Mitt huvudsakliga motstånd mot detta krig är att sådana som Bernard-Henry Lévy med sina spetsfundiga ”R2P”-anspråk att ”skydda oskyldiga civila", medan till och med vissa i Washington tvekade gödde och uppmuntrade detta vidunder genom att erbjuda det en lättvunnen seger i Libyen.

Medan de humanitära krigarna gottar sig ...

Nyckelfrågan i Libyen-kriget

De humanitära krigarna har nu glada dagar tack vare sin proklamerade seger i Libyen. Världens enda supermakt kunde, med moraliskt, militärt och legoknektsstöd från det demokratiälskande emiratet Qatar och de historiska imperialistmakterna Storbritannien och Frankrike, utan att det väckte förvåning krossa den sittande regeringen i en glesbefolkad nordafrikansk stat på blott sju månader. Landet har blivit ”befriat” med våld och det är fritt fram att gå in där och förse sig. Vilka av den väpnade milisen, klanerna och de islamistiska jihadisterna som får vilka bitar, kommer inte att väcka mer intresse hos västvärldens massmedier och humanitärer än hur det verkliga livet i Libyen var innan Qatars TV-kanal Al-Jazeera då i februari väckte sitt korsfararnit med sina odokumenterade rapporter om omedelbart hotande illdåd.

Av DIANA JOHNSTONE

Libyen kan nu få sjunka tillbaka in i glömskan medan mästarna av landets förstörelse solar sig i rampljuset. Som krydda på sina egen förträfflighet visar de de stackars tokar som inte lyckades hoppa på vagnen i tid lite hånfull uppmärksamhet.

De som förstörde feststämningen för krigsföljet i Förenta staterna, och det gällde i än högre grad i Frankrike, var bara ett fåtal och de blev nästan helt ignorerade. Det var dock ett tillfälle så gott som något att isolera dem ännu mer.

I sin artikel ”Libyen och vänstern: Benghazi och efteråt” griper Michael Bérubé tillfället att bunta ihop de olika kritikerna av kriget som ”den manikeiska vänstern” som enligt honom helt enkelt reflexmässigt opponerar sig mot allt som USA gör. Han och hans jämlikar, däremot, reflekterar djupt och kommer fram till djupgående skäl för att bomba Libyen.

Han börjar såhär:

”I slutet av mars 2011 avvärjdes en massaker - inte bara en ordinär massaker, ska ni veta. Ty hade Qaddafi och hans styrkor lyckats krossa det libyska upproret i det som då var dess fäste, Benghazi, skulle efterverkningarna har genljudit långt bortom östra Libyen. Som Tom Malinovskij på Human Rights Watch skrev: ' Seger för Qaddafi - vid sidan av den egyptiske presidenten Hosni Mubaraks fall - skulle ha sänt en signal till andra auktoritära regeringar från Syrien till Saudi-Arabien till Kina att om man förhandlar med protesterande så förlorar man, men om man dödar dem så vinner man' ...”

Det Nato-ledda anfallet på Qaddafis styrkor gjorde därför mycket mer än att förhindra en humanitär katastrof i Libyen - även om man bör erkänna att enbart detta skulle kunna vara tillräckligt som ett rättfärdigande. Det hjälpte till att hålla den arabiska våren levande ...”

Nu är ju detta förstås uteslutande hypotetiskt.

Vilken massaker som än avvärjdes i mars, så var det andra massakrer som ägde rum senare i stället.

Det vill säga, om det innebär en massaker att slå ner ett väpnat uppror, så innebär ett segerrikt uppror också en massaker. Det blir därför en fråga om att välja sin massaker.

Och hade de latinamerikanska och afrikanska medlingsförslagen tagits upp, kunde den hypotetiska massakern kanske ha avvärjts med andra medel även om det väpnade upproret led nederlag - en hypotes som krigspartiet redan från början inte ens ville överväga.

Men ännu mer hypotetisk är tanken att ett misslyckande för det libyska upproret skulle på ett ödesdigert sätt ha skadat ”den arabiska våren”. Detta är ren spekulation, utan ett uns av stödjande bevis. Auktoritära regeringar behövde förvisso ingen lektion för att lära sig hantera protesterande, något som i sista hand beror av deras politiska och militära maktmedel. Mubarak förlorade inte för att han förhandlade med de protesterande utan därför att hans USA-finansierade armé beslöt sig för att göra sig av med honom. I Bahrain hjälper Saudi-Arabien till med att döda de protesterande. Gaddafi,som hade för vana att vid internationella sammankomster fördöma de auktoritära arabiska härskarnas hyckleri rakt upp i ansiktet på dem, var i vart fall hatad av dem, inte minst av emiren av Qatar. Att han störtades gjorde dem bara modigare.

Dessa argument för kriget är i klass med att det fanns ”massförstörelsevapen” i Irak eller att det fanns ett hot om ”folkmord” i Kosovo - hypotetiska faror som används för att rättfärdiga förebyggande krig. ”Förebyggande krig” är det som gör att en militär supermakt, alltför mäktig för att någonsin behöva försvara sig mot anfall från utlandet, ändå kan gå till anfall mot andra länder. Vad är annars poängen med denna utomordentliga militär om vi inte kan använda den? som Madeleine Albright en gång utryckte saken.

Längre fram i sin artikel hänvisar Bérubé till sin humanitäre krigsbroder Ian Williams, som hävdade att klagomål med invändningar mot interventionen i Libyen ”undviker den avgörande frågan: Ska världen låta libyska civila dö i händerna på en tyrann?” eller med andra ord, ”nyckelfrågan” är: ”När en grupp människor som är på väg att bli massakrerade ber om hjälp, vad gör du då?”

Genom att på detta sätt välja ut denna skuldutlösande ”avgörande fråga” eller ”nyckelfråga” sveper Bérubé och Williams undan alla olika legala, etiska och politiska invändningar mot Natos anfall på Libyen.

Men det finns ju ingenting som bemyndigar dessa herrar att avgöra vad som är ”nyckelfrågan”. I verkligheten väcker deras ”nyckelfråga” en rad andra frågor.

Allra först: Vilka är gruppen människor? Är de verkligen på väg att massakreras? Vilken är informationskällan? Skulle det kunna vara så att rapporterna är överdrivna? Eller kan de till och med vara påhittade i syfte att få utländsk makt att ingripa?

En ung fransk filmskapare, Julien Teil, har spelat in en märklig intervju i vilken generalsekreteraren för Libyens Förbund för mänskliga rättigheter, Slimane Bouchuiguir, helt uppriktigt medger att han inte hade ”några bevis” för de påståenden han gjort inför FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, påståenden som ledde till omedelbar uteslutning av den officiella libyska representanten och därifrån till att FN-resolutioner antogs som bemyndigade vad som förvandlades till Natos krig för att byta ut regimen i Libyen. Så var det verkligen också. Inga som helst bevis lades någonsin fram för ”bombningarna av libyska civila” som fördömdes av Al-Jazeera, TV-kanalen som finansieras av emiren av Qatar, emiren som kom ut ur ”befrielsekriget” där Qatar deltog med en stor aktiepost i den libyska oljeindustrin.

Föreställ er bara hur många missnöjda minoritetsgrupper det finns i länder runt om i världen som skulle bli glada över att få Nato att bomba fram dem till makten. Om allt de behöver göra för att uppnå detta är att hitta en TV-kanal som vill sända deras påstående att de ”håller på att massakreras”, kan Nato hållas sysselsatt under flera årtionden, till glädje för de humanitära interventionisterna.

Ett framträdande drag hos de senare är deras selektiva godtrogenhet. Å ena sidan avfärdar de automatiskt alla officiella uttalanden från ”auktoritära” regeringar som falsk propaganda. Å andra sidan tycks de aldrig lägga märke till att minoriteter har ett intresse av att ljuga om sin belägenhet för att vinna stöd utifrån. Jag kunde se det i Kosovo. För de flest albaner var det en fråga om en pliktskyldig dygd för den egna nationella gruppen att säga allt som kunde vinna stöd från utlänningar för sin sak. Sanning var inget stort kriterium. Det var ingen anledning till att anklaga dem, men det var inte heller ett skäl för att tro dem. De flesta reportrar som skickades till Kosovo visste vad deras redaktörer skulle gilla och grundade sina rapporter på vad som helst som berättades för dem av albaner, ivriga att få Nato att rycka lös Kosovo från Serbien och ge det till dem. Vilket också var vad som skedde.

I själva verket är det klokt att vara försiktig med vad alla sidor säger i etniska eller religiösa konflikter, särskilt i främmande länder som man inte känner väldigt bra till. Kanske folk sällan ljuger i ett homogent land som Island, men i en stor del av världen är ljugandet ett normalt sätt att att främja gruppintressen.

Den gripande ”nyckelfrågan”, vilket svaret ska bli på att ”en grupp människor är på väg att bli massakrerade”, är ett retoriskt knep för att flytta problemet bort från den motsägelsefulla verkligheten till den rena sfären av moralistisk fiktion. Den innefattar att ”vi” i västvärlden, inbegripet den mest passiva av TV-tittare, har kunskap och moralisk auktoritet att döma och handla på varje tänkbar händelse var som helst i världen. Men det har vi inte. Problemet är också att de medlande institutioner som borde ha den kunskap och moraliska auktoritet som krävs, har blivit och alltjämt blir försvagade och undergrävda under USA:s omättliga strävan att ta för sig mer än det kan svälja. Eftersom USA har militär makt, förordas militär makt av USA som lösningen på alla problem. Diplomati och medling försummas och föraktas i allt högre utsträckning. Detta är inte ens en avsiktlig, genomtänkt politik utan en automatisk följd av sextio års militär uppladdning.

Den verkligt avgörande frågan

I Frankrike, vars president Nicolas Sarkozy inledde korståget mot Gaddafi, har enigheten om att vara för kriget varit större än i USA. En av de få framträdande personer som talat klarspråk mot kriget är Rony Brauman, en f d ordförande i Médecins sans frontières (Läkare utan gränser) som också kritiserat ideologin kring ”humanitär intervention”, som förordas av en annan f d ledare för MSF, Bernard Kouchner. I Le Monde för den 24 november 2011 fanns en debatt mellan Brauman och den främste förespråkaren för kriget, Bernard-Henri Lévy, en debatt som faktiskt fick fram den verkligt avgörande frågan.

Debatten började med ett par skärmytslingar om fakta. Brauman, som till en början hade stött tanken på en begränsad intervention för att skydda Benghazi, erinrade sig att han snabbt ändrat uppfattning när han insett att de hot det handlade om var en fråga om propaganda och inte om observerbar verklighet. Flyganfallen mot demonstranter i Tripoli var ”påhittat av Al-Jazeera”, påpekade han.

På vilket Bernard-Henri Lévy replikerade på sitt karakteristiskt indignerade och fräckt avfärdande och lögnaktiga sätt: ”Vad? Påhittat av Al-Jazeera? Hur kan du, Rony Brauman, förneka verkligheten som hela världen har sett att dessa stridsflygplan dyker och skjuter ned demonstranter i Tripoli med kulsprutor? Utan avseende på att hela världen alls inte har sett något sådant. Bernard-Henri Lévy vet att vad han än säger så hörs det på TV och läses i tidningarna, utan att det behövs några bevis. ”På ena sidan en supermäktig armé som är rustad i årtionden och beredd mot en folkresning. På andra sidan obeväpnade civila.”

Nästan ingenting av detta var sant. Gaddafi som fruktade en militärkupp hade hållit sin armé relativt svag. Den militära utrustning från väst, som han fördömts så mycket för, har aldrig använts och var, i likhet med vapenköpen i de flesta av de oljerika staterna, mer förmåner för västvärldens leverantörer än användbara bidrag till försvaret. Desutom var det ett notoriskt faktum att upproret i Libyen var väpnat, till skillnad mot protesterna i omgivande länder.

Men oavsett fakta var den avgörande tvistefrågan mellan de bägge fransmännen en principfråga: är krig något bra eller är det inte det?

På frågan huruvida Libyenkriget kännetecknas av att rätten till intervention har segrat, svarade Brauman:

”Ja, utan tvivel ... Vissa gläder sig åt den segern. För min del beklagar jag den, för jag ser där att krig som sättet för konfliktlösning har återupprättats.”

Brauman avslutade: ”Förutom lättsinnet att Nationella Övergångsrådet (NTC), vars flesta ledamöter var okända, omgående presenterades av Bernard-Henri Lévy som en sekulär demokratisk rörelse, ligger det en viss naivitet i att vilja ignorera det faktum att krig skapar en dynamik som är gynnsam för radikala och ogynnsam för moderata element. Det här kriget är inte slut.

I och med att NTC valde att militarisera upproret, fick de mest våldsamma elementen sitt tillfälle. Genom att i demokratins namn stödja det valet, tog Nato på sig ett tungt ansvar bortom sin förmåga. Det är för att krig är någonting dåligt i sig självt som vi inte borde föra krig ...”

Bernard-Henri Lévy fick sista ordet: ”Krig är inte någonting dåligt i sig självt! Om kriget gör det möjligt att undvika värre våld, är det ett nödvändigt ont - det är hela teorin om rättfärdigt krig.” Idén att denna princip existerar är ”som ett Damokles-svärd över huvudet på tyranner som anser sig äga sina folk, redan det är ett väldigt framsteg.” Bernard-Henri Lévy blir lycklig vid tanken att Bashir Al Assad och Mahmoud Ahmadinejad sover sämre om natten efter Libyenkrigets slut. Kort sagt gläder han sig inför utsikten att det ska bli ännu fler krig.

Där har vi alltså den avörande frågan, nyckelfrågan: är krig någonting dåligt i sig självt? Brauman säger att det är det och mediestjärnan, känd som BHL, säger att det inte är det ”om kriget gör det möjligt att undvika värre våld”. Men vilket våld är värre än krig? När en stor del av Europa ännu låg i ruiner efter andra världskriget, utfärdade Nürnbergtribunalen sin slutdom, där den förklarade:

”Krig är väsentligen något som är av ondo. Dess följder begränsas inte till enbart de krigförande staterna utan påverkar hela världen. Att utlösa ett angreppskrig är därför inte endast ett internationellt brott, det är det högsta internationella brottet som skiljer sig från andra krigsförbrytelse endast i att det inrymmer helhetens samlade ondska.”

Och sannerligen inrymdes i andra världskriget ”helhetens samlade ondska”: de tjugo miljoner medborgare i Sovjetunionen som dödades, Auschwitz, bombningarna av Dresden, Hiroshima och Nagasaki och mycket, mycket mer.

Sextio år senare är det lätt för amerikaner och västeuropéer, med ett liv i relativ bekvämlighet och i sin narcissism smickrade av ideologin om ”mänskliga rättigheter”, att överväga att utlösa ”humanitära” krig för att ”rädda offer” - krig i vilka de själva inte tar fler risker än när de spelar ett videospel. Kosovo och Libyen var de perfekta humanitära krigen: inga förluster, inte ens en skråma, för Natos bombplan, och inte ens behövde man se blodsutgjutelserna på marken. Med utvecklandet av drönarkrigföringen öppnar sådan säker krigföring på avstånd oändliga utsikter för riskfria ”humanitära interventioner”, som kan tillåta att celebriteter i västvärlden som Bernard-Henri Lévy att strutta omkring och framställa sig som passionerade mästare i fråga om hypotetiska offer för hypotetiska massakrer, hypotetiskt förhindrade av verkliga krig.

”Nyckelfrågan?” Det finns många viktiga frågor som väcks av Libyenkriget och många viktiga och giltiga skäl för att ha motsatt sig det och för att fortfarande motsätta sig det. Liksom Kosovokriget har det lämnat ett arv efter sig av hat i det utsatta landet vars konsekvenser kan förgifta livet i generationer framåt för de människor som bor där. Detta har givetvis inget särskilt intresse för de människor i västvärlden som inte bryr sig om de mänskliga skador som framkallas av deras humanitära dödande. Det är ju bara det minst synliga resultatet av dessa krig.

För min del är nyckelfrågan som motiverar mitt motstånd mot Libyen-kriget vad kriget betyder för USA:s och världens framtid. Under drygt ett halvt sekel har USA ätits av sitt militär-industriella komplex som har infantiliserat dess känsla för moral, förslösat dess rikedomar och undergrävt dess politiska integritet. Våra politiska ledare är inte äkta ledare utan har numera bara rollen att försvara detta vidunder, som har en egen byråkratisk drivkraft - som sprider militärbaser runt världen, väljer ut och till och med skapar servila klientstater och i onödan provocerar andra makter som Ryssland och Kina. Den primära politiska plikten för amerikaner och deras europeiska allierade borde vara att minska på och avrusta sin militärapparat innan den oavsiktligt leder oss alla in i ”det högsta internationella brottet” utan återvändo.

Mitt huvudsakliga motstånd mot detta krig som nyligen ägt rum är därför just att sådana som Bernard-Henry Lévy med sina spetsfundiga ”R2P”-anspråk att ”skydda oskyldiga civila, vid en tidpunkt då till och med vissa i Washington tvekade, gödde och uppmuntrade detta vidunder genom att erbjuda det ”den lågt hängande frukten” av en lättvunnen seger i Libyen. Detta har gjort det svårare än det redan var att kämpa för att åstadkomma åtminstone ett sken av att världen är fredlig och normal.

Not. "R2P" är jargonguttryck för FN:s generalförsamlings ställningstagande 2005, "Right to Protect".

DIANA JOHNSTONE är amerikansk journalist bosatt i Frankrike och författare till bl a boken Dårarnas korståg– Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser http://www.tffr.org/bocker.htm
Hon kan nås på diana.josto@yahoo.fr

This article in English

TfFR 111211