När världens största militärpakt Nato 1999 anföll och bombade Jugoslavien kallades det för något så tjusigt som "humanitär intervention", skriver Åke Sandin bland annat på sin blogg www.tuffsandin.blogspot.com

Dialekt förvirrar, språk förvanskar

"Demensen börjar med att man glömmer namn". Med stigande ålder får man allt svårare att hitta ord. Särskilt namn som man har känt till i decennier faller ibland bort ur minnet, låt vara att de återkommer i min gamla skalle någon timme eller dag senare. Vid mina många intervjuer på www.tyresoradion.se händer det att också att medelålders och yngre glömmer bort namn. Då säger jag föga finkänsligt att "vet du om att demensen lär börja med att man glömmer namn". Flera har då förskräckt sagt något i stil med:

--Herregud, då har jag varit dement sen 15-årsåldern.

Av ÅKE SANDIN

Det sägs av vårdpersonal vid äldreboenden att deras utomlandsfödda brukare (hemska ord!) brukar återfalla till sitt gamla hemlands språk. Det förstår jag. När jag häromdagen inte kom på ordet "fumlig" mindes jag i alla fall en synonym från min ångermanländska barndom och drämde till med:

--Jag har blivit så klomrig med fingrarna på vänsterhanden!

Att"rabbe" och att "bäges"

Förra veckan var jag tre dagar i min barndomsbygd vid Höga kusten (tidigare "röda Ådalen"). Det gamla stora sandinska huset kallades nu "Solbacken" och hade blivit ett slags dagis för gamla människor. Ute på den stora gårdsplanen satt ett gäng i min ålder och pratade och solade sig. Jag pratade med dom och ställde i vanlig ordning nyfikna frågor. Jag frågade en gubbe, var han bodde nånstans i Ullånger, men han svarade:

- Jag är från Nordingrå.

Då mindes jag vårt öknamn på grannsocknens människor och utbrast:

-Oj, du är alltså "toknoling"!

Han protesterade men då sa en gammal tant:

- Du ska int bäges me'en Åke!

Det var väldigt länge sen jag hörde ordet "bäges", som betyder ungefär "argumentera mot" eller "gräla".

Vilken rik ordskatt finns det inte vid Höga kusten!

När jag vill demonstrera ångermanländsk livsvisdom, ja rentav filosofisk insikt, till exempel om tidens obönhörliga gång citerar jag gärna en strof ur Birger Normans diktsamling "Utanikring". Men då måste jag till och med för de flesta norrlänningar förklara ordet "rabbe". Det gör man när man på vintern sätter ner foten från kälken eller sparken för att bromsa. Då "rabbe" man.

Ti'n e en sparkar
i utförsbacke
på blåhalka.
Löne int å rabbe.

Supermaktsspråket

Det händer att vi vid intervjuerna på www.tyresoradion.se kommer in på språkfrågor. Ibland frågar jag då vilka som är de två största språken i Europa. Alla svarar engelska och spanska. Ja, säger jag då uppmuntrande, de två språken är de klart största i Nord- och Sydamerika men inte i Europa. Då ser de svarande mycket förvånade ut och blir ännu mera snopna när jag påpekar att i Europa är ryska och tyska de största, modersmål för över 300 miljoner. Unga människor råder jag att lära sig kinesiska.

Förr i världen larmade man ofta om kulturimperialism men engelskans ännu större dominans i dag i våra medier har fått varningarna att tystna. Diskret --eller fjäskande?-- låter man bli att förklara engelskans utbredning, alltså det faktum att England genom krigiska erövringar, som kostade tiotals miljoner asiaters och afrikaners liv, lade under sig över en fjärdedel av jordens folk och länder.

"Vi är ju grannar!"

I tisdags intervjuade jag två tyska turister, som bor i ett hus på Sjöhagsvägen i Tyresö. De är från Greifswald vid Östersjökusten. För elva år sedan gjorde jag där åtskilliga radiointervjuer. Staden låg i forna DDR och var från 1648 i 167 år svensk, tillhåll för både Thomas Thorild och Lasse Lucidor. Där finns ett gammalt universitet och tame sjutton är det inte ett par hundra studenter som pluggar det "stora världsspråket" svenska.

Jag frågade mina tyska intervjuoffer om det inte var ganska bortkastat att lära sig ett sådant litet språk. Då protesterade de:

-- Vi är ju nära grannar. Det tar bara fyra timmar med färja att komma till Sverige, som dessutom behärskade norra Tyskland i många år.

I västligt fixerade Sverige har vi knappast någon motsvarande känsla för våra östersjögrannar Finland, Ryssland, Baltikum, Polen och Tyskland.

Bengt Göransson: "Språkets förändring allvarlig!"

Ett anförande av förre kulturministern Bengt Göransson utgör ett av de sexton sommarprogrammen på www.tyresoradion.se Han påpekar att nu har kommunikation blivit viktigare än eftertanke, och han ger många dråpliga exempel på klyschor i självaste regeringsförklaringen. Men också fackförbunden får sin släng av sleven: En helsidesannons talar om "VISION", och man tror att det handlar om kontorsmateriel. Men det är Svenska Kommunaltjänstemannaförbundet som bytt namn. Och VISITA är faktiskt det nya namnet på Hotell- och Restaurangförbundet. Göransson frågar sig hur man ska veta att det betyder fackförbund.

Göransson tar också upp ordet "entreprenör", som nu i marknadsekonomins guldålder blivit ett så populärt honnörsord. Han antyder Strindbergs föga positiva användning av ordet. Men bara för 40 år sedan var "entreprenör" inte så viktigt. I stället talade man om innovatörer, som uppfann nya saker, medan entreprenörerna bara exploaterade dem.

Även den offentliga sektorn missbrukar nya ord. Göransson nämner en annons där en chef för en "resultatenhet" sökes. Det är fråga om en rektor och Göransson menar att det nu handlar om att skolan ska leverera produkter och att eleverna nu reducerats från att vara levande människor till just produkter.

Vaddå "humanitärt"?

När världens största militärpakt Nato 1999 anföll och bombade Jugoslavien kallades det för något så tjusigt som "humanitär intervention", trots att många serber dödades, ja till och med en del kosovoalbaner och kinesiska ambassadtjänstemän. När Nato i fjol påstods skapa en "flygfri zon" över Libyen bombades det friskt (läs: sjukt), trots att det i den hycklande propagandan minsann utgavs för "att skydda civila". Knappast någon krigsform har dödat så många civila som flygbombningar.

Krigspropagandans förskönande omskrivningar är många. Det sägs ofta att "krigets första offer är sanningen". Ett av de senaste exemplen på det är USA:s och Englands angrepp på Irak i mars 2003, enligt den nyligen bortgångne diplomaten Sverker Åström "det utan tvekan allvarligaste brottet mot folkrätten och FN-stadgan efter andra världskriget". Trots väldiga folkliga demonstrationer världen över, i Stockholm var vi uppåt 50 000, skedde aggressionen. Den motiverades med att den otäcke Saddam Hussein hade kärnvapen, som minsann på någon timme skulle kunna förinta London. Men det fanns inga kärnvapen i Irak, där i aggressionens spår under drygt nio år hundratusentals irakier har dödats och uppåt två miljoner tvingats på flykt.

Egentligen är nog sanningen också krigets sista offer. I decennier lärde jag som historielärare i god tro och antinazistiskt nit ut flera av segrarnas myter. Men det gjorde så många andra och dessutom medierna varje vecka, och det var också så politiskt korrekt, att ingen av oss har blivit förebrådd för historieförfalskning. Tvärtom, när jag har vågat påpeka våra fel har jag råkat illa ut. Mediernas tempeltjänare slår vakt om lögnerna.

"Folkmord" eller "massaker" i Srebrenica.

Onsdagen den 11 juli var det på dagen 17 år sedan massmorden i bosniska Srebenica begicks av serbiska soldater. Det uppmärksammades stort av våra medier. I Dagens Nyheter tar Jasenko Selimovic på en helsida till de djupaste brösttoner. Han rasar mot vad han kallar "okunniga journalister" i allmänhet och SvT-chefen Eva Hamilton i synnerhet. Hon lät ju i höstas att i svensk television visa den norska dokumentären "Staden som offrades", som handlar om Srebrenica och omständigheterna kring tragedin. Den berättade också att tidigare hade serbiska byar i trakten attackerats och delvis bränts ner och människor dödats, låt vara i mycket mindre omfattning än sedan i Srebrenica.

Men de som i någon mån vill nyansera och komplettera bilden kallas av Selimovic för "folkmordsförnekare". Han påminner i sin ensidighet om forna tiders inkvisitorer. Man kunde vara hur from som helst men om man bara i någon detalj avvek från den "enda rätta läran" levde man farligt och betecknades som "förnekare".

Han är upprörd över att flera har kallat massmorden i Srebrenica för "massakrer", fastän både Hamilton och filmen också använder beteckningen "folkmord". Juridiska pedanter må förlåta mig, men nog är "massakrer" ett nästan lika läskigt ord som "folkmord". Tidigare trodde jag det var "folkmord", när alla i en etnisk grupp dödades. I Srebrenica skonades både kvinnor och barn, men västliga jurister betecknar det nu som "folkmord".

Egentligen borde krig kallas för folkmord, för det är ju just det det är. Under bombkriget i andra världskriget dödade allierade "flyghjältar" ungefär hundra gånger så många japanska och tyska barn och kvinnor än antalet män som dödades i Srebrenica.

Det är nästan pikant att Selimovic är statssekreterare (fp). Det tar docenten och Balkankännaren Kjell Magnusson fasta på, när han skriver:

”Bortsett från det anmärkningsvärda i att en statssekreterare på detta sätt blandar sig i den statliga televisionens programutbud är Selimovic själv vårdslös med sanningen” … ”I sina artiklar använder sig Selimovic, försåtligt och demagogiskt, av begrepp som revisionister och folkmordsförnekare…."Vad det handlar om är själva beteckningen folkmord och det är nedslående att en liberal politiker hänvisar till myndigheter och åsiktskontroll."

(Bara tre veckor efter folkmordet/massakern/tragedin i Srebrenica inleddes "Operation Storm" mot serberna i Krajina.150 000-200 000 serber tvingades fly. Hur många som dödades brukar inte anges i denna snabbt nedtystade tragedi. Under Srebrenica-året 1995 genomförde Nato uppemot 3 400 flygangrepp mot serbiska mål i Bosnien. Inte heller om detta hittar jag några dödssiffror.)

Tyvärr många förintelser i andra världskriget

Judarnas i sanning hemska öde under andra världskriget brukar internationellt kallas för Holocaust. Beteckningen användes först ett par decennier efter kriget och lär på hebreiska betyda "brännoffer". Det är tveksamt om otäcka nazister dödade judar genom att bränna upp dem levande, låt vara att Elie Wiesel påstod det i sin bok Natten, tyvärr delvis fiktiv. De som i hundratusentals dock kremerades levande var japanska och tyska civila, inte bara i Hiroshima och Nagasaki utan också i Tokyo, Dresden, Hamburg och andra städer, över vilka de beundrade segrarna vräkte miljoner brandbomber och skapade eldstormar.

På svenska kallas de många judarnas grymma öde för "Förintelsen", skildrad nästan varje vecka av våra medier. Den stavas med stor bokstav liksom Moses, Jesus, Buddha och andra religiösa storheter. Men den stavas också i bestämd form, som om den var den enda av andra världskrigets många förintelser. Att våra historiker accepterat detta tyder på att de är påverkade av medierna och innetrenderna och inte vågar opponera, kanske rädda för att äventyra sina forskningsanslag. De vet mycket väl att flera gånger så många ryssar än judar grymt dödades i det krig, där uppåt 50 miljoner dräptes, de indirekta offren oräknade. Även kineser, japaner, tyskar och andra folk dödades i en utsträckning som våra medier har tystat ner.

Den amerikanske historikern och folkrättsprofessorn Alfred-Maurice de Zayas har påpekat: "Inget folk kan ta monopol på lidandet i andra världskriget".

Åke Sandin är pensionerad historielärare och sedan många år programledare på Radio TUFF, www.tyresoradion.se

TfFR 120719