Till Högsta förvaltningsdomstolen

Ansökan om resning
Sökande:

1. Läkaren Thomas Allgén, Kungsholmsgatan 17, 11227 Stockholm.
2 Läkaren Teet Härm (på grund av alltjämt förekommande förföljelse vill Härm – efter tillstånd av skatteverket – inte i allmän handling uppge sin adress. Ev. förfrågningar eller beslut kan vidarebefordras av ombudet)

Ombud för sökandena:
f.d. hovrättslagmannen Lars-Erik Tillinger, Storforsplan 1, 12347 Farsta.
Tfn 08 - 6044519. E-post: l.tillinger@telia.com Fullmakter bifogas Bil. A och B

Saken: Resning i mål om brott mot griftefrid (det s.k. styckmålet)

Yrkande: Sökandena anhåller, att Högsta förvaltningsdomstolen beviljar resning av Kammarrättens i Stockholm laga kraftvunna dom den 31 maj 1991 (ans.om prövn.tillst. bifölls ej) vari sökandena fråntagits sina legitimationer som läkare, samt att Högsta förvaltningsdomstolen undanröjer nämnda dom.

Grunden för yrkandena
Vi åberopar bifogade rättsutredning av Lars-Erik Tillinger, Bil. C

Vi gör med anledning av denna rättsutredning gällande att följande fel förekommit vid handläggningen av ifrågavarande brott mot griftefrid:

I. Den gärning - ”styckning” av en död människas kropp - som förvaltningsdom-
stolarna prövat, är enligt brottsbalken 16 kap 10§ ett brott: brott mot griftefrid och
ingenting annat.
II. Brottet brott mot griftefrid var, genom samtidig häktning av oss båda, preskriberat redan när åtalet i första mordmålet väcktes under hösten 1987
III. Förvaltningsdomstolarna har prövat skuldfrågan rörande en brottslig gärning (efter talan av socialstyrelsen). Denna skuldfråga kan dock enligt Sveriges grund-lag endast prövas av allmän domstol på talan av allmän åklagare. Ett ingrepp har alltså skett i allmän domstols exklusiva behörighet och därmed i vår rättssäkerhet och integritet enligt grundlagen. I ett resningsärende har regeringsrätten utsträckt denna felaktiga prövning av skuldfrågan att gälla alla legitimerade inom vården.
IV. Genom att manipulera med Tillsynslagen har regeringsrätten i resningsärende
(nr 1) ”återuppväckt” åtalspreskriptionen för det redan före åtalets väckande i
första mordmålet preskriberade brott mot griftefrid. Reg.rätten konstaterar härefter
att Tillsynslagen saknar bestämmelser om preskription och att detta skulle innebära,
att preskriptionsregler över huvudtaget inte gäller för legitimerade inom hälso-
och sjukvården. På så sätt blir vi och nyssnämnda stora yrkesgrupper av med sin
grundlagsenliga likhet inför lagen (likabehandlings-principen). Det hemställes,
att Högsta förvaltningsdomstolen undanröjer även detta integritetsbrott.
V. Socialstyrelsen har (hade) rätt att överklaga HSAN:s och kammarrättens beslut
men ingen rätt att yrka ansvar för brott. Förvaltningsdomstolarna borde alltså ha
avvisat socialstyrelsens talan härvidlag.

Socialstyrelsen och kammarrätten borde inte tagit någon hänsyn till TR2:s felaktiga ”konsumentupplysning”. Denna endast förstärkte den rådande hatopinionen mot oss.
Åklagaren i mordmålet tog hänsyn till att brott mot griftefrid preskriberats försommaren 1986. Det är obegripligt, att ingen av de ansvariga förvaltningsdomarna eller social-styrelsen insett detta. Regeringsrätten accepterade inte, att styckning av en död människa är ett brott (brott mot griftefrid) utan trollar bort detta faktum. Alla lagar – och bevisdata - som talar till vår förmån undviker regeringsrätten, t.o.m. grundlagarna. Konstigt nog har – såvitt vi minns - ingen advokat eller SoS:s jurister eller ombud protesterat mot grundlagsbrotten eller ens mot preskriptionen, som ju för dem borde varit uppenbar, särskilt pga allm. åklagarens agerande.

Vi yrkar att Högsta förvaltningsdomstolen utplånar denna orättvisa, som domstolarna vidmakthållit i över 20 år. Det har vållat och vållar oss alltjämt oerhörda personliga och ekonomiska skador och lidanden.

I dagarna skrivs förstasidesnyheter om två journalister som medvetet riskerade att överträda ett afrikanskt lands politiska bestämmelser. Den dom på fängelse 11 år - som dessa båda fick - blir vi och majoriteten av svenskar upprörda över. Men de visste att så kan det gå i ett land där domstolar och myndigheter kan styras av andra krafter än de lagar och regler som finns. Det är inte en rättsstat, säger man, när det går till på det viset. Sverige är dock en rättsstat, säger landets ledning, och medborgarna här i vårt land tror på det. Vår erfarenhet är en annan. Vi har förlorat tron på att vi behandlas enligt rättsstatens elementära regler. Vi har bollats hit och dit mellan olika domstolar som om vi inte vore människor i en rättsstat, utan föremål för ett slags försök att undvika tillämpning av gällande grundlagar och lagar.

Alltså: Om domstolarna följt sin domared och gällande lagar, hade det aldrig blivit något ”styckmål” och vi hade kunnat återgå till vårt liv och vårt yrke ungefär 1989, när det outplånliga ”konsumentupplysningsmålet” vunnit laga kraft.

Regeringsrätten har ett flertal gånger vägrat oss resning, senaste gången under det nya namnet Högsta förvaltningsdomstolen. Det skall - såsom framgått ovan – framhållas att ifrågavarande resningsprejudikat formulerats så att de omfattat alla legitimerade inom hälso- och sjukvården.
Det spelar i och för sig ingen roll för den rättsutredning som framlagts, att de som lyckats se förutsättningslöst på bevisningen i styckmålet inte kan se något som talar för att vi skulle ha med styckningen att göra. Det kan möjligen vara av intresse för HF att få veta, att kammarrättens dom i sak inte alls var övertygande. Vi kan hänvisa till ett SVT1-program av kriminologen Leif GW Persson, vilket starkt talade för att vi inte hade något med styckningen att göra. För samma slutsats talar en granskning av bevisbedömningen i kammarrättens dom, som Tillinger företog för flera år sedan. Det gäller kapitel 3 i en längre redovisning som f.ö. finns på webben under www.mediemordet.com.- En utskrift av detta beviskapitel bilägges.

Stockholm i januari 2012.


………………………………….. …………………………………….
/Thomas Allgén/ /Teet Härm/