I Aftonbladet fanns (12/5 2011) rubriken ”Dömdes för mord på 27 900 människor”. Dagen efter (13/5 2011) har Dagens Nyheter rubriken ”Lägervakt dömd för 28 000 mord”. Vad handlar det om för monster som begått sådana gräsligheter? Jo, Aftonbladet skriver: ”John Demjanjuk, 91, ligger bakom morden på 27 900 judar”. Han kallas i tidningen för ”exnazist.”

Demjanjuk --”Den lilla fisken fångar vi, men....”

Men vem var Demjanjuk egentligen, denne förmente nazist som så grymt och flinkt ska ha hunnit med att mörda så många?

Demjanjuk är en ukrainsk-amerikan. Som 22-åring stred han för Röda Armén i andra världskriget. Han tillfångatogs av tyskarna. I tyska fångläger för sovjetiska soldater dog fångarna som flugor liksom tyska krigsfångar i ryska läger eller i amerikanska och franska läger kring krigsslutet. Inte underligt, om den unge Demjanjuk valde att slippa fånglägren och i stället jobba för tyskarna. Att han skulle ha varit nazist förefaller obevisat.

Nedtystat: flera år oskyldig i israelisk dödscell

I Aftonbladet sägs faktiskt om Demjanjuk: ”Av flera överlevande har han pekats ut som ’Ivan the Terrible’ – en av Nazitysklands mest brutala fångväktare.” Det är lite magstarkt även i en vinklad artikel. Men för att få den tyska domstolens straff på 5 års fängelse för 91-åringen att verka rimligt gäller det att förtiga en tidigare rättegång.

På 80-talet började mäktiga och mediestarka organisationer i USA att peka ut den gamle bilarbetaren från Ohio som krigsförbrytare. På lösa boliner fråntogs Demjanjuk sitt amerikanska medborgarskap och USA uppfyllde en begäran att utvisa honom, inte till Tyskland eller Ukraina utan till Israel, dit han flögs 1986.

Det blev en lång rättegång i upprördhetens tecken med många märkliga inslag. Modiga israeliska försvarsadvokater hade det inte lätt. En hittades död efter ett fall från femtonde våningen, hans efterträdare fick syra kastad i ansiktet vid begravningen.

Demjanjuk påstods ha varit ”Ivan den förskräcklige” i lägret Treblinka. Åklagarsidan hade mobiliserat flera överlevande från Treblinka, som alla vittnade om hur otroligt grymt Demjanjuk hade behandlat Treblinkas fångar. När han 1988 dömdes till döden utbröt vild glädje i rättssalen, där åhörarna jublade och dansade. Han var dömd på förhand efter det att israeliska medier med många västerländska mediers hjälp hade skildrat honom som en sällsynt otäck krigsförbrytare.

Han skulle få tillbringa fem år i dödscell, innan bevisen sprack och han friades och fick åka hem till USA.

En typisk skådeprocess

Demjanjuks israeliske advokat Yoram Sheftel gav sig inte trots syra i ansiktet, som skadade hans syn, och ständiga hot och stämplingar som ”Satans advokat” och ”den mest hatade mannen i Israel”. Han skildrade sedan allt detta i en bok med titeln "The Demjanjuk Affair: The Rise and Fall of a Show Trial." Och nog var det en skådeprocess, a show trial.

Sheftel och Demjanjuk hade tur, för medan de överklagade föll kommunismen i Sovjet samman och arkiven öppnades i Moskva. Det visade sig att det tyska identitetskort, som bundit Demjanjuk vid Treblinka, var en förfalskning, något som experter redan tidigare konstaterat men som hemlighållits av åklagarsidan. Den dödsdömde hade aldrig varit i Treblinka och vittnesmålen som domen hade grundats på var falska.

Man tar ingen risk om man vittnar fabulerande mot misstänkta ”nazister” eller ”krigsförbrytare”. Sådana menedare lagförs inte. Fru Justitias ögonbindel är i dessa fall hermetiskt tät. När pressen nu surrar om att Demanjuk har utpekats som Treblinkas värsta bödel förtigs att vittnesmålen om detta var falska.

Häxjakten fortsatte

Det hedrar Israels högsta domstol att de frikände Demjanjuk, som 1993 kunde återvända till USA och återfå sitt medborgarskap. Nog borde det rimligen ha räckt med att han suttit sju år oskyldigt dömd bakom galler i Israel, därav fem år i dödscell. Men han har kanske blivit en bricka i den ständiga propaganda, som bara framhäver ett folks lidanden i det krig som dödade flera tiotals miljoner människor av olika etniciteter.

Häromåret fick beskäftiga tyskar honom utlämnad till en domstol i München. Nu gällde han inte längre som ”Ivan den förskräcklige” i Treblinka utan som 22-23-årig vakt för 68-69 år sedan i lägren Sobibor och Flossenbürg. För några dagar sedan dömdes 91-åringen till fem års fängelse.

Demjanjuk ”dödade barn” står det i tidningen utan att några bevis för detta anges. Men visst dog barn också i det otäcka lägret Sobibor i det otäcka andra världskriget. Många andra barn på olika håll blev offer för detta krig. Få vet, att allierade terrorbombningar av tyska städer dödade ca 70 000 tyska barn, av vilka många brändes ihjäl av brand- eller fosforbomber.

Nog vore det fånigt om någon domstol skulle kräva att brittiska åldringar, medaljerade som ”flyghjältar”, som i unga dagar deltog i bombkriget skulle åtalas för massmord på tyska barn. De var liksom andra tvungna att delta i detta förbannade krig, offer för överordnade gubbars krigiskhet. Lika fånigt vore det om israeliska åldringar år 2070 skulle straffas för att de som unga utkommenderade härom året deltog i det Gazakrig som dödade uppåt 400 palestinska barn.

Den unge ukrainaren Demjanjuk tvangs ut i ett krig som män långt ovanför honom hade iscensatt. Liksom miljoner andra unga killar fick han finna sig i att delta i detta blodiga hantverk. Den holländske juridikprofessorn Christiaan Rüter anses vara expert på nazistiska förbrytelser och säger om Demjanjuk: Han var ”den minsta av småfiskarna”. Eller som Allan Edvall sjöng:

”Den lilla fisken fångar vi, men hajen han går fri”

TfFR 120319

Åke Sandin är pensionerad historielärare och mångårig journalist på Radio TUFF