Sir Ian Brownlie försvarade FN-stadgan mot stormakternas missbruk och tal om humanitär intervention: ”Och ändå börjar vissa akademiker tro att det finns en rätt att använda våld för humanitära ändamål.” (Brownlie i föredraget “International Law and the Use of Force by States – revisited”)

Mot folkrättslärda anhängare av ”humanitär” intervention - till minnet av sir Ian Brownlie

Sir Ian Brownlie - som omkom i en bilolycka under en semesterresa i Egypten 2010 - var en av vår tids mest prominenta och stridbara internationella folkrättsjurister. Han var synnerligen framgångsrik, både som advokat och professor.

Brownlie, född 1932, studerade i Oxford, och under en period i Cambridge. Under tiden i Cambridge gick han med i det engelska kommunistpartiet. Han lämnade det efter den sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien 1968.

Av ROLF ANDERSSON

Brownlie var inte rädd för att utmana stormakter eller andra starka intressen. Han tog alla sorters uppdrag och tvekade inte att företräda klienter, som det var allt annat än politiskt korrekt att vara ombud för. Detta krävde integritet och oberoende. Hans namn är nära förknippat med några av vår tids klassiska, internationella rättsliga strider.

Prejudikatet Nicaragua och andra mål

Brownlie var det ledande ombudet för Nicaragua i målet mot USA, som inleddes 1984 och handlade om USA:s illegala användning av våld mot och inblandning i Nicaraguas interna angelägenheter till stöd för Contras. Det målet förde han till ett principiellt avgörande, som i högsta grad är riktgivande än idag. Han fick Internationella Domstolen i Haag (FN:s högsta domstol) att acceptera att den var behörig att avgöra saken, vilket var en stridsfråga i sig. Domstolen slog i sak fast att det rörde sig om en otillåten våldsanvändning och inblandning från USA:s sida i Nicaraguas interna affärer. Genom domen kom domstolen att vinna enormt i respekt bland tredje världens länder (en respekt som haft fog för sig; jmf t ex domstolens dom om muren i Jerusalem).

Brownlie var ett av ombuden för Jugoslavien 1999, när landet folkrättsligt utmanade NATO:s intervention i och bombningar av landet. Även det målet fördes till Internationella Domstolen i Haag, men det kom inte att avgöras i sak, då domstolen fann att den inte var behörig. Talan fördes mot tio medlemmar av Nato. Brownlie analyserade deras inställningar ett par år senare i sitt föredrag ”International Law and the Use of Force by States – revisited”, där han påvisade Nato-staternas motsägelsefulla och ogrundade positioner.

Han hade utvecklat detta folkrättsliga perspektiv i ett utlåtande till det engelska underhusets utrikeskommitté, som undersökte Kosovo-frågan. I utlåtandet redovisade han att ”det finns mycket lite bevis till stöd för att hävda att det har utkristalliserats en ny princip i sedvanerätten som legitimerar humanitär intervention.”

Brownlie företrädde tillsammans med andra jurister Serbien 2006, när landet anklagades av Bosnien-Hercegovina för folkmord under de Jugoslaviska inbördeskrigen. Kollegor försökte förgäves övertala honom att avstå. Målet avgjordes av Internationella Domstolen i Haag. Utgången blev att Serbien hade misslyckats att förhindra folkmord i Srebrenica, men landet var inte ansvarigt för den Bosnien-serbiska milisen, som själv bar ansvaret. Inget skadestånd utdömdes.

Brownlie företräde också Amnesty i fallet, som rörde frågan om immunitet för Chiles förre president Pinochet.

Han fördömde tillsammans med andra folkrättsjurister (bl a professor Said Mahmoudi) 2009 Israels bomningar av Gaza som aggression och framhöll att det inte var fråga om acceptabelt självförsvar.
Brownlie var medlem av FN:s ”Law Commission” under mer än ett decennium och blev även dess ordförande.

Klassiska verk

Till Brownlies klassiska böcker hör “International Law and the Use of Force by States” (1961). Den följdes några år senare av ”Principles of Public International Law” (1966), vilken kommit ut i sju utgåvor, den senaste 2008, och översatts till bl a japanska, ryska och kinesiska.

Philippe Sands, advokat och professor, och anhängare av den pågående folkrättsstridiga aggressionen mot Libyen, skriver förklenande om Brownlie i dödsrunan i Guardian att dennes ”undervisning var vida uppskattad, särskilt av dem som delade hans positivistiska, doktrinära och praktiska inriktning.” Sands tillhör uppenbarligen inte den senare kategorin.

Brownlie höll fast vid och försvarade FN-stadgan. Han hade omsorgsfullt undersökt stadgan och dess förarbeten i sin doktorsavhandling “International Law and the Use of Force by States”. Han lätt sig inte imponeras av olika akademikers eller intervenerande staters lösligt grundande påståenden om förskjutningar i gällande internationell rätt.

Brownlie är i högsta grad värd att läsa. Jag begränsar mig här till att ge ett par exempel hämtade från slutsatserna i föredraget ”International Law and the Use of Force by States – revisited” från 2001 (och vidhållna i senaste upplagan av ”Principles of Public International Law” från 2008) – slutsatser som utgår från situationen i Jugoslavien, men har bäring även på det pågående bombkriget mot Libyen:

Intervention enligt Nato

”Det första, och säkerligen mest signifikanta, är intervention i inbördes stridigheter, oavsett på den legala regeringens sida, om den är identifierbar, eller på annat sätt. Sådan intervention kan klassificeras såsom åtgärder baserade på begäran eller medgivande av den berörda staten, eller kan beskrivas såsom humanitär intervention, eller om Förenta Nationerna är involverat, såsom fredsbevarande. Sådan intervention, oavsett om den är laglig eller inte, förvärrar nästa alltid interna spänningar och konflikter, utlöser nya nivåer av fientlighet mellan grupper, och gör återställandet av intern legitimitet mycket svårare. I de värsta fallen är resultatet en främmande militär ockupation som, paradoxalt, har ändamålet att fostra demokrati med diktaturens metoder.

Vid denna punkt är det nödvändigt att undersöka politiken för humanitär intervention baserad på Nato modellen. Denna modell involverar överlagd intervention i en stat, på en etnisk grund, och åtföljd av en intention att åstadkomma centralregeringens fall.

Det finns viktiga politiska skäl och försiktighetshänsyn som starkt talar emot tillvägagångssättet att intervenera på unilateral eller “allierad” basis, utan bemyndigande av Säkerhetsrådet. Det är en praktik som bara är tillgänglig för de starka staterna eller andra stater som agerar jämsides med de maktfulla.

Principen om självbestämmande är alltid en möjlig källa till destabilisering. Om den kommer att användas som en hävstång för att utifrån framkalla utbrytning, kommer resultatet att bli katastrofalt. Detta kommer i synnerhet bli fallet när intervention äger rum till förmån för en etnisk grupp som är fördelad över flera gränser. Intervention i en av de relevanta staterna skapar omedelbart en normativ parallell för de element av gruppen som bor i den andra relevanta staten.

Intervention i en etnisk kontext kommer med nödvändighet att skapa eller förvärra det missbruk av mänskliga rättigheter den antas förhindra eller sätta stopp för. Nato interventionen i Kosovo var flagrant pro-albansk. Icke-albanier sågs inte som potentiella offer. Efter avlägsnandet av den jugoslaviska administrationen förväntade sig den albanska gruppen fördelarna av segern som uppnåtts på deras vägnar. Segern sågs exklusivt i etniska termer, men detta hade varit interventionens grund. Denna uppfattning om interventionen såsom exklusivt pro-albansk har återspeglats i albanskt uppträdande sedan juni 1999 avseende Serber, zigenare och andra etniska grupper.

Den finns en annan dimension på problemet. Humanitär intervention (som en fråga om moral) borde involvera en kortsiktig operation med ändamålet att få slut på missbruket av mänskliga rättigheter och förbättra allmän ordning i koordination med den legala regeringen. Kosovo interventionen var kulmineringen av en politisk agenda att tvinga Jugoslavien till att acceptera en autonom regim i Kosovo som införts utifrån, och också att förändra Jugoslaviens lagliga regering såsom en ytterligare politisk utdelning. Dessa mål har hävdats publikt vid upprepade tillfällen.

I ett allmänt historiskt perspektiv har lite förändrats. Med sällsynta undantag utgör humanitär intervention en del av en politisk agenda och det finns ingen autenticitet. Det är därför som separatiströrelser i Ryssland, Turkiet, Indonesien och andra stater inte erhåller assistans av U.S. Air Force.”

Humanitär intervention saknar grund i folkrätten

I samma föredrag lyfter Brownlie fram som det starkaste stödet mot humanitär intervention att en överväldigande majoritet av världens stater är emot. Oavsett vad vissa stormakter och deras folkrättslärda anhängare förklarar, håller Brownlie fast vid FN-stadgan och konstaterar:

”Det första antagandet är att, medan det har varit uppenbara förändringar i världens politiska konfiguration, särskilt sedan 1990, så har dessa förändringar inte haft någon särskild effekt på rätten. Skälet till detta är mycket enkelt: de individuella staternas intressen har förblivit desamma och en majoritet av staterna fortsätter att ha en ganska konservativ syn på rätten. Och ändå börjar vissa akademiker tro att det finns en rätt att använda våld för humanitära ändamål.

Varje diskussion av denna fråga måste beakta Ministerdeklarationen framtagen vid mötet med utrikesministrarna i 77 Gruppen i New York den 24 september 1999, tre månader efter Nato aktionerna mot Jugoslavien.

Punkt 69 lyder:

”Ministrarna underströk behovet av att upprätthålla klar distinktion mellan humanitär assistans och andra Förenta Nationernas aktiviteter. De avvisade den så kallade rätten till humanitär intervention, som inte har någon grund i FN-stadgan eller i internationell rätt.”

Detta representerar uppfattningen hos 132 stater. Detta inkluderar 23 asiatiska stater, 51 afrikanska stater, 22 latinamerikanska stater och 13 arabiska stater.”

Det ställningstagande Brownlie med rätta lyfte fram som i högsta grad relevant kan fortfarande studeras i dess helhet på 77 Gruppens hemsida (http://www.g77.org), som ett av dess ”Major Documents”. Den överväldigande majoriteten av världens stater är alltjämt konservativa när det handlar om att försvara FN-stadgan mot interventionistiska projekt.

Rolf Andersson är advokat i Stockholm som skrivit artiklar om folkrätt i flera decennier

TfFR 110512