Den svällande skuldsättningen i eurozonens länder skylls på den omfattande socialpolitiken, men sådana sociala system fördes redan före 1970-talet när de europeiska staternas skulder fortfarande var mycket små. Anledningen till att staternas skulder växte var inte att de hade stora utgifter för socialpolitiken utan att de bytte bank. Om franska staten sedan dess hade lånat från sin centralbank hade den varit skuldfri i dag.

Europeiska centralbanken spelar lyra medan Rom brinner

En del människor betraktar Europeiska centralbanken som en brandkår som låter huset brinna ner för att lära barnen att inte leka med tändstickor.”

Detta och följande skrev Jack Ewing i New York Times förra veckan. Och han fortsatte:

Av ELLEN BROWN

”ECB har en brandslang – rätten att trycka pengar. Men banken vägrar att rikta den mot eurozonens skuldkris.

Flammorna steg ännu högre i fredags efter det att det italienska finansdepartementet tvingats att betala en ränta på 6,5 procent på en nyemission av sexmånaders obligationer ... den högsta ränta Italien har varit tvunget att betala för den sortens skulder sedan augusti 1997 ...

Men det finns inget som tyder på att ECB planerar någon kraftfull reaktion, till exempel att köpa en stor post italienska statsobligationer för att sänka landets kostnader för skuldsättningen.

Varför inte? Enligt Wall Street Journal 28 november har 'ECB länge oroat sig för att köp av statsobligationer i så stor omfattning att det sänkte ländernas lånekostnader skulle göra det lättare lättare för de nationella politikerna att fördröja de budgetåtstramningar och ekonomiska omstruktureringar som är nödvändiga.'

Precis som fallet är med det konstruerade skuldtaket i USA fördröjer ECB lättnader för att tvinga fram åtstramningar från medlemsländerna – och det hotet ser ut att fungera. Samma reportrar skriver:

Eurozonens ledare förhandlar om en förmodligen epokgörande skattepolitisk pakt ... [som] gör budgetdisciplin obligatorisk och också gör det möjligt för de europeiska myndigheterna att besluta om en sådan. Europeiska ledare hoppas att en ny överenskommelse med syfte att minska den överdrivna offentliga skuldsättning som bidragit till att utlösa krisen skulle övertyga ECB om att vidta mer drastiska åtgärder för att ändra inriktning på den pågående utförsäljningen på eurozonens skuldmarknader.

Det förefaller som om eurozonen befinner sig i en process av ”strukturanpassning” – samma process som Internationella valutafonden tidigare tvingat på länder i tredje världen. Bland krqaven på strukturförändringar ingår hårda åtstramningsåtgärder, minskning av den offentliga sektorn, privatisering och försvagning av ländernas centralbanker så att det inte längre ska finnas något nationellt organ som har möjligheter att på folkets uppdrag skapa och kontrollera penningtillgången. Det sistnämnda resultatet har uppnåtts i eurozonen, som nu är helt beroende av ECB som sista instans och tillhandahållare av nya euro.

ECB är till för banker, inte regeringar

Den juridiska grunden för ECB:s passivitet i statsskuldkrisen är Artikel 123 i Lissabonfördraget, som undertecknades av EU:s medlemsstater år 2007. Som Jens Eidmann, styrelseordförande i Bundesbank och medlem av ECB:s styrande råd fastslog i en intervju den 14 november i år:

Eurosystemet är sistahandslångivare till solventa banker med likviditetssvårigheter. Det får inte vara långivare i sista hand till självständiga länder eftersom det skulle bryta mot artikel 123 av EU-fördraget.

Formuleringarna i Artikel 123 är tämligen oklara, men säger i huvudsak att den europeiska centralbanken är långivare i sista hand till banker, inte till statsledningar. Den stadgar:

"Artikel 123 (f.d. artikel 101 FEG)
1. Det är förbjudet för Europeiska centralbanken och medlemsstaternas centralbanker (härefter kallade ”nationella centralbanker”) att ge unionens institutioner, organ eller byråer, centrala, regionala, lokala eller andra myndigheter, andra offentligrättsliga organ eller offentliga företag i medlemsstaterna rätt att övertrassera sina konton eller att ge dem andra former av krediter; detsamma gäller Europeiska centralbankens och de nationella centralbankernas förvärv av skuldförbindelser direkt från dem.
2. Bestämmelserna i punkt 1 ska inte gälla offentligt ägda kreditinstitut; dessa ska behandlas av de nationella centralbankerna och Europeiska centralbanken på samma sätt som privata kreditinstitut vad gäller tillförseln av centralbankreserver

Banker får ta lån från ECB mot 1,25 procents ränta, den lägsta nivå som är tillgänglig för banker. Medlemsstaternas regeringar däremot är hänvisade till marknadernas godtycke, vilket kan pressa ur dem ”allt som marknaden klarar av” - i Italiens fall 6,5 procent.

Det verkliga skälet till att eurozonens länder drunknar i skulder

Varför kan bankerna låna mot 1,25 procents ränta ur ECB:s outtömliga källor av euro medan kranarna är stängda för stater? Den konventionella motiveringen är att det skulle vara ”inflationsdrivande” om staterna lånade pengar som deras egna centralbanker tillverkat. Men privata banker tillverkar också de pengar som de lånar ut på samma sätt som statligt ägda banker gör. Privatägda banker ger ut pengar i form av ”bankkrediter” i sina räkenskaper och de gör ofta detta innan de har en likviditet som täcker lånen. Därefter lånar de där de kan få medel så billigt som möjligt. När bankerna lånar från ECB som sista hands långivare trycker centralbanken upp ”pengar” på samma sätt som den skulle göra om den lånade ut direkt till en stat.

Den svällande skuldsättningen i eurozonens länder skylls på den omfattande socialpolitiken, men sådana sociala system fördes redan före 1970-talet när de europeiska staternas skulder fortfarande var mycket små. Anledningen till att staternas skulder växte var inte att de hade stora utgifter för socialpolitiken utan att de bytte bank. Före 1970-talet lånade de europeiska staterna av sina egna centralbanker. Pengarna var i praktiken räntefria, eftersom staterna ägde bankerna och fick tillbaka vinsterna av lånen i form av utdelning. Efter det att den gemensamma europeiska valutaunionen inrättats tvangs medlemsländerna att låna från privata banker mot ränta – som ofta är hög.

Vad blev följden av detta? En total sammanställning för hela eurozonen är inte lätt att hitta. Men åtminstone för Frankrikes del tycks totalsumman för räntebetalningarna för lånen vara lika stor som själva skulden. Det innebär att om franska staten hade lånat från sin centralbank under hela denna tid hade den varit skuldfri i dag.

För Kanadas del är siffrorna nästan lika usla och för USA:s del kan de faktiskt vara ännu värre. På Federal Reserves hemsida finns en förteckning över de summor som den federala regeringen betalat i räntor under de senaste 24 åren.

Under den perioden fick skattebetalarna punga ut med 8,2 biljoner (8 200 miljarder) dollar i ränta. Det betyder att räntan i dag uppgår till över hälften av hela statsskulden på totalt 15 biljoner dollar. Det betyder också att vi fullständigt hade kunnat bli av med vår statsskuld om vi hade lånat av vår egen statligt ägda centralbank under den tiden.

För att undvika en totalt förlamande statsskuld och de framtvingade åtstramningsåtgärder som en sådan medför måste eurozonens medborgare vrida den brandslang som tryckningen av pengar är ur de privata bankernas händer och återföra den i folkets händerr. Men hur ska det gå till?

Statsledningarna får inte låna av ECB, men det får statligt ägda banker.

Intressant nog innehåller paragraf 2 av Artikel 123 i Lissabonfördraget ett undantag från regeln att stater inte får låna av ECB. Där sägs att statligt ägda banken får låna på samma villkor som privatägda. Många länder i eurozonen har statligt ägda banker och eftersom nationalisering av insolventa banker är överhängande kan de snart upptäcka att de sitter med många fler.

En lösning kan då bli att de offentligägda bankerna i eurozonens stater utnyttjar sin rätt att låna till 1,25 procents ränta av ECB och sedan använder den likviditet de därigenom uppnår till att köpa upp landets skuld eller den del av den som inte säljs genom budgivning. (Federal Reserve gör regelmässigt så genom operationer på öppna marknader i USA). Statsobligationerna skulle på så sätt stabiliseras och hålla spekulatorerna i schack och regeringarna kunde sprida ut räntebetalningarna eftersom de var ägare till bankerna och skulle få tillbaka vinsterna på affären i form av utdelning.

Ta ställning i klasskampen

I en artikel 25 november med rubriken ”Goldman Sachs har tagit över” skriver Paul Roberts:

Europeiska unionen är i likhet med allt annat enbart en metod att koncentrera rikedom på ett fåtal händer på EU-medborgarnas bekostnad. De är i likhet med amerikanerna avsedda att bli 2000-talets livegna.

Han noterar att Mario Draghi, ECB:s nya ordförande har varit vice ordförande och verkställande direktör för Goldman Sachs International, medlem av Goldman Sachs direktörskommitté, medlem av ECB:s styrande råd, ledamot av styrande rådet för Banken för internationella uppgörelser och ordförande i Finansiella stabilitetsrådet. Italiens nya premiärminister Mario Monti, som har tillsatts i stället för att bli vald, har varit medlem av Goldman Sachs råd för internationella rådgivare, europeisk ordförande för Trilaterala kommissionen (”en USA-organisation som främjar amerikansk hegemoni i världen”) och medlem i Bilderberggruppen. Och Lucas Papademos, en icke vald bankir som installerats som premiärminister i Grekland, har varit vice ordförande i ECB och medlem av USA:s trilaterala kommission.

Roberts påpekar det märkliga faktum att tyska staten misslyckades med sälja 35 procent av sitt tioåriga obligationslån vid sin senaste auktion. Ändå är den tyska ekonomin i betydligt bättre skick än den italienska som lyckades sälja alla sina obligationer. Hur kommer det sig? Roberts misstänker en gemensam aktion för att förmå Tyskland att backa från sina krav på att bankerna ska tvingas betala en del av sina räddningslån.

Europa håller på att ”strukturomvandlas” av en privat bankkartell. Om Europas folk ska motsätta sig denna tysta erövring måste de resa sig, använda sina röstsedlar och offentliga banker till att slänga ut den nya bankhegemonin innan det är för sent.

Efterord 30 november: Euro- och aktiemarknaden fick nya krafter idag av nyheten att Federal Reserve och fem andra centralbanker kommit överens om att sänka kostnaderna för en hjälpfinansiering av europeiska banker med dollar. Men vad innebär detta egentligen? Som man noterade på CNBC:s hemsida:

Huvudsakligen gick USA:s centralbank Federal Reserve med på att erbjuda billigare dollarfinansiering av Europeiska centralbanken – som då kan ge billigare dollarlån till europeiska banker med svag likviditet ...

Kanadas, Englands, Japans och Scweiz centralbankers deltagande i denna affär är mer ett uttryck för viljan att visa att alla centralbanker samarbetar än en förhoppning att de ska få bevilja stora dollarlån.

Det här var goda nyheter för bankerna men det betydde ingenting för de europeiska staterna. För att de ska kunna tillgodogöra sig de fördelar som bankerna överöses med måste de ha några offentligägda banker som har rätt att utnyttja denna generositet.

Ellen Brown är advokat och ordförande i the Public Banking Institute, http://PublicBankingInstitute.org. I boken Web of Debt (på svenska: Bankerna och skuldnätet), hennes senaste av elva böcker, visar hon hur privata karteller berövat folket självt makten att skapa pengar och hur folket - “we, the people” - kan få tillbaka den. Hennes websidor http://webofdebt.com och http://ellenbrown.com.
Artiklar på engelska av Ellen Brown
This article in English

Övers. Hans O Sjöström

Not. Att kejsar Nero medan Rom brann år 64 skulle ha spelat lyra (senare hette det violin trots att det instrumentet fanns först drygt 1 000 år senare) avfärdade redan samtida historiker som lösa rykten.

TfFR 111205