FN.s säkerhetsråds resolution mot Libyen ger inga belägg för varför konflikten i Libyen skulle vara internationell. Man vet att det är en inre konflikt. Utländskt stöd till upprorsmän mot en laglig regering är folkrättstridigt. Däremot gäller självförsvarsrätten för Libyen då landet nu angripits. Libyen har folkrättsligt stöd för att militärt slå tillbaka NATO:s angrepp.

Vilseledande om FN-stadgan

Den senaste uppgörelsen mellan regeringspartierna , (s) och (mp) kommenterades av Åsa Romson den 9 juni på debattsajten Newsmill: ”För miljöpartiet är grundregeln att militära insatser för att lösa problem inom stater är en ytterst problematisk metod.” Ändå kommer hon fram till att miljöpartiet stöder ett fortsatt svenskt deltagande i kriget och att ”Det är viktigt att stödja FN:s arbete med fred och demokrati och där ingår säkerhetsrådets resolutioner om militära medel.” Uttalandet är ganska typiskt för ledande politiker i Sverige. Det sägs nu utan blygsel att militära interventioner är en del i FN:s arbete för fred och demokrati. Det är att vilseleda allmänheten. Istället borde politiker ta ett ansvar för att visa på FN-stadgans principer och syftet med stadgan.

FN bildades 1945 mot bakgrund av 1900-talets två världskrig. Syftet var att förhindra nya aggressionskrig. Staterna enades om att föra in ett absolut våldsförbud utan kryphål i stadgan.

Av ROLF ANDERSSON OCH LARS-GUNNAR LILJESTRAND

Det allmänna våldsförbudet i artikel 2 (4) som anger att alla medlemsstater skall avstå från våld och hot om våld i sina internationella förbindelser är själva grunden för stadgan. Detta är ”Folkrättens och FN-stadgans mest centrala norm – förbudet mot krig som ett medel att förändra status quo”, för att citera folkrättsprofessorn Ove Bring i boken FN-stadgans folkrätt.

Det finns endast två undantag från våldsförbudet: rätten till självförsvar vid väpnat angrepp och enligt beslut av säkerhetsrådet för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.

Idag hörs röster, främst i västvärlden, om att så kallad ”humanitär intervention” skulle betyda ett ytterligare undantag från det allmänna våldsförbudet. Anhängarna hänvisar ofta till det man kallar ”Skyldigheten att skydda” (Responsibilty to Protect, R2P). FN:s generalförsamling antog 2005 en resolution som bland annat innebar ett ansvar för en regering att skydda befolkningen mot etnisk rensning, folkmord och brott mot mänskligheten. Bakgrunden var bl a folkmordet i Rwanda. Om regeringen inte uppfyllde detta skulle frågan kunna tas upp av säkerhetsrådet. Men FN-stadgan har inte ändrats genom detta och stadgans generella våldsförbud kvarstår.

Resolution 1973 om Libyen ställer en rad frågor om säkerhetsrådets tolkning av stadgan och särskilt det allmänna våldsförbudet. Resolutionen hänvisar till skyldigheten att skydda civila och säger att för detta får alla nödvändiga åtgärder vidtas.

Hur man än ser på händelserna i Libyen så är det inte fråga om någon systematisk utrotning av en del av befolkningen av etniska eller andra skäl. Säkerhetsrådet antyder att regeringstruppernas angrepp mot civila "möjligen kan utgöra brott mot mänskligheten". Men det finns i gällande folkrätt inget som ger rätt att inskrida mot sådana brott med våldsåtgärder. Ban Ki-moon uttalade den 25 februari att enligt uppskattningar ”mer än 1000 människor har dödats av säkerhetsstyrkor och milis lojala med Mohammar Ghaddafi”, men angav inga närmare detaljer och uppgav ingen annan källa än ”rapporter”. Då rådet tog resolutionen den 17 mars fanns inte heller några specificerade uppgifter om de påstådda övergreppen.

Vad som däremot stod klart redan en månad innan resolutionen togs var att oppositionen beväpnat sig och att konflikten i Libyen var ett inbördeskrig.

I detta läge tog sig rådet rätten att intervenera till fördel för rebellsidan. Det handlade inte om att neutralt skydda civila utan man banade väg för ett bombkrig mot regeringssidan. Enligt FN-stadgan och de principer som Internationella Domstolen i Haag lade fast i sin dom om USA:s intervention på rebellsidan i Nicaragua är utländskt stöd till upprorsmän mot en laglig regering folkrättstridigt. Däremot gäller självförsvarsrätten för Libyen då landet nu angripits . Libyen har folkrättsligt stöd för att militärt slå tillbaka NATO:s angrepp.

Ett annat problem med Libyenresolutionen är att rådet allmänt hänvisar till hot mot internationell fred och säkerhet, vilket öppnar för möjligheten att tillgripa våld. Men resolutionen ger inga belägg för varför konflikten i Libyen skulle ha denna internationella karaktär. Vad vi vet är att det var en inre konflikt.

En tredje omständighet som måste lyftas fram är att säkerhetsrådet beslutade om våldsanvändning utan att, som stadgan kräver, först pröva och uttömma alla möjligheter till en förhandlingslösning. Afrikanska Unionen begärde enträget att få genomföra förhandlingar med både parter i konflikten innan resolutionen togs och dess företrädare hindrades dagarna efter av franskt flyg att komma in i Libyen.

Vissa menar att allt som säkerhetsrådet beslutar är i enlighet med folkrätten. Det är i och för sig riktigt att rådet har givits långtgående befogenheter . Men rådet har att hålla sig inom stadgans ram. När rådet beslutar om våldsanvändning utan att följa de gränser som stadgan lagt fast bryter det mot stadgan. I flera fall tidigare har rådet på initiativ av västmakterna beslutat om sanktioner av olika slag. Detta har genomgående skett med svepande, men oftast dåligt underbyggda påståenden om hot mot fred och internationell säkerhet.

Utvecklingen har oroat alltfler stater i Asien, Afrika och Latinamerika, där man nu kräver att stadgan måste följas och att rådet inte får bli ett redskap för västs stormaktsintressen. Med Libyenresolutionen togs ytterligare ett steg i en farlig riktning. Det var första gången som beslut om militär intervention fattades i strid mot stadgans bestämmelser.

Den traditionella svenska linjen har varit att folkrätten skall gälla lika för alla och inte vrängas till förmån för vissa stormakter. Då generalförsamlingens uttolkning och precisering av stadgans våldsförbud slogs fast 1970 i deklarationen om Friendly Relations välkomnades den av svenska regeringen.

På Socialdemokraternas kongress 1984 sa Olof Palme: ”En brinnande by är en brinnande by oavsett om den terrorbombas i El Salvador eller i Afghanistan.” Folkrätten skulle gälla lika för USA och Sovjetunionen.

Idag är situationen en annan. Sveriges regering och vissa socialdemokrater framhäver inte våldsförbudet utan verkar istället för svenskt deltagande i bombkriget mot Libyen (och detta trots att flera NATO-stater valde att inte delta).

Den internationellt kände folkrättsprofessorn Martti Koskenniemi sa så här om Libyenresolutionen: ”Personligen anser jag att det var hycklande och propagandistiskt att lägga in en skrivning om kravet att skydda befolkningen i säkerhetsrådets dokument. Världen är full av kriser. Men staterna är bara villiga att reagera mot dem om de känner att krisen är av speciell vikt eller hotar deras egna intressen. Därför är det hyckleri att tala om den här principen som en verklig legal norm.”

Vill vi verkligen ha en värld där enskilda stormaktgrupperingar efter behag och i strid med FN-stadgan driver igenom beslut om militära interventioner? Det blir då den starkes rätt som gäller och då går ingen säker längre. Vi har allt intresse av att hävda FN-stadgans principer mot självsvåldigt stormaktsagerande.

2011-06-13

Rolf Andersson är advokat i Stockholm och Lars-Gunnar Liljestrand är ordförande i Föreningen FiB-juristerna

TfFR 110629