Cynthia McKinney, i tolv år kongressledamot för delstaten Georgia USA, ögonvittne i krigets Tripoli, var huvudtalare vid ett möte i Rinkeby lördag 28 januari i ett fullsatt Folkets hus. Temat var Libyen - lögnerna och kriget och berörde även hotet mot Afrika och Mellanöstern i Libyenkrigets spår.

Folkrätten, säkerhetsrådet och Libyenkriget

Jag vill säga några ord om folkrätten och säkerhetsrådets beslut om Libyen. Folkrätten är framförallt FN-stadgan. Den kom till vid andra världskrigets slut för att bidra till att förhindra nya krig mellan stater. FN skall bidra till att upprätthålla internationell fred och säkerhet, krig skall inte vara sättet att lösa konflikter mellan stater och de inrikes konflikterna skall vara varje stats egen angelägenhet.

Libyen var före Libyenkriget 2011 ett i högsta grad fredligt land som inte hotade några andra stater.

Av ERIK GÖTHE

Det fanns inre konflikter i landet, men det var de västliga stormakternas inblandning i Libyens affärer som skärpte de interna motsättningarna i landet.

Mycket kort tid efter oroligheter i östra Libyen i början av 2011 övergick konflikten till ett inbördeskrig som forcerades fram. Men det var alltjämt fråga om ett inbördeskrig som inte var något hot mot internationell fred och säkerhet.

De västliga stormakterna drev på för direkt intervention i det oljerika Libyen, och FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon skapade allmän opinion med groteska jämförelser mellan denna interna konflikt och det nazistiska Tysklands judeutrotning. Det som helt klart var en väpnad upprorsrörelse i Libyen kallades för en civil opposition och Gaddafi demoniserades på känt manér som ondskan själv.

Libyens chargés d'affaires i FN Ibrahim Dabbashi hoppade av den 21 februari 2011, den 25 februari även Libyens FN-ambassadör Abdel Rahman Shalgam. Varken Dabbashi eller Shalgam hade därefter alltså inte längre någon fullmakt att tala för Libyen i FN. Samtidigt begärde Dabbashi att säkerhetsrådet skulle sammanträda och vidta åtgärder mot Libyen. Tvärt emot reglerna fick han behålla sin FN-legitimation och inbjöds att framträda på säkerhetsrådets möte som representant för Libyen. Libyens lagliga representanter i FN avsattes alltså av generalsekreterare Ban Ki-moon med stöd av västmakterna.

När Libyen försökte ersätta de avhoppade libyska diplomaterna i FN med legitima regeringstjänstemän, vägrade USA att bevilja visum för inresa i USA, i strid med sina förpliktelser som värdland för FN. Enligt artikel 32 i FN-stadgan skulle Libyen som anklagad medlemsstat ha inbjudits till säkerhetsrådet, men så skedde alltså inte.

Säkerhetsrådet beslöt genom resolution 1970 den 26 februari om hårda sanktioner mot Libyen och gav ett uppdrag till Internationella brottmålsdomstolen att Gaddafi skulle åtalas, trots att säkerhetsrådet inte hade något stöd i FN-stadgan för att besluta något sådant. När beslutet antogs (utan att en undersökning gjordes, som proceduren föreskriver enlit säkerhetsrådets praxis) så fanns det två rekommendationer till säkerhetsrådet, en från Arabförbundet och en från Afrikanska unionen. Rådet valde att lyssna på Arabförbundet, medan Afrikanska unionens försök till medling i Libyen avvisades.

Den 17 mars 2011 antog FN:s säkerhetsråd resolution 1973 som öppnade för militära insatser mot Libyen. Bara någon dag senare startade USA och dess allierade bombkriget mot Libyen.

Säkerhetsrådet banade väg för en militär intervention från andra stater i en medlemsstats inre angelägenheter, i ett inbördeskrig som inte hotade internationell fred och säkerhet. Det får säkerhetsrådet enligt FN-stadgan inte göra.

I beslutet refererade säkerhetsrådet inte till ”humanitär intervention” - som nog var ett alltför ökänt begrepp som avvisats av en överväldigande majoritet av världens stater. Säkerhetsrådet hänvisade istället till det s k ”R2P”, Responsibility to Protect, ”ansvaret att skydda den egna befolkningen”, som generalförsamlingen uttalat sig för - på ett allmänt plan och uttunnat - men som inte ger rätt till intervention och som inte heller var relevant beträffande Libyen.

Interventionen handlade de facto om att byta regim i Libyen, och de västliga stormakterna understödde detta hela vägen fram till de beväpnade rebellernas och Natos specialstyrkors seger på marken i Libyens kuststäder.

Säkerhetsrådet struntade i vedertagna procedurregler:

- Libyen fick inte komma till tals i rådet innan krigsresolutionen antogs.

- Fredsinitiativ som initierades av bl a Afrikanska Unionen gavs ingen möjlighet - en delegation vägrades inresa i Libyen.

- Säkerhetsrådet spelade också ut kortet att åtal skulle väckas inför Internationella brottmålsdomstolen mot Gaddafi och andra, vilket förvrängde möjligheterna till fredliga lösningar.

Säkerhetsrådets hantering av Libyen-frågan i februari måste helt enkelt betecknas som ytterligt sjaskig. Den stred på en rad punkter mot FN-stadgan och var tydligt inriktad på krig i stället för fred.

Men man skall också komma ihåg att resolutionen hade mycket svag bas: de tunga staterna Kina, Ryssland, Brasilien, och Tyskland lade ned sin röst och samma stater har sedan kritiserat resolutionen. Efteråt har fokus dock knappast alls varit på resolutionens stadgevidrighet. Men Ryssland, som är vetoberättigad medlem av säkerhetsrådet, har - mot bakgrund av utvecklingen i Syrien - i rådet tagit avstånd från bombkriget mot Libyen och klargjort att säkerhetsrådets beslut mot Libyen inte får bli ett mönster för fortsatta interventioner.

Libyen-resolutionen är den allvarligaste attacken hittills mot FN-stadgans generella våldsförbud och förbud mot inblandning i medlemsstaternas inre angelägenheter.

Är Libyenkriget bara början på interventionskrig beslutade av säkerhetsrådet i strid mot FN-stadgan viktigaste bestämmelser? Motsvarande utveckling med västlig och annan stormaktsinblandning som i Libyen ser vi nu spelas upp i Syrien, men där har vetostaterna Ryssland och Kina hittills gjort klart att man inte kommer att acceptera samma utveckling.

Libyen får inte bli ett prejudikat. FN-stadgan måste försvaras mot de västliga stormakternas missbruk av stadgan. Om Libyen-kriget accepteras, så accepterar vi att krig blir det normala sättet att lösa konflikter.

Det har varit en rad krig i strid med folkrätten sedan FN grundades och FN:s säkerhetsråd har fattat många tvivelaktiga beslut när väl krigen har börjat. Men inte förrän nu har FN:s säkerhetsråd självt satt igång ett angreppskrig.

Protesterna mot Libyen-kriget har varit alltför få i västvärlden. Detta trots massiva bombningar av bostadsområden med (enligt uppskattning av jur prof Norman Paech) 40 000 civila dödsoffer, rasistiska lynchningar särskilt mot den svarta minoriteten i Libyen, lynchningen av statschefen Gaddafi och tortyr av fångar (som fått Läkare utan gränser att i protest upphöra med sitt arbete i interneringslägren i Misrata i Libyen).

Men får inte glömma att långt ifrån alla Nato-länder deltog i kriget. Men å andra sidan bör man också ha i minnet att Nato inte längre ens formellt är en försvarsorganisation av stater utan en angreppsmakt som den 24 april 1999 gav sig själv rätt att genomföra militära aktioner också utanför alliansens område – ”out of area”, dvs i hela världen.

Enligt rapporter finns trupper från Nato-alliansen fortfarande på marken i Libyen.

Det tog Nato åtta månader att besegra det sega folkliga motståndet i Libyens kustområden, upphäva den nationella kontrollen av centralbanken och ta kontroll över oljan. Motståndet tycks fortsätta. Jag hoppas att libyerna lyckas återupprätta Libyens suveränitet, som de gjorde för två generationer sedan. I så fall skulle de göra freden, FN-systemet och oss alla en stor tjänst.

Anförande vid Libyenmötet Kunskap är makt med Cynthia McKinney 2012-01-28 i Rinkeby Folkets hus. Erik Göthe är redaktör för tffr.org.

TfFR 120130