Media visar påtagligt lite intresse för olämplig grävande journalistik, vilket visas även i samband med gripandet av Ratko Mladic. För att en suspekt utrikespolitik ska få medborgarnas stöd måste sanningen hållas undan.

Medias systematiska lögnaktighet

Svenska medias omvärldsrapportering saknar trovärdighet. Rapporteringen i samband med gripandet av den Bosnienserbiske generalen Ratko Mladic är ett tydligt exempel, men mönstret är detsamma för pågående ockupationer och krig.

De media som vänder sig till en bred publik har en starkt vinklad nyhetsrapportering förstärkt med stereotypa, och ofta direkt osanna, bakomliggande orsaker. Det är ett allvarligt demokratiproblem. Mångfalden ersätts av enfald, nyhetsrapporteringen av krigspropaganda. Public servicemedia har i detta avseende inte större trovärdighet än de reklamfinansierade media utan är tvärtom trendsättande.

Av JAN HAGBERG

Medierna i väst har haft lång tid på sig att reda ut vad som hände i 1990-talets före detta Jugoslavien men vägrar envist att genomlysa det faktiska skeendet – eller ens tillåta en saklig diskussion om det. Om man gjorde det finns ju risken, att den bild man tidigare gett måste revideras grundligt – och inte minst de slutsatser för dagens politik som man nu för till torgs.

Till exempel tar Peter Wolodarski i en ledare i Dagens Nyheter den 29 maj gripandet av Mladic och den västerländska mediala berättelsen om Bosnien som utgångspunkt för att idag stödja Natos krig mot Libyen. I den berättelsen finns inget baserat på verklighetens Bosnien.

Dagens liberaler kritiserar gärna dem som inget såg och inget hörde av det som pågick i Tyskland under 1930-talet, men inför dagens enda supermakt och dess härjningar lägger de sig alldeles platt. De vänder svart till vitt och utmålar efterföljare till offren för den nazistiska brutaliteten under andra världskriget på Balkan som dagens nazister.

Det finns ett tämligen lätt igenkännligt propagandamönster i varje krig där USA/Nato varit eller är inblandat: en ond person, alltid benämnd diktator, ger sig på sitt eget folk. Väst ser sig skyldigt att ingripa militärt för att skydda civilbefolkningen. Humanitär intervention kallas det, och media serverar av situationen en bild som tjänar ändamålet att rättfärdiga interventionen, vilken i själva verket är ett angreppskrig i strid mot FN-stadgans principer och för helt andra syften än dem som officiellt anges.

Fakta är väl dokumenterade
Vad Bosnien beträffar har bland andra Tidskrift för Folkets Rättigheter nyligen uppmärksammat boken The Srebrenica Massacre – Evidence, Context, Politics redigerad av USA-professorn em. Edward S Herman, med förord av Phillip Corwin, den högste civile FN-tjänstemannen för Bosnien i juli 1995. Boken ger en väldokumenterad belysning av den faktiska händelseutvecklingen – på tvärs mot den förhärskande mediebilden.

Kunskap om det verkliga skeendet har, vilket bör understrykas, dock funnits tillgänglig långt tidigare. Redan år 2000 utkom boken Kriegsverbrechen: die tödlichen Lügen der Bundesregierung und ihre Opfer im Kosovo-Konflikt av den tyske journalisten Jürgen Elsässer, som bland mycket annat beskrev den systematiska terrorn mot serber i byarna runt Srebrenica åren 1992 – 1995, under ledning av den lokale muslimske befälhavaren Nasir Oric. Terrorn hade pågått länge och den bosnienserbiske civile ledaren Karadzic hade förgäves, upprepade gånger hos FN, bett om hjälp mot det muslimska mördandet. Men de muslimska terrorgrupperna hade mellan sina räder en viloplats i den FN-skyddade zonen Srebrenica, där de heller aldrig avväpnades.

Elsässer hänvisade till mer än 1000 obduktioner, utförda av den serbiske läkaren Zoran Stankovic på mördade serber från Srebrenicaområdet. Jag besökte dr Stankovic 2003 på hans sjukhus i Belgrad och fick där för mig bokens händelsebeskrivning bekräftad av honom. Man skulle kunna tycka att detta är en uppföljning som borde ha gjorts av journalister, men media visar påtagligt lite intresse för olämplig grävande journalistik.

Dr Stankovic visade mig kopior av de obduktionsprotokoll från Srebrenica som han sänt till ICTY i Haag. I en första omgång hade de bara ”försvunnit” – i sig en bekräftelse på att ICTY är en politisk institution, en skendomstol, dessutom med Nato-stater och finansspekulanten George Soros som huvudsponsorer.

Efter ett domarbyte i Haag sände Zoran Stankovic på nytt in vittnesmålen mot Nasir Oric, vilket ledde till att denne greps – och dömdes till ett straff som blev lika långt som häktningstiden, oerhört milt jämfört med hur serber straffas. När Oric släpptes och återkom till Srebrenica hyllades han som hjälte av jublande muslimer, vilket tydliggör att de förhoppningar om försoning som gärna odlas på avstånd bygger på rena skrivbordsanalyser. Att minst lika många serber som muslimer dött under krigsåren i Srebrenica­området finns inte på kartan för den journalist som vill behålla sitt arbete.

Samma rituella medielögner om Srebrenica återkommer om och om igen: ”där slaktades 8000 muslimska pojkar och män”, ”den värsta massakern sedan andra världskriget”, och så vidare. SVT skickar en journalist till Srebrenica för att på plats upprepa dessa välrepeterade ord och intervjua en muslimsk kvinna som får uttala sina förbannelser över serber. Att den faktiska siffran för antalet döda idag uppskattas till kanske 800 och att det är oklart hur många av dessa som dödades i strid och hur många som faktiskt avrättades avspeglas inte i en enda nyhetssändning.

Grymheterna mot serberna, vare sig här eller på andra platser, har aldrig intresserat världssamfundet eller västs media, trots att antalet dödade serber i Bosnien-Hercegovina totalt sett var ungefär lika stort som antalet muslimer. Aldrig har det passat att i TV intervjua en sörjande serbisk kvinna, trots att hon alltså är lika vanlig som en muslimsk sådan.

Den värsta massakern på 1990-talets Balkan torde vara den kroatiska fördrivningen av Krajinaserber i augusti 1995, från boplatser de haft i hundratals år. Där dog inte bara män. Kvinnor, barn och åldringar mördades urskillningslöst. Det finns starka bilder från denna eländesmarsch, men medietystnaden över brott begångna av västs vänner är kompakt.

Dårarnas Korståg, Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser, en annan bok på tvärs mot den allmänna meningen, har skrivits av den USA-födda journalisten Diana Johnstone och den kom ut på svenska 2004. Johnstone hade suttit som korrespondent på AFP i Paris och med förvåning sett vilket material från Jugoslavien som systematiskt sorterades bort ur nyheterna. Hennes bok vållade i Sverige mer än någon annanstans ett oerhört rabalder, anfört av Maciej Zaremba i eftersägarpressen.

Den ende svenske journalist som genom att intervjua Diana Johnstone visade ett ansvar för journalistyrket var Björn Eklund. För detta tilltag avskedades han från sitt framgångsrika redaktörskap för tidskriften Ordfront Magasin, grundad av en förening med mottot ”försvar av yttrande- och tryckfrihet”. Avskedandet ogiltigförklarades senare i arbetsdomstolen. Föreningen och tidskriften har efter det aldrig kunnat hämta sig från skammen för detta sitt handlande. Att Peter Kadhammar i Aftonbladet den 1 juni går till förnyat angrepp på Eklund för att denne då gjorde vad övriga journalister underlät att göra, nämligen lyfte fram ”andra sidan” i en internationell konflikt, ger en kuslig bild av konformiteten i journalistkåren.

Minnen från naziockupationen
Bosnien-Hercegovina var före andra världskriget ett landskap inom riket Jugoslavien, med serbisk befolkningsmajoritet. Nazisterna upprättade, med hjälp av sina hantlangare i Ustasja åren 1941 – 45, en marionettstat, Oberoende Staten Kroatien, som kom att omfatta större delen av nuvarande Kroatien och Bosnien-Hercegovina och delar av Slovenien och Serbien. Muslimerna i Bosnien sågs som en form av hedersarier och kom att ta aktiv del i utrotningen i första hand av serber men också av judar och romer, med följd att serberna på sikt förlorade sin majoritetsställning i området. Bland tyskarnas hantlangare fanns den senare bosnienmuslimske ledaren Alija Izetbegovic.

I Titos författning 1974 gjordes Bosnien-Hercegovina till en egen republik inom den jugoslaviska federationen. Det var en av serberna oönskad lösning men för att vinna deras godkännande infördes i grundlagen en bestämmelse om att alla ändringar av republikens konstitution krävde de statsbärande folkens enhälliga beslut, det vill säga enhällig medverkan av serber, kroater och muslimer tillsammans. (Muslimer som nationalitet var en nykonstruktion använd första gången i folkräkningen 1971; muslimerna här kallade sig tidigare ibland turkar även om de alltså talade serbokroatiska, enligt Nordisk Familjebok från 1923–37).

Kriget i Bosnien 1992 berodde på att den radikale islamisten Alija Izetbegovic uppmuntrades av USA att upprätta en muslimsk gudsstat i Bosnien. Det är förvånande att inga muslimer med mer moderata, alternativa åsikter får plats i svenska medier; från svensk horisont tycks det vara en monolitisk uppställning bakom den radikala islamismen. Ingen muslim här behöver alls ta itu med den grova muslimska terror som gick över det egna landet.

Bara några dagar innan Mladic greps sade en av de framstående bosniska intellektuella, filosofiprofessorn Muhamed Filipovic från Sarajevo, i en tidningsintervju:

”Den separatistiska politik som Alija Izetbegovic förde ’under västs inflytande’ har inneburit en stor katastrof för bosniakerna… Dessa skurkar från väst ordnar alltid sådana här saker på ett sätt att de i varje ögonblick kan blanda sig i som påstådda räddare. Varje lösning som amerikanerna framtvingat runtom i världen har visat sig otillräcklig, vilket i sin tur påkallar deras ständiga hjälp. Och deras hjälp är, som vi alla vet, sådan att Gud må bespara oss denna hjälp.”

Filipovic var i början av 1990-talet ledare för Muslimsk-Bosniakiska Partiet (MBO), som förespråkade en överenskommelse med serberna. Och en sådan hade faktiskt uppnåtts i augusti 1991. Izetbegovic som ledde ett annat (mer religiöst inriktat) muslimskt parti hade bemyndigat Filipovic att förhandla i muslimernas namn, men tog sedan spektakulärt avstånd från överenskommelsen mitt under en nyhetssändning, där Filipovic och den bosnienserbiske professorn Nikola Koljevic (som senare begick självmord) medverkade. Det kom in ett telegram och nyhetsuppläsaren läste upp Izetbegovics avståndstagande. Alla blev alldeles stumma.

Liknande saker hände vid flera tillfällen, där man först kom överens med Izetbegovic medan han sedan drog sig ur (med USA:s stöd i ryggen). Många trodde att det berodde på den fundamentalism som fanns i inre kretsen runt honom; där fanns också människor med kopplingar till Hitlervänliga krafter under andra världskriget, däribland organisationen ”Mladi muslimani” (”Unga muslimer”).

Sveriges Radio och programmet ”God morgon, världen!” höll sig länge med den ensidige icke-trosbekännande muslimen Jasenko Selimovic från Sarajevo som ende uttolkare av utvecklingen i det forna Jugoslavien. Som sådan expert togs han bort först efter att han trätt ut ur garderoben och öppet bekänt sig som folkpartist. Aldrig i något program berörde Selimovic ovanstående konflikt inom den muslimska kretsen – som förklaring till fredens sammanbrott i Bosnien. Idag är Selimovic folkpartistisk statssekreterare, regissören som uppträder som expert både på utrikespolitik och på teknik.

Nu har långt mer än tjugo år gått sedan västmakterna, men främst Tyskland, påtagligt och på alla tänkbara sätt aktivt arbetade för en sprängning av Jugoslavien. Men tyska säkerhetstjänsten BND spelade också långt dessförinnan en destruktiv roll och det hade blivit än mer målinriktat, efter att den senare FDP-politikern Klaus Kinkel i början av 1980-talet tillträtt som BND-chef. För mer konkret information, se uppsatsen Stormaktsintressen på Balkan ur Tidskrift för Folkets Rättigheter nr 3-4/1997, med den tyske underrättelseofficeren Erich Schmidt Eenboom som en källa. Dennes bok "Der Schattenkrieger” ger en initierad bild av den tyska underrättelsetjänstens agerande.

Andra krafter som från olika utgångspunkter och med sina olika maktintressen mer kraftfullt drev fram upplösningen av Jugoslavien var de bayerska och österrikiska delarna av katolska kyrkan liksom USA från början inte minst via IMF.

För att en suspekt utrikespolitik ska få medborgarnas stöd måste sanningen hållas undan. Att ”public service”-kanalerna SVT och SR i detta läge inte ens försöker ge ett sken av självständighet eller objektivitet är beklagansvärt.

Jan Hagberg är teknologie dr bosatt i Stockholm

TfFR 110617