Det var inte meningen att allmänheten i väst skulle inse att dessa arabiska ledare har sina egna skäl att hata Kadaffi och att dessa inte har något gemensamt med de skäl att hata honom som har lanserats i väst.

Varför för vi krig mot Libyen? - Verkliga och falska skäl

Skäl nummer ett: Regimförändring
Detta angavs vara det verkliga krigsmålet så fort Frankrikes president Nicolas Sarkozy tog det utomordentligt ovanliga steget att erkänna rebellerna i Benghazi som ”det libyska folkets enda legitima representanter”. Detta erkännande var ett sällsynt brott mot alla diplomatiska principer och all diplomatisk praxis. Det innebar att den libyska regeringen och dess institutioner inte längre erkändes och detta kan i motsats till de magiska föreställningar som omger ordet ”diktator” inte reduceras till en fråga om en enskild stark mans personlighet. Ett stort europeiskt land, Frankrike, åsidosatte alla dessa institutioner för att förklara att en föga känd grupp rebeller i en sedan gammalt rebellisk del av Libyen utgjorde denna nordafrikanska stats legitima regering.

Av DIANA JOHNSTONE

Eftersom det var uppenbart att det inte alls förhöll sig på det sättet kunde det bara röra sig om ett mål som skulle uppnås genom krig. Det franska tillkännagivandet var liktydigt med en krigsförklaring mot Libyen, ett krig för att besegra Kadaffi och sätta in de mystiska rebellerna i hans ställe.

Svepskäl nummer ett: ”att skydda civilbefolkningen”
Att detta är ett falsk skäl är uppenbart, för det första därför att FN-resolutionen som sanktionerade militära insatser ”för att skydda civilbefolkningen” hade formulerats av Frankrike – vars syfte uppenbarligen var att åstadkomma ett regimskifte – och dess västliga bundsförvanter. Hade FN:s säkerhetsråds verkliga avsikt varit att ”skydda oskyldiga människors liv”, skulle det, borde det ha skickat ut en kompetent neutral undersökningsgrupp för att ta reda på vad som verkligen pågick i Libyen. Det fanns inga bevis för rebellernas påståenden om att Kadaffiregimen slaktade civila. Hade det framkommit synbara bevis för sådan övergrepp kan vi vara övertygade om att de regelbundet skulle ha visats i TV på bästa sändningtid. Några sådana bevis har vi inte fått se. En undersökningsgrupp från FN skulle mycket snabbt ha fått fram korrekta uppgifter och Säkerhetsrådet kunde därefter ha agerat utifrån faktiska upplysningar i stället för påståenden från rebeller som strävade efter internationellt stöd för sin sak. I stället rusade rådet, som numera är föga mer än ett verktyg för västmakterna, iväg och beslöt om sanktioner, med hänvisningar till påstådda pågående eller kommande ”brott mot mänskligheten” hos den Internationella brottsdomstolen och slutligen genom att godkänna en ”flygförbudszon” något som västmakterna med all säkerhet skulle tolka som klartecken för ett fullskaligt krig mot Libyen.

När Förenta staterna och dess ledande allierade i NATO får rätt att ”skydda civila” gör de det med de verktyg som står dem till buds: flyganfall, bombningar och kryssningsmissiler. Flyganfall, bombningar och kryssningsmissiler är inget som kan användas för att ”skydda civila” utan snarare för att förstöra militära mål, vilket oundvikligen medför att civila dödas. Om man bortser från sådana ”bieffekter” kan man fråga sig vilken rätt vi har att döda libysk militär som bemannar flygfält och andra libyska försvarsinrättningar. Vad har de gjort oss?

Skäl nummer två: För att det är lätt
När NATO-styrkorna nu har kört fast i Afghanistan skulle vissa ledare i alliansen (men inte alla) kunna tänka sig att det kunde vara en god idé att sno åt sig en snabb och lätt seger i ett trevligt litet ”humanitärt” krig. Man kan tänka sig att de hoppas att detta skulle kunna få fart på entusiasmen för militära insatser igen och förbättra den sjunkande populariteten för politiker som går omkring och kråmar sig och kallar sig förkämpar för ”demokrati” och riddare mot ”diktatorer”. Libyen verkar vara ett fett mål. Här har vi ett stort land som till större delen består av öken och bara har sex miljoner invånare. Landets alla försvarsanläggningar ligger längs Medelhavskusten på bekvämt avstånd för NATO-ländernas stridsflygplan och USA:s krysningsmissiler. Libyens väpnade styrkor är små, svaga och oerfarna. Det verkar vara ett lätt byte, inte lika lätt som Grenada men knappast mer svårfjällat än Serbien. Sarkozy och hans kumpaner kan hoppas på att kråma sig i sin segerparad tämligen snart.

Svepskäl nummer två: Araberna har bett om det här kriget
Den 12 mars tillkännagav Arabförbundet vid sitt möte i Kairo att det stödde en flygförbudszon i Libyen. Det blev en täckmantel för ”NATO”-insatsen under fransk ledning. ”Vi tillmötesgår arabvärldens krav”, kunde man hävda. Men vilken arabvärld? Å ena sidan framställde Sarkozy utan att skämmas sitt korståg mot Kadaffi som en fortsättning på de demokratiska resningarna i arabvärlden mot de autokratiska ledarna samtidigt som han låtsades tillmötesgå kraven från … de mest autokratiska av dessa ledare, det vill säga furstarna i Gulfstaterna, som själva var fullt sysselsatta med att undertrycka demokratiska uppror mot sig själva. (Det är inte bekant exakt hur Arabförbundet kom fram till sitt beslut, men Syrien och Algeriet proesterade kraftullt mot det.)

Det var inte meningen att allmänheten i väst skulle inse att dessa arabiska ledare har sina egna skäl att hata Kadaffi och att dessa inte har något gemensamt med de skäl att hata honom som har lanserats i väst. Kadaffi har rakt i ansiktet skällt ut dessa ledare och påpekat deras svek mot Palestina, deras trolöshet och skenhelighet. Förra året berättade förresten den före detta brittiska parlamentsledamoten George Galloway att hans biståndskaravan med humanitär hjälp fick hjälpsändningarna fördubblade när den gjorde uppehåll i Libyen, medan Egypten däremot försökte förhindra att hjälpen till Gaza kom fram. Kadaffi hade för länge sedan vänt ryggen till arabvärlden eftersom han ansåg att dess ledare var hopplösa. I stället vände han sig sig mot Afrika.

Medan Arabförbundets egennyttiga inställning till Kadaffi hyllades i väst väckte Afrikanska unionens enhälliga motstånd mot krig med Libyens ledare nästan ingen uppmärksamhet alls. Kadaffi har investerat en enorm andel av sina oljeinkomster i Afrika söder om Sahara och byggt upp infrastruktur och gjort investeringar i utveckling. När västmakterna störtar honom kommer de att fortsätta att köpa libysk olja på samma sätt som tidigare. Den största skillnaden kan bli att de nya herrarna, som tillsatts av Europa, följer Arabförbundets schejkers exempel och avleder sina oljeinkomster från Afrika till Londons aktiemarknad och västliga vapenhandlare.

Det verkliga skälet nummer tre: Därför att Sarkozy lydde BHL:s råd
Den 4 mars höll den franska litterära dandyn Bernhard-Henri Lévy en privat sammankomst i Benghazi med Moustapha Abdeljalil, en före detta justitieminister som hade bytt fot och blivit ledare för rebellernas ”nationella övergångsråd”. Redan på kvällen efter mötet ringde BHL från sin mobil till Sarkozy och fick honom att gå med på att träffa ledarna för övergångsrådet. Mötet ägde rum i Elyséepalatset i Paris den 10 mars. Som Figaros mångåriga utrikesreporter Renaud Girard rapporterade tillkännagav Sarkozy den plan som han hade kokat ihop tillsammans med BHL för de glädjestrålande libyerna: erkännande av Nationella övergångsrådet som Libyens enda legitima företrädare, utnämnande av en fransk ambassadör i Benghazi, precisionsbombningar mot libyska militära flygplatser med godkännande av Arabförbundet (som han redan hade fått). Frankrikes utrikesminister Alain Juppé fick till sin förvåning vetskap om denna dramatiska kovändning i den franska diplomatin efter det att medierna upplysts om den.
Kadaffi förklarade när resningen började ingående att han inte kunde uppmanas att avgå, eftersom han inte innehade något offentligt ämbete. Han hävdade att han bara var en ”vägvisare” som det libyska folket kunde vända sig till för att få råd i kontroversiella frågor.

Det visar sig att även fransmännen har en inofficiell andlig vägvisare, nämligen Bernard- Henri Lévy. Kadaffi klär sig i färgranna kläder och bor i ett tält medan BHL går klädd i oklanderligt vita skjortor uppknäppta över sitt manliga bröst och rör sig i Saint Germain des Près i Paris. Båda två utövar sin makt på mystiska vägar.

I den anglo-amerikanska världen betraktas Bernard-Henri Lévy som en komisk figur ungefär i stil med Kadaffi. Hans ”filosofi” har ungefär lika många anhängare som den Lilla gröna boken som den libyska vägvisaren skrivit. Men BHL har också pengar, massor av pengar, och är vän med ännu mer. Han har ett enormt inflytande i den franska medievärlden och inbjuder journalister, författare och affärsfolk till sitt semesterparadis i Marrakech, sitter i styrelsen för de två stora dagliga ”center-vänster”-tidningarna Libération och Le Monde. Han skriver regelbundet i vilken stor publikation han vill och uppträder på den TV-kanal han själv väljer. Bland vanliga fransmän är han ordentligt avskydd. Men de kan inte hoppas på någon resolution från FN:s säkerhetsråd för att bli av med honom.

TfFR 110404

TfFR 110404 Översättning: Hans O' Sjöström