Fängslandet av Ratko Mladic och utlämnandet av honom till ICTY i Haag utlöste en ny våg av krigspropaganda i västvärldens media för att befästa Natos och västvärldens bild av händelseförloppet under Bosnienkriget. Det gör det extra angeläget att uppmärksamma boken The Srebrenica Massacre – Evidence, Context, Politics (Massakern i Srebrenica – Bevis, Sammanhang, Politik), redigerad av Edward S Herman och med förord av Phillip Corwin. Boken, som finns på Internet, ger en väldokumenterad belysning av det faktiska krigsförloppet, och därmed en helt annan bild än den gängse av ansvaret för krigsförbrytelserna. Här följer Phillip Corwins förord. - Christer Lundgren

Srebrenica - av Philip Corwin

Den 11 juli 1995 föll staden Srebrenica för den bosnienserbiska armén. På den tiden var jag den högst rankade civile FN-tjänstemannen i Bosnien-Hercegovina. I min bok, Dubious Mandate (Tvivelaktigt förordnande)1 gjorde jag några kommentarer om denna tragedi. Utöver detta fördömde jag den internationella pressens förvanskningar i rapporteringen, inte bara om den händelsen, utan om krigen i Jugoslavien (1992-1995) i allmänhet. Jag uttryckte en önskan att det borde ha funnits, och måste finnas, någon form av balans då man berättar historien om vad som faktiskt hände i Srebrenica och i hela före detta Jugoslavien, om vi ska lära av våra erfarenheter.

Den föreliggande boken av Srebrenica Research Group, The Srebrenica Massacre – Evidence, Context, Politics, är ett svar på den uppmaningen. Den presenterar en alternativ och väl dokumenterad bedömning av tragedin i Srebrenica, och av lidandet för alla de berörda folken i före detta Jugoslavien. Det är ett ovärderlig dokument. Naturligtvis kommer det att finnas de som inte håller med om författarnas perspektiv. Men om vi ska öppna en diskussion som har varit stängd för alla utom de troende, om vi ska förhindra att liknande tragedier inträffar igen, då måste vi ta på allvar de redogörelser som lagts fram av de klarsynta och inträngande bidragsgivarna till denna bok. Ingen ärlig läsare kan tvivla på dessa författares meriter. Och ingen ärlig läsare bör tvivla på betydelsen av vad de har att säga. Jag gratulerar dem för deras vetenskapliga noggrannhet och deras mod.

Av en händelse råkar jag ha en personlig anledning att minnas vad som hände den 11 juli 1995, för det var inte bara den dag då Srebrenica föll, utan det var också den dag då en bosnisk krypskytt försökte mörda mig då min bil, vit och tydligt markerad som ett FN-fordon, körde över Igmanberget på vägen tillbaka till Sarajevo från ett ledningsbesök i Gorni Vakuf. Krypskytten besköt våra fordon då vi snabbt svängde runt i hårnålskurvorna på den smala, slitna bergsvägen, och det var endast tack vare de modiga ansträngningarna av Bruno Chaubert, den korsikanska underofficer som var min chaufför, som vi överlevde. Vi visste på grund av kulbanan och det faktum att vi hade identifierat oss bara några minuter tidigare vid en av den bosniska arméns vägspärrar, att krypskytten som sköt på oss befann sig på territorium kontrollerat av den bosniska regeringen, och att han visste vilka vi var. I själva verket siktade krypskytten på föraren, därför att han visste att om föraren hade mist kontrollen så skulle fordonet och alla dess passagerare ha störtat utför berget. Vid den tiden valde jag emellertid att inte offentliggöra händelsen, eftersom den bosniska regeringen skulle ha förnekat det, och FN inte skulle ha protesterat med tanke på FN:s avgrundsdjupa brist på trovärdighet gentemot den bosniska regeringen. Men budskapet var tydligt. Den bosniska regeringen såg FN som sin fiende.

***

Under åren efter att Srebrenica föll har själva namnet blivit ett modeord för anklagelser om serbiska folkmord. Böcker har skrivits, rapporter har sammanställts, och radio- och TV-sändningar har fyllt etern med ”bevis” för detta brott mot mänskligheten. FN:s säkerhetsråd tillsatte en internationell domstol i Haag för att ”bevisa” detta förutbestämda domslut. Det vore ingen överdrift att säga att en del journalister och ambitiösa politiker har gjort karriär genom att driva detta påstående.

Men situationen är mer komplicerad än vad PR-specialisterna vill få oss att tro. Att det förekom dödande av icke-stridande i Srebrenica, som i alla krigszoner, är säkert. Och de som utförde det förtjänar att fördömas och åtalas. Och oavsett om det var tre eller 30 eller 300 oskyldiga civila som dödades, var det ett fruktansvärt brott. Det råder ingen tvekan om det. Samtidigt visar de fakta som presenteras i denna bok mycket övertygande att siffran 8 000 döda, som man ofta svänger sig med i världssamfundet, är en överdrift som inte kan styrkas. Den verkliga siffran kan vara närmare 800.

Det faktum att siffran i fråga så har förvrängts tyder emellertid på att frågan har politiserats. Det finns mycket större chockvärde i 8 000 döda än i 800 döda.

Det finns också bevis i denna bok för att tusentals serber massakrerades, fördrevs, torterades, våldtogs och förnedrades under krigen inom före detta Jugoslavien. Världssamfundet har inte ansett det lämpligt att offentliggöra dessa grymheter med lika mycket kraft som beträffande dem i Srebrenica. Detta enkla konstaterande rättfärdigar inte vad som skedde i Srebrenica. Men det är en annan pusselbit för att förklara serbernas vrede när de attackerade Srebrenica. I maj 1995 till exempel, bara två månader innan Srebrenica föll, erövrade den kroatiska armén västra Slavonien och fördrev 90 procent av den serbiska befolkningen i den regionen.

Serberna hade bott i västra Slavonien i hundratals år. Men världssamfundet sade ingenting om dessa fördrivningar, i själva verket applåderade det den kroatiska handlingen, som om de serbiska civila förtjänade vad som hade hänt. Att massakrera kroater eller bosnier eller kosovoalbaner var folkmord. Att massakrera serber ansågs som passande bestraffning. Uppenbarligen har världssamfundet inte ansett det lämpligt att resa monument till minne av massakrerna på serber. I stället har man utfärdat arresteringsorder för serbiska ledare.

Det som hände i Srebrenica var inte en enda stor massaker på muslimer begången av serber, utan snarare en serie mycket blodiga attacker och motattacker under en treårsperiod, som nådde ett crescendo 1995. Och antalet muslimska avrättade i den sista striden i Srebrenica var, som den tidigare BBC-reportern Jonathan Rooper har påpekat, troligen hundratal, inte tusental. Dessutom är det troligt att antalet muslimska döda inte var fler än det antal serber som hade dödats i Srebrenica och dess omgivningar under de föregående åren av den bosniske befälhavaren Naser Oric och hans rövarband.

Händelserna i Srebrenica i juli 1995 inträffade inte i ett politiskt vakuum. I själva verket kanske de aldrig skulle ha inträffat alls om inte Jugoslavien hade styckats med våld i strid med önskemålen hos 45 procent av dess folk, serberna. (Serberna utgjorde cirka 31 procent av befolkningen i Bosnien före kriget.) Uppbrytandet av Jugoslavien stred i själva verket mot den senaste jugoslaviska konstitutionen (1974), som gav rätt till självbestämmande för Jugoslaviens sex konstituerande ”nationer” (kroater, makedonier, montenegriner, muslimer, serber och slovener), och krävde att alla dessa nationer var tvungna att komma överens om upplösningen av den federala staten för att den skulle vara laglig. Och naturligtvis gick serberna aldrig med på det. I min bok Dubious Mandate rapporterar jag följande fråga som ställdes till mig av en bosnienserb: Varför, efter 50 år som jugoslav, skulle man plötsligt säga mig att jag tillhör en minoritet i en muslimsk stat, när jag aldrig ens fått välja?

Människor kan bli väldigt arga när man berövar dem deras land.
Idag kan man bara föreställa mig vad som kunde ha hänt på Balkan om diplomati hade getts en bättre chans, om Nato inte hade haft den ambition de hade att pressa på österut, ända fram till det forna Sovjetunionens gräns, att annektera vad som då kallades det ”nya Europa”.

Det är möjligt – inte säkert, men möjligt – att det så småningom hade blivit en fredlig upplösning av det forna Jugoslavien, förmodligen längs andra internationella gränser. Men besluten att stycka upp före detta Jugoslavien togs brådstörtat, av minoritetsgrupper inom Jugoslavien, och drevs på av starka krafter utanför Jugoslavien – nämligen de inom Nato, särskilt det nyligen återförenade Tyskland.

En av de stora lögner som vi hörde under krigen i Jugoslavien var att Nato var tvunget att ingripa eftersom det fanns risk för att konflikten skulle sprida sig. Men ingen grupp inom det forna Jugoslavien hade ambitioner utanför Jugoslavien. Det var nationerna utanför Jugoslavien som hade ambitioner inom Jugoslavien.

När den största militärmakten genom tiderna har en identitetskris, är världen i fara. Med slutet på det kalla kriget upphörde Natos roll som försvarsallians. Det fanns de som sade att Nato borde ha upplösts nu när det inte längre fanns något Sovjetunionen. Men det fanns också de – däribland många byråkrater som hade fördelar av existensen av en sådan massiv organisation – som sade att Nato nu borde användas som ett vapen för att smida ”demokrati” runtom i världen – med andra ord att alliansen borde användas för att främja den globala ekonomin och göra världen fri för Coca-Cola. Fyra av de sex delrepublikerna i det forna Jugoslavien kom överens om denna omedelbara övergång till ”demokrati”. Serbien gjorde det inte och fick betala priset. I själva verket fick alla i före detta Jugoslavien betala priset, och Srebrenica var en del av det priset.

Post-mortem-studier av händelserna i före detta Jugoslavien, inklusive de av Förenta Nationerna, har angivit världssamfundets oförmåga att erkänna ”ondskan” som den främsta orsaken till dess oförmåga att avsluta krigen under 1990-talet på Balkan. Om sådant självbedrägeri inte vore så tragiskt, skulle det vara komiskt. Krig har aldrig utkämpats för att omintetgöra ondska, oavsett vad religiösa fanatiker må hävda. Krig har utkämpats av ekonomiska, politiska, strategiska och sociala skäl. Krigen på 1990-talet på Balkan var inte annorlunda. Det var geopolitik, inte arvsynden, som drev Natos ambitioner.

***

Det finns ytterligare en mer allmän kommentar jag måste göra, som bakgrund, om krigen i det forna Jugoslavien, och den kommentaren innefattar begreppet historiskt minne. Vi tillåter vissa folk att ha historiskt minne. Vi låter det judiska folket minnas förintelsen. Och de bör minnas den. Den var en fruktansvärd tragedi. Men vi tillåter inte det serbiska folket att minnas sin massaker under andra världskriget i händerna på nazisterna och deras bosniska och kroatiska fascistiska marionetter. Detta innebär inte att alla bosnier och kroater var nazistiska kollaboratörer, men den kroatiska ustaša-regimen, som inkluderade Bosnien, var det. Och varför skulle serberna inte ha varit misstänksamma och arga när de plötsligt fick höra att en stor del av deras folk var på väg att bli minoriteter i nya länder som leddes av personer som var deras mördare under andra världskriget? Speciellt när serberna aldrig ens hade tillfrågats! De skulle ha varit vansinniga om de inte var oroliga. Min fråga är: varför förstår inte världssamfundet serbernas förvirring, ilska, och historiska minne?

Åter till militära frågeställningar. Det var uppenbart i juli 1995 att den bosnienserbiska armén inte kunde fortsätta att tillåta fem fientliga baser att existera bakom sin frontlinje. Märk väl, jag talar inte här om den humanitära frågan, för jag har aldrig tolererat, och kommer aldrig att tolerera, slakten av civila. Men det vore oansvarigt att bortse från den militära aspekten av kampanjen i östra Bosnien när man diskuterar Srebrenica, precis som det skulle vara dåraktigt att ignorera den historiska process som ledde fram till händelserna i juli 1995.

Idag i Bosnien finns en desinformationskampanj som har näst intill begravt fakta tillsammans med de döda. Att låtsas att händelserna i Srebrenica var ett mikrokosmos av något slag är en alltför förenklad, lättsmält syn på historien. En isolerad händelse förklarar inte en så komplicerad process som krig. Historien är inte en samling ljudfiler. Historien är en process med flera vattendelare, och för att förstå Srebrenica måste man förstå den vattendelare som Natos identitetskris innebar.

Som ett inslag i desinformationskampanjen har författarna till en rad rapporter om Srebrenica, både inom och utanför FN, nogsamt undvikit att intervjua insatta personer som kanske inte skulle ha berättat för dem vad de ville höra. Författarna till den första heltäckande FN-rapporten om Srebrenica, med rubriken The Fall of Srebrenica, som utkom hösten 1999, intervjuade till exempel aldrig mig, och listade inte min bok i sin korta bibliografi, trots att jag var den högste FN-tjänstemannen i Bosnien vid tidpunkten för övertagandet av Srebrenica. Inte heller var jag ensam om att ignoreras av dem som sammanställde den politiskt korrekta historien.
I mitt fall var mitt stora fel att jag vågade försvara Förenta Nationerna vid en tidpunkt då organisationen kämpade så hårt som möjligt för att bli en syndabock. FN: s ledning, som desperat försökte ställa sig in hos Förenta Staterna för att hindra världsorganisationen från att helt kollapsa, hade inte råd att kritisera världens enda supermakt.

USA, som inte hade varit till någon nytta i Rwanda, som hade generats i Somalia, och som var frustrerat i forna Jugoslavien, behövde ett offerlamm. Och eftersom jag vägrade att vara en del av FN: s mea maxima culpa-kampanj ignorerades jag. Det fanns även andra, framträdande intellektuella, som ignorerades i den uppsjö av rapporter som kom fram, ”studier” som med rätta fördömde FN för att inte ha erkänt det ondas förekomst. Men en dag måste deras historia, vår historia, höras om man någonsin ska förstå historien om Srebrenica, om före detta Jugoslavien, om Europa och om världen. Början på denna icke berättade historia, hittills marginaliserad av officiella rapportörer, finns här för alla att läsa i denna rapport.

TfFR 110601