Libyenkriget var ett kolonialkrig med ett scenario liknande avkoloniseringens Kongo, där utländska intressen spelade under täcket med Katanga-provinsens rebellregering under Moise Tshombe för att komma åt de rika råvarorna där. Centralregeringens Lumumba var sin tids Khaddafi.

Fredsbevarare och krigsframkallare

När man talar om EU som ett fredsprojekt bör man komma ihåg att den absoluta majoriteten av EU:s grundarländer var kolonialmakter eller före detta kolonialmakter. Portugal, Spanien och Storbritannien som senare tillkom var det i hög grad. Dessa stater var experter på att föra krig – inte i första hand mot varandra utan mot andra. Också Österrike hade haft sina kolonier, fastän de kallades kronländer eller provinser, vilka kuvades militärt när så behövdes. Lilla Danmark ville på sin tid inte vara sämre.

Av SVEN HOFMAN

EU som fredsprojekt går ut på att man inte ska ha ihjäl så många européer – om de inte råkar vara av grekisk-ortodox eller rysk-ortodox bekännelse. Vissa europeiska stater, som Grekland, i sin nuvarande skepnad tillkommen på västeuropeiska bajonetter och med västeuropeiska kanonbåtars hjälp, betraktas fortfarande som kolonier – det vill säga ”europeiska”, inte osmanska. En stor del av de senare, i Nordafrika och Mellanöstern, efter ett mellanspel av autonomi, håller på att bli det förra på nytt.

Det libyska efterspelet är i färd med att kapitaliseras. Om att det har varit ett kolonialkrig kan inget tvivel råda. Två av EU:s grundare, Frankrike och Italien, har gått i spetsen för kriget, och Storbritannien har gjort vad det har kunnat för att spela banerförare. Hur länge förberedelserna har pågått är ännu oklart. Scenariot tycks närmast hämtat från avkoloniseringens Kongo, där utländska intressen spelade under täcket med Katanga-provinsens rebellregering under Moise Tshombe, för att komma åt de rika råvarorna där. Centralregeringens Lumumba var sin tids Khaddafi.

Dag Hammarskjölds dödsstörtning i september 1961 är ännu inte färdigutredd. Blev han en nagel i ögat på de nykoloniala spelarna? Den frågan måste få ställas ånyo. En sak är säker och det att Förenta nationerna under Hammarskjöld intog en helt annan ställning till ligister och utbrytarkungar än vad dagens FN gör. FN sände fredsbevarande styrkor, inte krigsframkallande. Detta var vid en tidpunkt då den antikoloniala befrielsekampen växte sig stark. Hammarskjöld, som en gång gått Västs ärenden i kalla kriget i egenskap av svensk hög ämbetsman, var plötsligt inte att lita på.

EU var då ännu inte ett hot, och med Tysklands avvikande uppfattning i Libyenfrågan (liksom i frågan om det första Irak-kriget) har hotet ännu inte materialiserats. Westerwelle, Tysklands utrikesminister, chikaneras nu regelmässigt i propagandajournalistiken, för att han inte vill bomba sig till demokrati. (I Chile och England kallas ligister ligister, inte demokrater!) Också den Afrikanska Unionen chikaneras. Ola Säll skrev (SvD 27/8) i en enfaldig nyhetskommentar (reportage i traditionell mening förekommer alltmera sällan i tidningarna) att det regerande sydafrikanska partiet ANC, som tillsammans med andra afrikanska toppkrafter har krävt omedelbart stopp på stridigheterna i Libyen och en roll för överste Khaddafi även efter stridernas upphörande, måste ha glömt hur de själva kämpade mot en diktatorisk apartheidregim, ur underläge.

Vi tror inte att dessa ledare har glömt. Men de kämpade inte med vapen som västvärlden ställde till deras förfogande. De kämpade mot en regim som hade västvärldens stöd och välsignelse; deras kamp var dessutom i all huvudsak fredlig. Och det var inte de som avlossade de första skotten – som Benghazi-rebellerna mot en fredlig pro-Khaddafi-demonstration i början av detta år.

TfFR 110830