En reflektion i Nobel-tider

Politisk överlogik

Libyenkriget innebar ett genombrott för den humanitära interventionismen genom att Förenta nationernas säkerhetsråd, i strid mot organisationens egen stadga, sanktionerade ett militärt ingripande i en intern väpnad konflikt vilken blev desto våldsammare genom själva detta – i sak opåkallade – ingripande. Våldet ligger naturligtvis latent i alla samhällen – även i ”civiliserade” sådana, som visades i och utanför Oslo den 22 juli och av den exempellösa polisinsatsen i Stockholm Nobeldagen 2011. Dock har utländska makter än så länge inte ansett sig böra ingripa i Norge och Sverige, med NGO:er och observatörsgrupper i diverse slag, något som inte heller lära komma på fråga, så länge dessa båda länder är lydiga angriparstater i den heliga alliansens namn.

Av ANDERS BJÖRNSSON

Att det sedan var Libyen som angreps berodde väsentligen på att detta var och är ett svagt och försvarslöst land. Dock, det ägde en ledare, som det bara var alltför lätt att demonisera (Khaddafi var i olika hänseenden utmanande), och även vissa andra ”tillgångar”.

Också andra staters ledare demoniseras regelmässigt av finansiellt och strukturellt skakiga västmakter och deras ideologiska stöttrupper vilka leds av utpräglade pajasfigurer av typen Sarkozy. Den styrande klicken i Kreml kallas i den strömlinjeformade svenska pressen genomgående för ”maktpartiet” – som om inte alla politiska partier strävade efter att utöva makt och beröva andra inflytande. Statsminister Fredriks Reinfeldt är förvisso en maktpolitiker av rang, som förra moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Påhlsson nyligen belagt i sin avslöjarbok om arbetet i det svenska ”maktpartiets” riksdagsgrupp. Men än så länge har ingen rysk politiker i ansvarig ställning krävt storstädning i den svenska politiska kulturen. Man undrar varför. Varför lägger sig Vladimir Putin inte i Sveriges inre förhållanden? Varför utnyttjar han inte vår svaghet?

Interventionismen, inblandningspolitiken, är osmaklig inte bara på grund av dess inkongruens: Caesar och hans politiska hustru (Hillary Clinton) får ingen peta på, utan risk för vedergällning. Den är osmaklig framförallt därför att den sätter godtycket i system – och därmed upphäver rättsstatens fundamenta. Den politiska ordning som anses kränka ”mänskliga rättigheter”, såsom dessa definieras av Bryssels och Washingtons respektive ”maktpartier”, kan närsomhelst utsättas för hot, territoriella kränkningar, utpressning och ekonomiska sanktioner, terrorbombningar – och de ”statsmän” som anses kunna utlösa sådana handlingar mot diverse mordiska regimer (själva går de fria när de mördar, som nu senast Obama i Pakistan) kan i förväg belönas med Nobels fredspris, mycket riktigt i strid mot instiftarens uttryckliga intentioner.

Heliga pojkar och flickor blir de.

Interventionismen i det humanitära gagnets namn är ingen försvarsreaktion – tvärtom: den är offensiv och framåtsyftande. Den aggressiva militärpakten Natos (potentiellt och reellt) viktigaste uppgift är idag att stävja Kinas växande makt i världspolitiken och världsekonomin. (Ingen betraktar dagens Ryssland som ett säkerhetspolitiskt problem utom propagandanissarna på Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters ledar- och utrikessidor.) Därför måste det kinesiska ledarskapet oupphörligen betraktas som gangsters. (Och därför blundar man mycket riktigt envetet för att regeringen i New Dehli, ”världens största demokrati”, mördar sina egna medborgare i permanenta militära kampanjer mot den indiska landsbygdens fattiga.) När anti-Peking-hysterin har nått en viss omfattning, är det så bara att släppa loss atombomberna över Kina – enligt koncept som utarbetades i Pentagon på 50- och 60-talet, med då beräknande 200–300 miljoner döda kineser som ”collateral damages”.

Ty krig är numera – och återigen – inte förbjudna. I den goda sakens namn är det fastslaget att man får bete sig hursomhelst (och bli belönad av Nobelkommittén i Oslo). Om mänskligheten, den humanitära interventionismens måltavla, inte är tillräckligt snäll, måste den faktiskt kunna utplånas. Detta är vår tids politiska överlogik.

TfFR 111210