På samma sätt som i det forna Jugoslavien kallas den väpnade upprorsrörelsen i Libyen för civil opposition. Det här mönstret av stormaktsaggression har skapat en stark misstro mot säkerhetsrådet hos många av världens stater.


Libyen-resolutionen visar hur västmakterna missbrukar FN

Säkerhetsrådets resolution 1973 om flygförbudszon och skydd av civila i Libyen strider mot FN-stadgan. Endast för självförsvar eller då det finns hot mot internationell fred och säkerhet får militärt våld användas. I fallet Libyen rörde det sig inte om självförsvar och det är en inre konflikt som inte hotar internationell fred och säkerhet. FN:s säkerhetsråd påstår visserligen i sin resolution att det föreligger hot mot freden men anför inga skäl till den bedömningen.


Av ROLF ANDERSSON och LARS-GUNNAR LILJESTRAND

Den 17 mars antog FN:s säkerhetsråd resolutionen 1973 som medger militära insatser mot Libyen. Bara någon dag senare startade USA och dess allierade bombkriget. Kriget bryter på flera punkter mot FN-stadgan. Det gäller brott mot själva syftet med FN-stadgan och dess våldsförbud. I stadgans artikel 2 slås det fast: Alla medlemmar skola lösa sina internationella tvister med fredliga medel på sådant sätt, att internationell fred och säkerhet samt rättvisan icke sättas i fara.

Endast för självförsvar, eller då det finns ett hot mot internationell fred och säkerhet, får militärt våld användas. I fallet Libyen rörde det sig inte om självförvar (fast Libyen har rätt att använda självförsvar mot angriparna). I Libyen är det fråga om en inre konflikt, som inte hotar internationell fred och säkerhet. FN:s säkerhetsråd påstår visserligen i sin resolution att det föreligger hot mot freden, men anför inga skäl för den bedömningen. Libyen angrep inget grannland och var inte angripet utifrån (före det av säkerhetsrådet sanktionerade angreppet). Inte heller hade konflikten i Libyen antagit karaktären av krig mellan två stater. Oppositionen i Benghazi har uttryckligen sagt att deras mål inte är en separatstat i Cyrenaika.

Stridigheterna i Libyen (före västs ingripande) är ett inbördeskrig. Det är förbjudet i folkrätten för tredje part att ingripa i ett inbördeskrig. Det har bekräftats bl a av ett utslag av den enligt FN-stadgan inrättade Internationella Domstolen i Haag den 27 juni 1986 beträffande Nicaragua. Domstolen förklarade att USA:s militära stöd till upprorsmännen i Contras, som bekämpade den lagliga regeringen, var folkrättstridigt.

FN:s generalsekreterare Ban Ki- moon uppgav den 25 februari - nästan en månad före resolutionen - att oppositionen i Benghazi hade beväpnat sig genom att ta vapen och ammunition från vapendepåer. Om inte annat kan man datera inbördeskriget från detta datum. Det utgör ett brott mot folkrätten när NATO med bombflyg angriper libyska regeringstrupper och administrativa byggnader, särskilt som inbördeskriget i Libyen inte utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet.

Säkerhetsrådets Libyenresolutioner uttömde inte de fredliga medlen. Något allvarligt försök att åstadkomma eldupphör genom förhandlingar gjordes inte. Därtill kommer att enligt artikel 42 i FN-stadgan är militära medel endast tillåtna när sanktioner utan våldsanvändning är otillräckliga. I ett läge där angriparstaterna till och med fortsatte att köpa olja av det statliga libyska oljebolaget finns inte skäl att säga att de fredliga sanktionerna är otillräckliga.

Det står också klart att västmakterna inte var intresserade av förhandlingar, som kunde leda till vapenvila. En delegation från Afrikanska Unionen, som skulle resa till Libyen den 20 mars för att förhandla, nekades att komma in i landet, som då övervakades av västs stridsflyg . Frankrikes erkännande, i strid med mellanstatlig praxis, den 10 mars av upprorsmännen i Benghazi, som Libyens legitima regering var ytterligare ett grundskott mot möjligheten att få till stånd en förhandlingslösning.

Hur man än ser på händelserna i Libyen är det inte fråga om en systematisk utrotning av en del av befolkningen av etniska skäl. Säkerhetsrådet påstår att regeringstruppernas angrepp mot civila "möjligen kan utgöra brott mot mänskligheten". Angrepp mot civilbefolkningen är förbjudna enligt artikel 51, punkt 4a) i Genèvekonventionens 1:a tilläggsprotokoll, men det finns i gällande folkrätt inget som ger en rätt att inskrida mot sådana brott med våldsåtgärder. Ban Ki-moon uttalade den 25 februari att enligt uppskattningar "mer än 1000 människor har dödats av säkerhetsstyrkor och milis lojala med Mohammar Ghaddafi."

Men generalsekreteraren angav inga närmare detaljer och uppgav ingen annan källa än "rapporter". Då rådet tog resolutionen den 17 mars fanns inte heller några specificerade uppgifter om de påstådda övergreppen. Indiens representant i säkerhetsrådet Manjeev Singh Puri ansåg att generalsekreterarens utsände för att granska uppgifterna hade "kortslutits" av resolutionen. Singh Puri förklarade: "Vi hade inte förmånen att ha tillgång till hans rapport och inte ens hans bedömning av övergrepp. Det skulle ha givit oss en objektiv analys av situationen på marken ... Rådet har idag antagit en resolution som bemyndigar långtgående åtgärder enligt kapital VII i FN-stadgan med relativt lite trovärdig information om situationen på marken i Libyen."

Resolutionen ger USA och dess allierade rätt att "vidta alla nödvändiga åtgärder", dvs även att utöva vapenbruk, för att "skydda civila och civila områden under hot om attack i Libyen inklusive Benghazi." Syftet går här längre än till att skydda civila. Genom att inlemma varje civilt befolkat område, dvs bland annat alla städer, inklusive sådana som befinner sig i de beväpnade rebellernas händer, intervenerar man till förmån för de beväpnade upprorsmännen, vilket strider mot folkrätten.

Resolutionen talar om "Det libyska folkets legitima krav", som skall leda till "politiska reformer" . Vilka de legitima kraven skulle vara eller vilka politiska reformer som avses lämnas öppet. Inblandningen står i direkt strid mot artikel 2 (7) i FN-stadgan.

Genom hänvisningar till "skyldigheten att skydda befolkningen" har säkerhetsrådet sökt att legitimera en behörighet att blanda sig i interna konflikter, som rådet inte har enligt FN-stadgan och inte heller tillerkänts (eller kunnat tillerkännas) genom den resolution som generalförsamlingen antog 2005.

Interventionen syftar till regimskifte ("regime change"). Talet om skyddandet av civila är vackra ord för att få med sig opinionen i väst.

Vilken legitimitet har säkerhetsrådsresolutionen?

För det första kan man konstatera att rådet gått utöver sina befogenheter. Det har brutit mot folkrätten, som den uttrycks i FN-stadgan. Rådet har öppnat för USA och Nato att genom bombningar intervenera i ett inbördeskrig, som inte alls hotade internationell fred och säkerhet. Säkerhetsrådet kan inte göra vad som helst. Rådet har att verka inom stadgans ramar.

För det andra bröts en praxis då Libyen, som suverän stat och medlem av FN, ej tilläts närvara med sin representant vid mötet den 17 mars, då beslutet togs. USA förvägrade inresa för Libyens representant, förre ordföranden i FN:s generalförsamling Ali Abdel-Salam Treki. Libyen begärde i ett brev den 19 mars en extra session för att diskutera läget, vilket rådet vägrade gå med på . Däremot höll rådet själv två sessioner dagarna efter att resolutionen tagits, då man diskuterade läget i Libyen. Libyen inbjöds inte att delta på något av mötena. Den till oppositionen avhoppade tidigare representanten för Libyen Ibrahim Dabbashi fick däremot komma till tals vid rådets presskonferenser. Rådet hade valt sida i inbördeskriget.

För det tredje har rådet inte stöd hos majoriteten av världens stater.

Fem tunga medlemmar i säkerhetsrådet, nämligen Kina, Indien, Brasilien, Ryssland och Tyskland, valde att lägga ned sina röster. Kina, Indien, Brasilien och Ryssland har sedan kritiserat resolutionen. Arabförbundet gjorde ett uttalande till stöd för resolutionen, men detta har snabbt modifierats av förbundets ordförande som numera säger att man inte stöder det omfattande bombkrig som nu pågår. Asia Times uppgav att Arabförbundet fattade sitt beslut då bara 11 av de 22 medlemmarna var närvarande (därav sex Gulfstater, som är helt beroende av USA). Sydafrika, Gabon och Nigeria röstade för, men Afrikanska Unionen var emot resolutionen. Likaså är kritiken mot resolutionen stark bland latinamerikanska stater. Den viktiga NATO-medlemmen Turkiet var emot resolutionen.

Libyenkriget och folkrätten går inte att diskutera skilt från de senaste 20 årens stormaktsinterventioner: Jugoslavien 1999, Afghanistan 2001, Irak 2003 och nu senast NATO:s krig mot Libyen. I samtliga fall rör det sig om brott mot folkrätten.

Bombkriget mot Jugoslavien lade ett mönster för västliga stormaktsinterventioner, som nu känns igen i kriget mot Libyen.

79 dagars oavbrutna bombangrepp syftade till att slå sönder den återstående delen av Jugoslavien och tvinga fram ett regimskifte för att få bort en ur västs synpunkt misshaglig regering. Presidenten Slobodan Milosevic demoniserades av västliga medier och jämställdes med Hitler. Åtal väcktes mot Milosevic vid den särskilt inrättade krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien i Haag, vilket undergrävde möjligheterna att nå en förhandlingsuppgörelse.

I Kososvo fanns en väpnad upprorsrörelse, som legalt bekämpades av centralregeringen i Belgrad. Det var alltså ett inbördeskrig. Men med hjälp av en massiv mediekampanj fick USA och NATO det att istället framstå som att Milosevic använde militärt våld mot en fredlig civilbefolkning .

USA och NATO ställde 1999 den Jugoslaviska regeringen inför ett omöjligt val: antingen låter ni NATO fritt få placera ut militära förband i landet eller så kommer vi att börja bomba. Det officiella skälet var att rädda liv på Kosovoalbaner, något som i efterhand visade sig inte vara sant. Det var själva bombkriget som när det startade drev människor i Kosovo på flykten.

USA och NATO-staterna brydde sig inte ens om att försöka gå via säkerhetsrådet. USA fick i krigsbyte en klientstat i form av Kosovo och kunde där etablera sin största militärbas i Europa, Camp Bond Steel.

Förspelet till bombkriget 1999 liknar det vi sett i Libyen. Det som är ett inbördeskrig stöps om av medierna i väst till mord på civila förövade av den libyska regeringen. En humanitär katastrof manas fram för att motivera intervention.

Ghaddafi demoniseras som Milosevic av västliga media och framställs som värre än andra diktatorer. Chefsåklagaren vid Internationella brottmålsdomstolen (ICC) beslutade i början av mars - på order av säkerhetsrådet - att starta en undersökning om brott mot civila. Undersökningen gäller Ghaddafi, hans söner och hans närmaste krets. Det är ett selektivt agerande av ICC (andra ledare i Jemen, Bahrein, Tunisien och Egypten blir inte föremål för förundersökning) och undergräver möjligheterna att finna en förhandlingslösning på konflikten i Libyen.

På samma sätt som i det forna Jugoslavien kallas den väpnade upprorsrörelsen i Libyen för civil opposition.

Det här mönstret av stormaktsaggression har skapat en stark misstro mot säkerhetsrådet hos många av världens stater. De menar att de senaste 20 åren har rådet, som i mycket styrts av USA vid för många tillfällen, brutit mot FN-stadgan, det allmänna våldsförbudet och förbudet mot intervention och icke-inblandning. Hotet mot folkrätten som den uttrycks i FN-stadgan ligger inte i att vissa ledare i Asien, Afrika eller Latinamerika agerar som diktatorer. Hotet ligger i USA:s och västmakternas försök att vränga FN-stadgan och att grovt missbruka och solka FN:s organ.

Publicerad på Newsmill 2011-04-14

TfFR 110414