FN:s säkerhetsråds resolutioner mot Libyen är historien om en rad brott mot FN-stadgan. För första gången*) har FN gjort sig till verktyg i ett pågående inbördeskrig. Ändå fortsätter man i Sverige, inte minst från UD och FN-förbundet, att betrakta FN:s säkerhetsråd och dess skamfilade ordförande som närmast Gud fader själv.

FN i förfall

Hur gick besluten i FN:s säkerhetsråd till i februari i år när FN gav sin formella sanktion till Nato:s bombkrig mot Libyen? Att detta krig sedan länge överskridit de fullmakter säkerhetsrådet lämnade ska inte diskuteras här. Att granska resolutionerna 1970 (26 februari) och 1973 (17 mars) som ger Nato-interventerna ett tills vidare fungerande fikonlöv är viktigt hur man än ser på Libyen och på kriget.

Av STEFAN LINDGREN

Det finns olika versioner av vad som hände. Enligt Colombias FN-ambassadör Nestor Osorio fattades besluten på begäran av Libanon och Arabförbundet.

När säkerhetsrådet antog resolution 1970 om hårda sanktioner mot Libyen och gav ett uppdrag till Internationella brottmålsdomstolen att lagföra Libyens ledare för påstådda massmord (här frångick rådet sin praxis att först beordra en undersökning) fanns det två rivaliserande rekommendationer till säkerhetsrådet, en från Arabförbundet och en från Afrikanska unionen. Rådet valde att lyssna på Arabförbundet, som inte är en regional organisation utan en politisk.

I verkligheten var det varken Arabförbundet eller Libanon som tog upp frågan i säkerhetsrådet utan en part som formellt inte hade någon talan i rådet.

21 februari meddelade Libyens chargés d'affaires Ibrahim Dabbashi att han hoppade av. Dabbashi hade alltså ingen fullmakt att tala för Libyen i FN. Men likväl fick han behålla sin FN-legitimation, sitt amerikanska uppehållstillstånd och inbjöds att framträda på säkerhetsrådets möte 26 februari. Dabbashi spred aktivt de obekräftade uppgifterna om bombningar av civila i Tripoli av Libyens flygvapen, uppgifter som senare visat sig falska.

Samma dag som Dabbashi hoppade av begärde han att säkerhetsrådet skulle sammanträda och vidta åtgärder mot den "allvarliga situationen" i Libyen. Han hänvisade till punkt 3 i säkerhetsrådets provisoriska procedurregler. Men dessa säger att en medlemsstat kan begära ett möte i säkerhetsrådet, inte en enskild diplomat utan statens uppdrag (vanligen styrkt i ett brev till rådet) och allra minst en före detta sådan.

På det slutna säkerhetsrådsmötet 22 februari redogjorde biträdande generalsekreteraren för politiska frågor Lynn Pasco för situationen i Libyen. På en direkt fråga om det fanns några belägg för övergrepp i Tripoli (som Dabbashi påstått) svarade han nej. Libyens FN-ambassadör Abdel Rahman Shalgam förnekade också uppgifterna om övervåld i Tripoli.

Shalgam påtalade att det var ett allvarligt protokollsbrott av FN:s säkerhetsråd att hålla ett möte på begäran av en avhoppad diplomat och låta denne närvara på mötet och göra obekräftade anklagelser mot sitt land.

Fredag 25 februari hoppade emellertid även Shalgam av. Säkerhetsrådets ordförande sammankallade ett nytt möte och inbjöd Shalgam med hänvisning till paragraf 37 i rådets provisoriska procedurregler. Den paragrafen säger att en medlemsstat kan inbjudas till rådets möte, men inte en enskild diplomat eller en avhoppad sådan.

Intressant här är att några medlemmar i säkerhetsrådet redan diskuterade uppdraget åt ICC. Shalgam hade ett starkt egenintresse av att inte hamna på listan över de libyska ledare som skulle lagföras i ICC. Shalgam presenterade nu en bild av grova övergrepp mot civila i Libyen men ombads inte prestera några bevis. Istället tröstades han och omfamnades av Ban Ki-moon och flera medlemmar av säkerhetsrådet.

Resolution 1970 innebar att säkerhetsrådet uppdrog åt ICC att lagföra ledarna i ett land som inte är anslutet till ICC. Säkerhetsrådet hänvisade till en paragraf i ICC-fördraget som ger domstolen myndighet att rannsaka även brott begångna av medborgare i icke anslutna stater.

Men problemet är att det inte finns någon paragraf i FN:s stadga som ger FN:s säkerhetsråd myndighet att utsträcka ICC:s jurisdiktion till icke-medlemmar.

Flera stater som följande dag röstade för resolution 1970, bl.a. Indien, Nigeria och Brasilien hänvisade till Shalgams vittnesmål i rådet. Men det borde varit uppenbart för alla att Shalgam inte vittnade som talesman för Libyen. Ingen legitim talesman inbjöds.

I resolution 1970 grundar säkerhetsrådet uttryckligen sina sanktionsbeslut mot Libyen på ett brev från Libyens permanenta representant i FN daterat 26 februari 2011 ("Taking note of the letter to the President of the Security Council from the Permanent Representative of the Libyan Arab Jamahiriya dated 26 February 2011"). Problemet är bara att Shalgam meddelat sitt avhopp till Säkerhetsrådet föregående dag, 25 februari. Han var alltså inte Libyens representant 26 februari.

När Libyens regering försökte ersätta de avhoppade diplomaterna med legitima regeringstjänstemän vägrade USA att bevilja visum för inresa i landet, i strid med sina förpliktelser som värdland.

3 mars 2011 medgav Ban Ki-Moons talesman att man hade mottagit en begäran från Libyen att återkalla Dabbashis och Shalgams fullmakter. Ändå fortsatte de att göra uttalanden för media, däribland FN:s media. Deras diplomatpass ersattes smidigt av hederspass utfärdade av FN-sekretariatet.

Från Ban Ki-Moons och säkerhetsrådets sida gjordes ingenting för att tillmötesgå Libyens begäran. Enligt artikel 32 i FN-stadgan skulle Libyen ha inbjudits till säkerhetsrådet:

"Envar medlem av Förenta Nationerna, som ej tillhör säkerhetsrådet, liksom envar stat, som ej är medlem av Förenta Nationerna, skall, om vederbörande är part i tvist, som är föremål för säkerhetsrådets behandling, inbjudas att utan rösträtt deltaga i överläggningen om denna tvist. Säkerhetsrådet fastställer de villkor, som det anser rättvisa för deltagande av stat, vilken ej är medlem av Förenta Nationerna."

I den resolution som säkerhetsrådet antog 17 mars nämns inte heller Libyens brev från 3 mars eller tidigare brev som inte återfinns i säkerhetsrådets register.

Curtis Doebbler, en amerikansk advokat med inriktning på mänskliga rättigheter skrev 7 april i Al Ahram:

"Väst koncentrerade sin propagandamaskin vid FN med besked. Och det var inte bara en vanlig propagandakampanj, utan en fullskalig orkestrering för historieböckerna. Först intalades och hotades libyska diplomater att avgå från sina uppdrag och utlovades att bli 'omhändertagna' om de stödde oppositionen. Detta resulterade i att libyska FN-diplomater inte bara avgick, utan gjorde det och ändå behöll en typ av diplomatisk status som tillät dem att tala för de väpnade rebeller som utmanade Libyens regering om kontrollen av deras land. ...
Detta uppnåddes genom det falska agerandet från FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon, som utfärdade särskilda pass till de tidigare libyska diplomaterna sedan deras regering hade dragit tillbaka deras fullmakter. Genom att kringgå FN:s generalförsamling fullmaktsutskott och väletablerat protokoll, gynnade FN:s generalsekreterare för första gången i organisationens historia personligen den ena sidan i vad som nu var ett inbördeskrig."

Varför finns ingen  ansvarig UD-tjänsteman som påtalar dessa allvarliga fel i behandlingen av Libyenfrågan i FN? Det upphäver ju faktiskt den juridiska legitimiteten också för Sveriges krigsdeltagande. Ett krig på falska premisser kan aldrig bli rättfärdigt.

Det är ett anständighetskrav att Sverige verkar för att Libyen får lägga fram sin sak i FN:s säkerhetsråd och att de anklagelser från avhoppare som låg till grund för resolutionerna 1970 och 1973 granskas.

*) Jämför också Dag Hammarskjölds agerande som FN:s generalsekreterare mot Kongos premiärminister Patrice Lumumba: Mordet på Lumumba, Kongo från Lumumba till Kabila.

TfFR 110731

Stefan Lindgren är journalist och författare NYHETSBANKEN