Eller skulle ett enat Tyskland bli neutralt? Ett neutralt Tyskland var också oacceptabelt för USA.

I januari 1990 hade ryssarna accepterat att de inte kunde förhindra ett tyskt enande. Men det måste ta lång tid, menade de, och under tiden skulle sovjetiska trupper, några hundratusen man, finnas kvar i landet. Ett starkt krav var att ett enat Tyskland inte skulle ingå i Nato: det kommer absolut inte i fråga, hävdade Gorbatjov. Men ryssarna insåg att om Sovjet blockerade det tyska enandet så skulle det för lång tid förgifta relationerna mellan de båda länderna och mellan Öst och Väst. Ett annat viktigt skäl för ryssarna var att ett enat Tyskland som Nato-medlem inte skulle kunna skaffa egna kärnvapen. Dessutom hade USA i förhandlingarna erbjudit så stora förändringar av Nato att Gorbatjov vid ett tillfälle sa att också Sovjet kanske borde söka medlemskap i Nato!

Ryssarna gick alltså med på att Natos östgräns flyttades till Polens västgräns. Som alternativ till en ytterligare utvidgning av Nato österut mot Rysslands gränser erbjöd USA bl a ett samarbete som kallades Partnership for Peace. Man slöt ett stort avtal om reducering av de konventionella militära styrkorna i Europa. Under ett kort ögonblick omkring 1990 talades om en ny och annorlunda säkerhetsarkitektur för hela Europa. Sverige anmälde sig. Men andra tider kom.

Sovjets upplösning ägde rum när George Bush den äldre var amerikansk president. Han var försiktig. Hans efterträdare Bill Clinton gjorde två stora misstag som för alltid kommer att prägla hans eftermäle. Han gick med på att avreglera bankerna och finansmarknaderna. Följden blev finanskrisen. Han pressades också inrikespolitiskt med krav på att utvidga Nato österut. Pentagon och State Department hade invändningar. Östeuropeiska invandrargrupper i USA och Clintons rådgivare, inte minst utrikesministern Madeleine Albright som var av tjeckiskt ursprung, drev på. Till slut fick de sin vilja igenom. Nato närmade sig Rysslands gränser och USA började planera för att i de nya länderna installera anti-missilanläggningar.

Ryssland var alltså förödmjukat på flera sätt; genom sitt nederlag i det kalla kriget, genom återtåget från Afghanistan, genom Sovjets upplösning och genom de ekonomiska problem och sociala misär som drabbade medborgarna när staten föll samman. Man hade också genom Nato-utvidgningen fått besked om att Västsidan inte ansåg sig behöva bry sig om sina egna utfästelser eller om Rysslands invändningar. Väst hade berett vägen för rysk nationalism och auktoritära ledare.

Medlemskap i Nato skapade säkerligen föreställningar om ökad säkerhet hos de nya medlemmarna. Men utvidgningen av Nato ledde till ökad misstänksamhet i Ryssland och ökade spänningar i Europa. Därmed försämrades säkerheten i hela Europa och även för oss.

George F Kennan, den amerikanske diplomat som efter andra världskriget hade lagt den intellektuella grunden för USA:s långsiktiga strategi i konfrontationen med Sovjetunionen skrev i New York Times att Nato-utvidgningen skulle bli efterkrigstidens största politiska misstag. Det kommer att ta lång tid att reparera misstaget!


7. Uppbrottet från alliansfriheten

I Sverige hade man sedan många år varit oenig i en stor fråga, nämligen förhållandet till EU, eller EG som det då hette. Alla till höger om socialdemokratin ville gå in i EG och Nato så fort som möjligt. Alla till vänster om socialdemokraterna sa nej. Och socialdemokraterna var splittrade.

Efter ett riksdagsval och en folkomröstning 1994 gick Sverige med i EG. Över blockgränserna var man då överens om att Sverige efter järnridåns fall kunde förena medlemskap i EG med sin traditionella alliansfrihet och neutralitet. Både Carl Bildt och Ingvar Carlsson bedyrade detta gemensamt i TV veckan före folkomröstningen. Det var nog en förutsättning för ja-majoriteten. Carl Bildt skrev i Sydsvenska Dagbladet att vi även i framtiden och som EG-medlemmar borde se neutraliteten som ”en viktig del av vår nations yttersta värn för sin frihet”. I annan artikel (DN 7/7 -90) anklagade han Ingvar Carlsson för att vilja ge upp neutralitetspolitiken: ”För mig bibehåller neutralitetspolitikens hårda kärna sin betydelse som den yttersta politiken för Sveriges säkerhet också i ett långt fredligare, långt friare och långt öppnare Europa än dagens”. Det var högtidigliga ord. I år låter det annorlunda, nu kan vi enligt samme Bildt både ge och ta emot militär hjälp i orostider, vad det nu betyder. Men ännu 1991 i det första Gulf-kriget, sedan Sadam Hussein invaderat Kuweit, bestämmer regeringen Ingvar Carlsson att Sverige ska delta med ett sjukhus, alltså en humanitär insats, inte en militär. Det är först Göran Perssons regering som 2001 leder Sverige in i krig efter terrorattacken i New York den 11 september.


8. Ett huvudlöst krig

Och när Sveriges politiker och militärer bestämmer att vi efter 200 års fred ska delta i ett krig så blir det ett ”krig mot terrorismen”. Redan det är illavarslande; man brukar föra krig mot länder, inte mot ”-ismer”. Och det blir det krig som historiska erfarenheter visar att man inte ska ge sig in i nämligen ett krig i Afghanistan. Där håller sig 2001 Usama Bin Laden dold, den ansvarige för terrorattackerna mot World Trade Center i New York. USA begär att han ska utlämnas. Talibanerna är beredda att utlämna honom, men inte till USA utan till ett annat muslimskt land för att där dömas enlig muslimsk lag. Det accepterar inte USA utan börjar i stället krig. Sverige ställer upp med en handfull militärer. Rent militärt är talibanerna i Kabul är en lätt match för de amerikanska styrkorna. Det svåra kommer därefter och det ska visa sig att detta blir det längsta kriget i USA:s historia. För Sveriges del måste vi gå tillbaka till Karl Xll eller 30-kriget för att finna lika långa krig. Man kanske kan säga att vi efter 200 år av fred nu återgått till det historiskt normala för Sverige: krig och krigsinsatser på olika håll.

USA drar sig inte tillbaka från Afghanistan sedan man slagit ut talibanväldet utan bestämmer sig för att stanna kvar och skapa ett nytt samhälle av detta bergsland! Ett klansamhälle, 40 miljoner invånare, med tusenåriga traditioner, med islam som ledande ideologi ska omdanas till något som liknar ett modernt västland. Hur stora resurser kräver det? Hur lång tid kommer det att ta? För Sverige har det tagit några hundra år att bli en modern demokrati. Hur lång tid tar det för afghanerna?

Man vet inte, frågorna ställs aldrig. Man frågar sig heller inte om den västliga alliansen har den ekonomiska, militära och politiska uthålligheten för uppgiften. Det förefaller som om man följt Napoleons strategi: ”Man slår till – och sedan får man se!”

Kriget i Afghanistan skulle stoppa Al Qaida. Dess ledare har nu avrättats utan någon rättegång och i tredje land, Pakistan. USA:s och Natos krig har under åren 2001 – 2012 med all säkerhet dödat många fler människor än Al Qaidas och Osama Bin Ladens alla terrorattacker. Krigsoffren har dock inte varit terrorister! De flesta har varit civila och lika oskyldiga som offren för de terrorattacker som man ville stoppa med kriget.

I våras skrev fyra anställda vid Försvarets forskningsinstitut en artikel i DN där de varnade för ett ”snabbt och okontrollerat” tillbakadragande från Afghanistan.

Är det inte häpnadsväckande?! Efter tio års funderande har man kommit fram till de frågor som politiker och militärer naturligtvis måste ställa sig innan man alls börjar ett krig.
Man har sagt att vi måste föra krig i Afghanistan för vår egen säkerhet, för att terrorismen och kriget inte ska komma hit. Då är frågan enkel: är Sverige säkrare nu än när vi gick in i kriget? Om svaret är nej så är kriget misslyckat för vår del och ska avslutas.


9. Över folkets huvud – och vem bryr sig?

Nu ligger Sveriges 200-åriga fredspolitik och alliansfria utrikespolitik i ruiner. Vi för krig under befäl av Nato. Vi bidrar inte med svensk trupp till FNs fredsbevarande operationer under FN-befäl. Nato övar i stor skala i Sverige. Någon ny Hammarskiöld ska vi inte räkna med och vi är sannolikt oanvändbara som medlare i konflikter.

Hur har det gått till? Den historiska omläggningen av Sveriges grundläggande säkerhets- och utrikespolitik har inte skett i smyg. Men den har skett smygande. Vi har kommit dithän genom små steg, genom överenskommelser uppe i toppen. Socialdemokraterna som brukade försvara neutralitet i krig som en nationell målsättning är nu överens med högern om att den tillhör historien. Blir det krig i vår omgivning vet inte ens vi själva vilken linje vi ska följa.

Hur ser de smygande stegen ut?

a. Man börjar med ett litet steg. Om man vill ta ett stort steg på en gång som att gå med i EU eller ersätta kronan med euron då blir det debatt där argumenten för och emot skärskådas. Två sidor, för och emot. Till slut blir det folkomröstning där alla medborgare får säga sin mening och frågan är avgjord.

Att sända ett dussin militärer till Afghanistan väcker ingen stor uppmärksamhet. Det är inte många som protesterar och säger att vi slår in på en helt ny väg och frågar vart vägen leder. I säkerhetspolitiken inleddes en revolution från högeraktivisterna och de använde en reformistisk metod: steg för steg.

b. En annan metod har varit att förekomma debatt och opposition mot politiken genom att först göra upp med oppositionen i riksdagen. Man vill, som det heter, ha nationell enighet och nationell enighet betyder i det här sammanhanget inte folklig enighet. Det betyder partipolitisk enighet mellan regering och opposition innan regeringen lägger fram sina förslag för riksdagen. Sådan enighet kan uppnås utan att man konsulterar folket. Man kan agera över folkets huvud.

Det är en demokratiskt oförvitlig metod. Den har varit framgångsrik. I riksdagen har partierna – utom vänsterpartiet - blivit överens om att Sverige ska delta i kriget i Afghanistan. Därigenom har man undvikit riksdagsdebatter som skulle ha kunnat utsätta kriget för en normal politisk debatt där argumenten skärskådas.

Det var f ö en socialdemokratisk regering som inledde det svenska kriget och kriget har heller aldrig ifrågasatts av det största oppositionspartiet även om många socialdemokrater är emot kriget. Jag är en av dem.

Till slut diskuterades ändå kriget på den socialdemokratiska partikongressen 2009. Många ombud var emot fortsatt krig. Partiledningen med Mona Sahlin i spetsen fick lägga ner stor möda på att få majoritet för fortsatt krig. Hon engagerade den hygglige och oförarglige Jan Eliasson för uppgiften. Han visade sig vara en helt lysande krigsagitator!

Han skrämde kongressombuden med att de skulle bli ansvariga för vad han kallade ”otäcka saker”: talibanernas våldsdåd, övergrepp mot kvinnor, för att de som gick och röstade skulle få fingrarna avskurna. Detta skulle inträffa om ombuden medverkade till att ta hem 500 svenska soldater. Det skulle då bara bli 150 000 kvar och de socialdemokratiska kongressombuden skulle bli ansvariga för de ”otäcka sakerna”. Ombuden röstade som partiledningen hoppats.

Eliassons inlägg för fortsatt krig på den socialdemokratiska partikongressen är det enda jag kunnat hitta på nätet där han lämnat spår efter sig i den svenska offentligheten i form av en åsikt, en övertygelse. Det är intressant också därför att det argument med vilket han övertygade den socialdemokratiska partikongressen inte var att ”det var rätt att gå med i kriget och det ska vinnas” utan lite uppgivet att ”nu är vi där och det är omöjligt att lämna för då blir det ännu värre”. Andra – och till dem hör jag – hävdar att vi aldrig borde ha varit där. Om vi hade frågat oss när och hur vi skulle lämna redan innan vi gick i krig så hade vi inte hamnat i det eliassonska dilemmat.

Diskussionen om det var rätt att gå med i kriget vill krigsförespråkarna undvika. Det är i stället ”Eliasson-doktrinen” som numera är den gängse även hos dem som börjar inse att kriget var förfelat från början: Man säger ungefär: ”Vi är ju överens, vi ska dra oss tillbaka – bara inte just nu, först nästa eller nästnästa år eller senare,….”

I den här frågan har riksdagen svikit sin uppgift att kritiskt granska regeringens politik. Oppositionen mot kriget har i stället hänvisats till utomparlamentariska metoder, artiklar i pressen, torgmöten, demonstrationer.

I Sverige har vi tidvis haft debatter om utrikespolitiken, ibland obehagliga debatter. Det är först när dessa debatter löpt färdigt som någon slags enighet kunnat etableras. Nu har vi gjort tvärtom: man har först skapat partipolitisk enighet i toppen för att sedan tiga när politiken ifrågasatts. Sverige har gjort helt om i utrikes- och säkerhetspolitiken genom tystnadens och de små stegens metod. Ett historiskt skifte har genomförts över folkets huvud.

c. Den majoritet i riksdagen som står bakom Afghanistan-kriget har också haft som medveten strategi att till varje pris undvika att ge sig in i offentlig polemik med den opposition mot kriget som finns och som växer sig allt starkare. Man vill inte ha en diskussion, krigsanhängarna uppträder inte på offentliga möten för att försvara sina åsikter. Man ger sig till känna genom deklarationer i pressen inför riksdagsbeslut eller Nato-toppmöten. Då tar man inte upp de frågor om kriget som den utomparlamentariska oppositionen ställer. Man meddelar att det finns en majoritet i riksdagen för fortsatt krig och argumentet är ”eliassonskt”: det blir ännu värre om vi drar oss ur. Fransmännen tar nu hem sin trupp. Den är mycket större än den svenska och det blir givetvis av stort intresse att se vad följderna blir av det franska tillbakadragandet.

d. Regeringspartierna vill gå med i Nato. Men de förstår att de inte har folket med sig. Hur ska man hantera det? Enkelt! De säger bara att det Nato som högern hela tiden velat ta in Sverige i, det finns inte längre!! Det ”gamla Nato” fanns under det kalla kriget. Nu har i stället ”ett nytt Nato växt fram”, skrev statsministern, utrikesministern och försvarsministern i våras i SvD. Det är ett mycket snällare Nato, som mer och mer tar över FNs roll, som sköter mer och mer av EUs civila krishantering. Med talet om det ”nya” Nato vill man undvika att utmana den majoritet i Sverige som inte vill ha in Sverige i Nato. Ministrarna skrev: ”Frågan avdramatiseras”! Det är den nya formeln: låt oss inte dramatisera Nato-anslutningen!

Med det upplägget behöver regeringen inte ens söka medlemskap, man bara blir Nato-medlem i praktiken och slipper fråga svenska folket. Både anhängare och motståndare till Nato-medlemskap kan lugnas.

Men hur ”odramatisk” är frågan egentligen? Nato har problem, inte minst ekonomiska problem. Bush-administrationen ledde USA in krig i Afghanistan och Irak och finansierade krigen med budgetunderskott som i sin tur finansierades av kineserna genom köp av amerikanska statsobligationer. Nu är USA skuldsatt och måste under kommande år spara flera hundra miljarder dollar på försvaret. I stället förväntar man sig att européerna i Nato ska bära en större del av försvarskostnaderna. Det är i praktiken vad det som kallas ”smart defence” handlar om.

Det mest dramatiska är att Nato är en kärnvapenallians. USA, Storbritannien, Frankrike är alla kärnvapenmakter. Nato har i sin militärdoktrin inskrivet att de strategiska kärnvapnen utgör den yttersta säkerhetsgarantin. Det bekräftades av Nato-toppmötet i Chicago som uttalade att alliansen skulle fortsätta att förlita sig på en blandning av kärnvapen, konventionella vapen och missilförsvar. Kärnvapnen i Nato-arsenalen har inte avdramatiserats! Att gå med i Nato innebär att indirekt bli beroende av kärnvapen.

e. En viktig faktor för att möjliggöra helomvändningen i svensk utrikespolitik har varit samhällsklimatet i det nya Sverige. Politikerna och militären har genomfört sin nya politik i ett land där det politiska intresset utan tvivel har försvagats. Det märks i de minskade medlemstalen för de politiska partierna. Vi blir mer och mer intresserade av oss själva och av våra egna problem. Vi ser ner i våra mobiler och smartphones, märker knappast att vi är omgivna av medmänniskor. Vi tycks leva i en alldeles egen värld där bara vi finns – plus vår smarta mobil och de ”sociala medierna”. Är det den nya individualismen?

Vi har också en annan sorts politiker. Allt fler av våra politiker är i dag politiker därför att mamma eller pappa var politiker. Det är den bana de förberett sig för redan genom uppväxten. Att vara politiker blir sedan ett steg i karriären, inte ett principiellt och livslångt engagemang. Efter ett antal år lämnar man uppdragen och går över till någon konsultbyrå, PR-byrå, någon lobbyorganisation eller en s k ”Advisory Board” – vad nu en sådan gör - eller rent av till något riskkapitalbolag som organiserar äldreboende eller utbildning med skattebetalarnas pengar och har sin skattemässiga hemvist i något exotiskt land. Samtalet, kontakten, respekten mellan medborgare och politiker tunnas ut.

Och den politiska debatten handlar numera knappast alls om internationella frågor. Det är en stor skillnad mot exempelvis 1960-talet.

Människorna i Sverige har också annat än världens problem att tänka på och oroa sig för. Det är förståeligt. Vi befinner oss i den svåraste ekonomiska krisen sedan 1930-talets depression. Krisen är ännu bara i sin början. De som i dag är i 60-årsåldern kommer aldrig mer under resten av sitt liv att få uppleva goda tider med full sysselsättning, framsteg, trygghet. Dessutom är svenska folket satt i skuld. Hushållens bankskulder har enligt en tidningsuppgift ungefär femdubblats sedan 1987, ökat från drygt 500 miljarder kronor till 2600 mdr kronor 2011. Större delen är bostadslån.. Det är en ofattbar summa och varje månad tickar räntan till banken, omkring 4 procent, det betyder sådär 100 miljarder om året som de boende ska betala in till bankerna. Oron handlar om risken att förlora jobbet, oron att inte kunna betala bolånet, risken att priset på den högbelånade bostaden faller. Oron gäller inte bara mig, den gäller våra barn och barnbarn, kommer det att finnas några jobb för dem, kommer de att ha råd att bo?

Det finns goda skäl att oroa sig – men inte för krig i avlägsna länder eller för vad regeringen gör ihop med Nato.


10. Utrikespolitiken – en viktig valfråga!

I stället för avslutning skulle jag i några punkter vilja sammanfatta vad jag tycker borde göras.

1. Det är viktigt att vårt militära engagemang i Afghanistan avslutas, att ett datum för reträtten sätts. Vi kan slå följe med fransmännen. Viktigt är att svenskarna tar med sig allt sitt militära avfall. Viktigt är också att man tar sitt ansvar för de afghaner som under dessa år har bistått svenskarna i deras uppgifter.

2. En kommission bör tillsättas för att granska det svenska deltagandet i kriget, dess ursprung, besluten, ansvaret, motiven, krigsmålen, krigskostnaderna och publicera en vitbok.

3. En särskild granskning måste ske av de incidenter där svensk trupp varit inblandad. Alla papper måste läggas på bordet.

4. Vi måste klara ut vårt förhållande till Nato. Vi ska säga ja eller nej till medlemskap, inte fortsätta i en gråzon. En parlamentarisk försvarsberedning ska nu arbeta fram underlag för försvarspolitiken. Flera menar att frågan om Nato-medlemskap då måste upp på bordet. Svenska folket måste få avgöra frågan i en folkomröstning och utslaget respekteras av alla.

5. Om två år är det val. Valrörelsen 2014 kommer att äga rum 100 år efter första världskrigets utbrott i augusti 1914. Hela Europa kommer sommaren 2014 att tala om den stora folkslakten som inledde det mordiska 1900-talet. Högtidliga ceremonier för att minnas och hedra offren, utställningar, konferenser, seminarier, böcker, artiklar, TV-program – överallt kommer man att tala om krig och fred.
Då blir det omöjligt t o m för svenska politiker att hålla tyst. Sveriges val mellan krig och fred måste diskuteras med folket och av folket - inte över folkets huvud!

Detta är manuskriptet till Anders Ferms anförande vid Nordiska Fredssamtal i Degerfors den 3 aug 2012. Anders Ferm var under många år rådgivare till Olof Palme och tidningsman. Han var också Sveriges ambassadör, bland annat till FN.

TfFR 120914