Bombkrigen och folkrätten

Vi lever i en tid av återkommande bombkrig. Bombkriget mot Jugoslavien 1999 med 79 dagars oavbrutna bombningar genomförda av Nato utan något stöd i folkrätten, mot Afghanistan 2001 utan stöd i folkrätten, mot Irak 2003 utan stöd i folkrätten och nu senast Natos krig mot Libyen där en flygförbudszon alltmer övergår i ett fullskaligt bombkrig för att, utan stöd i folkrätten, tvinga fram ett regimskifte.

Dessa USA:s och Natos upprepade brott mot FN-stadgans våldsförbud hotar att på sikt underminera folkrätten.

Av LARS-GUNNAR LILJESTRAND

Bombkriget mot Jugoslavien har likheter med kriget mot Libyen.

USA och Nato ställde 1999 den Jugoslaviska regeringen inför ett omöjligt val: antingen låter ni Nato fritt få placera ut militära förband i landet eller så kommer vi att börja bomba. Även i det fallet var det officiella skälet att rädda liv på Kosovoalbaner ( något som i efterhand visade sig inte vara sant. Det var själva bombkriget som när det startade drev människor i Kosovo på flykten). USA och Nato-staterna brydde sig inte ens om att försöka gå via säkerhetsrådet. Resultatet av bombkriget blev en omfattande förstörelse i Jugoslavien och många civila offer. USA fick en klientstat i Kosovo och kunde där etablera sin största militärbas i Europa, Camp Bond Steel.

Förspelet till bombkriget 1999 liknar det vi sett i Libyen. En humanitär katastrof manas fram för att kunna bryta mot FN-stadgans våldsförbud.

Kriget mot Afghanistan började 8 oktober då USA anförde terrorattentaten den 11 september 2001 som skäl för att handla i självförsvar.

Terrorattentaten den 11 september 2001 föranledde säkerhetsrådet att anta flera resolutioner som dock inte gav någon rätt för USA att använda militärt våld. Nato–länderna USA och Storbritannien riggade sedan en process i Bonn 5 december 2001, helt vid sidan av FNs säkerhetsråd, där man lade fram organiserandet och planeringen av ISAF-styrkan fixt och färdigt och som nu genomför kriget i Afghanistan under Natos ledning. Kriget som nu är inne på sitt tionde år har pågått lika länge som första och andra världskriget tillsammans. Sverige deltar i kriget sedan 2002. Motivet för deltagandet har steg för steg kommit fram genom uttalanden från strateger på Försvarshögskolan: regeringen vill kvalificera Sverige som en militär partner till USA och Nato i framtida insatser i världen.

Bombkriget mot Libyen bryter på flera punkter mot FN-stadgan även om Säkerhetsrådet antog resolutionen (1973) om flygförbudszon och skydd av civila. Det gäller brott mot själva syftet med FN-stadgan och våldsförbudet. I Stadgans artikel 2 slås det fast: Alla medlemmar skola lösa sina internationella tvister med fredliga medel på sådant sätt, att internationell fred och säkerhet samt rättvisan icke sättas i fara.

Endast för självförsvar eller då det finns hot mot internationell fred och säkerhet får militärt våld användas. I fallet Libyen rörde det sig inte om självförvar och det är en inre konflikt som inte hotar internationell fred och säkerhet. FN:s säkerhetsråd påstår visserligen i sin resolution att det föreligger hot mot freden men anför inga skäl till den bedömningen. Libyen var inte angripet utifrån (före det av FN sanktionerade angreppet). Inte heller hade konflikten i Libyen antagit karaktären av krig mellan två stater. Oppositionen i Benghazi har uttryckligen sagt att deras mål inte är en separatstat i Cyrenaika.

Stridigheterna i Libyen (före västs ingripande) är istället ett inbördeskrig. Det är förbjudet i folkrätten för tredje part att ingripa i ett inbördeskrig. Det bekräftades bl a av ett utslag i Haagdomstolen 27 juni 1986 beträffande Nicaragua. Domstolen förklarade att USA:s militära stöd till upprorsmännen i Contras som bekämpade den lagliga regeringen var folkrättstridigt. Därmed utgör det ett brott mot folkrätten när Nato med bombflyg angriper libyska regeringstrupper och administrativa byggnader.

Säkerhetsrådets Libyenresolution uttömde inte de fredliga medlen. Något allvarligt försök att åstadkomma eldupphörgenom förhandlingar gjordes inte. Därtill kommer att enligt artikel 42 i FN-stadgan är militära sanktioner endast tillåtna när sanktioner utan våldsanvändning är otillräckliga. I ett läge där angriparstaterna till och med fortsätter att köpa olja av det statliga libyska oljebolaget finns inte skäl att säga att de fredliga sanktionerna är otillräckliga.

Återigen är det regimskifte ”regime change” som interventionen syftar till liksom det varit i alla övriga bombkrigen. Talet om humanitär intervention och skyddandet av civila är vackra ord för att få med sig opinionen i väst. För alla som vill värna om FN-stadgan och det allmänna våldsförbudet gäller det nu att inte löpa med stormakterna och ropa på intervention. Natos generalsekreterare Fogh Rasmussen är i Sverige för att tacka regeringen för att Sverige går med i kriget.

Vårt budskap till regeringen är istället:

TRUPPERNA HEM FRÅN AFGHANISTAN – INGA SVENSKA STYRKOR I NATOS LIBYENKRIG- STOPP FÖR SMYGANSLUTNINGEN TILL NATO!

Tal vid protesmöte på Mynttorget i Stockholm den 31 mars 2011

TfFR 110401