Eftersom begravningshumor är en serbisk specialitet, förefaller det passande att serberna nyligen drev lite med alla genom att välja en före detta begravningsentreprenör till president.

Begravningshumor i Belgrad: Liv och politik i ett halvockuperat land

Paris

I valet 20 maj vann den förbindlige före detta hembegravningsarrangören Tomislav Nikolic något över 50 procent av de avgivna giltiga rösterna mot den sittande presidenten Boris Tadic, som hade använt sina åtta år på posten till att göra allt han förmådde för att tillfredsställa de västmakter som i gengäld har gjort allt de kunde för att hålla Serbien ensamt och förödmjukat. Ständigt jämförda med Nazityskland har serberna utsatts för en sjaskig imitation av krigsförbrytartribunalen i Nürnberg, men inga Marshallplanmiljarder för att återuppliva ekonomin. Läget är alltmer desperat.

Av DIANA JOHNSTONE

Mer än hälften av väljarkåren brydde sig inte om att rösta, kanske för att de ansåg själva valet som ett skämt. Nikolic lovade förändring, men det finns inga tecken på att han har vare sig en plan eller medlen för att få en sådan till stånd. Tidigare i månaden fläckades parlamentsvalen av bevis på massivt röstfusk till förmån för den styrande koalitionen. Redan före presidentvalet ingick Socialistpartiets ledare en överenskommelse om att bilda en koalition med Tadics Demokratiska Partiet – den koalition som västliga ambassader uppmuntrade. Så Nikolic kan visa sig bli enbart en galjonsfigur, medan regeringen hanteras av en premiärminister från samma gamla Tadicmajoritet.

Ändå får väljarna åtminstone en chans då och då att säga “nej”, och att säga “nej” till Tadic gav en snabbt förgänglig illusion av frihet.

För västliga media och politiker tjänar Serbien bara ett syfte: att vara det dåliga exemplet på “nationalism” som framhäver EU:s och Natos ärbara anti-nationalism. I en tidsålder då inom länder i EU blott en nedsättande anmärkning mot någon etnisk eller religiös grupp kan leda till stämning för “uppmaning till rashat”, finns serberna för att tillåta skämttecknare, ledarskribenter och filmmakare att brännmärka pariagruppen bäst de vill. Serbiens mest uppskattade export till Europa är dess “folkmordskrigsförbrytare”, som skickas till Haag för att göda Europas stolthet över sina humanitära värderingar. Så det bästa Serbien skulle kunna göra för västmedia vore att välja en “extrem nationalist” – nåja, inte exakt – bara en “före detta extrem nationalist”, eller “en före detta ultranationalist”, eller “en före detta stridbar nationalist”. I The Guardian retade sig Ian Traynor på att “Serbiens förhoppningar om en snarväg till integration i Europa led ett allvarligt bakslag” med segern över den oändligt anpasslige Tadic.

Denna “snarväg” är ännu ett bittert skämt. Efter åtta års eftergifter för påtryckningar från EU var allt vad Tadic fick denna vår en motvillig tillåtelse för Serbien att bli en “officiell kandidat” för anslutning till EU. För anslutning när? Först då Serbien genomför ytterligare några “reformer” och framför allt då Belgrad accepterar Kosovos “oberoende”, det Kosovo som stulits från Serbien genom Natos bombningar 1999 och överlämnats till albanska gangsters med vänner i Washington.

Det är någonting som ingen serbisk regering vågar göra. Åtminstone inte öppet. Liksom Tadic har Nikolic lovat att arbeta för två oförenliga politiska mål: EU-medlemskap och vägran att erkänna att den historiskt serbiska provinsen Kosovo nu är en “oberoende stat”.

Valet av Nikolic visar troligen att entusiasmen för anslutning till EU försvagas, vilket vore naturligt med tanke på eurozonens nuvarande kris. Men även ett sjunkande skepp kan framstå som räddning för en drunknande.

Ända sedan Natokriget 1999 har Serbien varit ett halvockuperat land, omgivet av Nato. Dess politiker måste söka godkännande från västliga ambassader och pro-västliga media. Många har fostrats i USA. Nikolic är ett undantag, men som kompensation för det har han vänt sig till den före detta USA-ambassadören William Montgomery för att få råd om hur han kan förbättra sitt anseende i väst.

Som en “före detta extrem nationalist” kan Nikolic komma att uppmanas av EU:s portvakter att göra än mer (om det är möjligt) för att bevisa sin omvändelse till “västliga värderingar”. Han började med det ganska förvånande uttalandet att han var angelägen att träffa Angela Merkel, sin “bästa bundsförvant i Europa” – förvånande eftersom alla vet att Tyskland och Österrike, som Serbiens historiska fiender (Sarajevo 1914) var först med att understödja kroatiskt och slovenskt avskiljande från Jugoslavien och ända sedan dess kraftfullt har drivit sin sekelgamla vendetta mot serberna.

Nikolic har modifierat sitt tidigare löfte att verka för närmare relationer med Ryssland till ett förslag att Serbien måste “ha vänner över hela världen”. Den “före detta extreme nationalisten”, som lämnade Serbiska Radikala Partiet för att bilda sitt eget Progressiva Partiet, tycks inte vara en man som trotsar Serbiens västliga plågoandar.


“Tag honom till Haag!”

Eftersom det bara finns “före detta extrema nationalister” kvar i Serbien, vad hände med de verkliga nationalisterna? Vad hände med Vojislav Seselj?

Nikolics politiske mentor, advokaten och ledaren för Serbiska Radikala Partiet Vojislav Seselj, har suttit i fängelse i Holland i över nio år, eftersom hans rättegång för att ingå i ett påstått “förenat kriminellt företag” inte kommer någonstans.

Den 24 februari 2003, då han fått veta att åklagarkontoret vid Internationella Brottstribunalen för före detta Jugoslavien (ICTY) hade utfärdat en hemlig åtalsskrift mot honom, bokade Seselj själv sin reguljära flygresa till Holland för att utlämna sig själv innan åtalet kunde utfärdas. Han tillkännagav modigt att han var “övertygad om att jag förmår vinna mot Haagtribunalen och tillbakavisa dessa västliga påståenden mot det serbiska folket.” Ett farvälmöte hölls i Belgrad.

Han har varit i ICTY:s fängelse i Holland sedan dess.

ICTY:s chefsåklagare vid den tidpunkten, Carla Del Ponte, skrev I sina memoarer att åtalet utfärdades på begäran av myndigheterna i Belgrad. Vid ett möte den 17 februari 2003, uppges Zoran Djindjic, som innehade sin ställning som serbisk premiärminister tack vare stöd från Natomakterna och mördades kort därefter, ha sagt till henne: “Vad Vojislav Seselj beträffar har vi bara en begäran: ta bort honom och se till att han aldrig återvänder!”

Skälet till att Seselj skulle bort från Serbien var uppenbart. Han var en populär politiker som hade förlorat valet mot Milosevic, men med Milosevic ur vägen skulle han kunna bli en formidabel opponent mot de pro-västliga politiker som sponsrades av Natomakterna. Det kunde de åtminstone befara.

Fallet Seselj illustrerar ett av de ursprungliga syftena med Haagtribunalen, som det beskrivits av en av dem som format den, Michael Scharf, en rådgivare till USA:s State Department som deltog i skapandet av ICTY. I en krönika i Washington Post i augusti 2004 mindes Scharf: “Då de skapade stadgarna för Jugoslavientribunalen, fastställde FN:s säkerhetsråd tre syften: först, att utbilda det serbiska folket, som länge hade missletts av Milosevics propaganda, om de aggressionshandlingar, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten som begåtts av hans regim; för det andra att underlätta nationell försoning genom att lägga skulden på Milosevic och andra toppledare och avslöja de sätt på vilka Milosevicregimen hade förmått vanliga serber att begå övergrepp, och för det tredje att främja politisk katharsis [själsrening] samtidigt som man gjorde det möjligt för Serbiens nyligen valda ledare att själva ta avstånd från det förgångnas repressiva politik.”

Med andra ord, tribunalens syfte var att tvinga det serbiska folket att acceptera Natos version av händelserna i deras land.

Redan 1992 uppmanade USA:s utrikesminister, statssekreterare Lawrence Eagleburger, till bildandet av en krigsförbrytartribunal som ett instrument för att tvinga det serbiska folket att se saker på vårt sätt: Medan vi “väntar på att Serbiens folk, om inte deras ledare, ska ta sitt förnuft till fånga, måste vi få dem att förstå att deras land kommer att förbli ensamt, utan vänner, och dömt till ekonomisk ruin och uteslutning från de civiliserade nationernas familj så länge de håller fast vid självmordsdrömmen om ett Storserbien. Särskilt måste de förstå att ett andra Nürnberg väntar dem som tillämpar etnisk rensning, och att historiens dom och vanära väntar det folk i vars namn deras brott begicks.”

I verkligheten har tribunalen, just därför att den ingrep i ett komplicerat inbördeskrig mot den serbiska sidan, aldrig varit trovärdig bland de flesta serberna, utan har istället tjänat till att stärka Natoländernas egen syn på konflikten som orsakad enbart av serbisk nationalism. Serbernas fiender – albaners, bosniska muslimers eller kroaters nationalistiska ledare – utnyttjar den västliga antiserbiska partiskheten för sina egna syften, i första hand för att framställa sig själva som rena oskyldiga offer utan ansvar för den stympning som ledde till Jugoslaviens uppstyckning. Den versionen är alltför förenklad för att övertyga serber som är medvetna om de komplicerade förhållandena, även då de medger att brott verkligen begicks av serber under de blodiga konflikterna. Långt ifrån att främja försoning har tribunalen befäst uppdelningar och gjort eventuell försoning näst intill omöjlig.

Seselj är emellertid ett speciellt fall. Det finns inga bevis för att han någonsin deltagit i strid, än mindre i krigsförbrytelser, eller att han utövat något befälsansvar. Han anslöt sig till en nationell enhetsregering en kort tid under Natos bombning av Jugoslavien 1999, men resten av tiden var han en ofta bitter och lidelsefull politisk motståndare till president Slobodan Milosevic.
Som vi ser vid rättegången mot Milosevic i Haag, förvånade Seselj åklagarsidan genom att insistera på att han, Seselj, var den verklige förespråkaren för “Storserbien”, medan Milosevic alltid motsatte sig begreppet och istället ville bevara det multietniska Jugoslavien. Milosevic dog i sin cell innan rättegången mot honom avslutats.

Kort sagt, Seselj tillbringar åratal av rättegång för vad han sade, inte för vad han gjorde.

Brottet med de “rostiga skedarna”

För ungefär 20 år sedan blev Seselj ökänd I västliga media för att han påstods ha skrutit om att “plocka ut kroaters ögon med rostiga skedar”. Detta var en av de främsta skräckhistorierna som byggde upp serbernas anseende som folkmordiska galningar.

Vojislav Seselj var aldrig den som brydde sig om politisk korrekthet. Han fick en viss framstående ställning i början av 1980-talet som en av Jugoslaviens mest välkända politiska fångar. Internationellt kända intellektuella från Praxisgruppen ställde upp till hans försvar utifrån yttrandefrihetsskäl, fastän de var oeniga med honom i nästan alla väsentliga frågor, eftersom de tenderade att vara reformistiska marxister och Seselj var starkt antikommunistisk. Men även hans motståndare erkände hans mod och intelligens.

Under Milosevic frigavs politiska fångar, och i början på 1990-talet blev Seselj ledare för Serbiska Radikala Partiet, ett återupplivande av Serbiens främsta historiska politiska parti från Serbiens demokratiska blomstringstid i början av 1900-talet, före första världskriget och skapandet av Jugoslavien vid Versailleskonferensen. Då Jugoslavien började brytas upp under trycket av kroatisk och slovensk separatism, blev Seselj den ledande förespråkaren för serbisk nationalism, med innebörden I stort sett at tom Jugoslavien skulle brytas upp till de nationer som utgjorde dess beståndsdelar, borde serbien åter bli den nation som det kunde ha blivit som segrare i första världskriget före skapandet av Jugoslavien, andra världskriget och den kommunistiska uppdelningen av det jugoslaviska territoriet – kort sagt “Storserbien”. Milosevic stödde aldrig den idén.

1991 växte spänningarna mellan etniska serber och nationalistiska kroater i regioner i Kroatien med stor serbisk befolkning. Några serber flydde till Serbien, rädda för ett återvändande av den av nazisterna stödda ustasharörelsen, som massakrerade serber efter att Nazityskland invaderat och brutit upp Jugoslavien 1941. Medan konflikten väckte serbisk fruktan för ustasha, väckte den också kroatisk fruktan för chetniks – namnet på de serbiska gerillakämparna i krog mot det ottomanska imperiet eller mot den nazistiska ockupationen.
Det året var Seselj gäst i en satirisk tv-show vid namn Minimaxovision som drev med anklagelserna mot serberna. “Så ni chetniks slaktar folk igen?” frågades Seselj. Han svarade uttryckslöst: “naturligtvis, fast vi har ändrat våra metoder. Istället för knivar använder vi nu skohorn. Och rostiga sådana dessutom, så att det inte kan fastställas om offret dog på grund av slakt eller av stelkramp.” Deltagarna I denna talk show skrattade åt absurditeten att använda skohorn. Detta var begravingshumor i en tradition som man kanske förstod i Belgrad, men inte överallt.

På uppmaning av sina kroatiska vänner tog västliga journalister hela saken på allvar. Det smaklösa skämtet blev ett vittnesmål om det faktum att Seselj hade skrutit om att hans män slaktade kroater med rostiga skedar (ordet kasika betyder både sked och skohorn på serbiska).

Sedan dess har Seselj upprepade gånger förklarat att han skojade. Men historien lever vidare. Rapporten i International Herald Tribune den 22 maj om Nikolics val innehöll en bakgrund om Vojislav Seselj som “sade att han skulle vilja gräva ut ögonen på kroaterna med en rostig sked. Han är nu i Haag för krigsförbrytelser.”

En aspekt på denna historia som inte nämnts är att den på ett paradoxalt sätt är ett eko från den italienske författaren Curzio Malaparte, som skrev i “Kaputt”, sin självbiografiska redogörelse för Italiens roll i andra världskriget, att då han besökte ledaren för den fascistiska Oberoende Staten Kroatien, ustashaledaren Ante Pavelic, blev han förevisad en korg med något som liknade ostron och man sade till honom att de var “människoögon… utgrävda ur serber”.

Personligen har jag aldrig lyckats ta Malapartes berättelse bokstavligt, utan tenderar att tro att också den är ett exempel på en viss sorts Balkanhumor.

Den förenklade tron att de jugoslaviska krigen orsakades enbart av onda serber som imiterade Hitler är nödvändig för att rättfärdiga Natos bombning av Jugoslavien för att “rädda Kosovoborna”. Denna myt måste upprätthållas som förebild för fortsatta “humanitära interventioner” närhelst USA och Nato beslutar att störta någon annan bångstyrig regering någonstans. Innan Nato går I konkurs eller västmedborgarna vaknar upp och motsätter sig ändlösa krig har serberna ingen chans att få sanning eller rättvisa. De kan bara trösta sig med begravningshumor.

DIANA JOHNSTONE är författare till Dårarnas korståg: Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser. Kontakt

This article in English: Counter Punch 23 May 2012

Översättning: Christer Lundgren.

TfFR 120601