Krigsgalningarnas julafton


Tysklands regering gjorde det enda vettiga och vägrade att stödja den resolution i FN:s säkerhetsråd som öppnar luftrummet för bombarmador över libyskt territorium. Enligt den tyske FN-ambassadören riskerar man nu ”förluster av människoliv i masskala”. Också stabila demokratier som Brasilien och Indien avstod från att rösta för FN-resolutionen och lade liksom Tyskland ned sina röster i voteringen. Kina och Ryssland å sin sida avstod från att fälla – vilket de hade kunnat göra tillsammans eller var och en för sig. Det senare är ömkligt och antyder att dessa makter vill ha ryggen fri om de själva skulle välja att ingripa militärt i andra länder.

Av ANDERS BJÖRNSSON

Men i Washington och London – det spelar ingen roll vilka partier som bildar regering där – gnuggar krigsgalningarna händerna . De vill se döda på marken hellre än flyktingströmmar från områden där mänskliga katastrofer utspelar sig. Tidigare bestraffningsaktioner från luften i inbördeskrigsliknande situationer har inte kunnat eller velat göra skillnad på mål, och det är mer än troligt att både upproriska och regeringstrogna kommer att gå åt ”i masskala” när bomber faller. Den ihållande slakten på civila i Afghanistan talar ett tydligt språk. I det nu konkreta fallet innebär en utländsk militär insats att Khadaffi får ett mycket gott argument när han ska utkräva hämnd på sina vedersakare, och man kan vara förvissad om att han under inga omständigheter kommer att bli mildare stämd mot dem.

Sådana här följdverkningar måste ansvarsfulla utrikespolitiker ta hänsyn till när de fattar sina beslut – de kan inte i efterhand avspisas som ”olyckliga sidoeffekter” eftersom de hela tiden har varit förutsedda och förutsebara. Det går heller inte att utforma den internationella politiken så att ”rätten” alltid går före ”orätten”. I en djupare politisk-filosofisk mening är det alltid rätt att göra uppror mot en makt som missbrukar eller har förlorat folkets förtroende. Men om upproret skulle göras till en förpliktelse också för dem som själva inte är utsatta för maktmissbruk eller illegitim maktutövning, så skulle vi alla leva i en värld av angreppspakter och ytterlig osäkerhet. Nu sker inte detta, av mycket praktiska och ekonomiska skäl. Krigsgalningarna väljer därför noga sina offer. Dessa är nästan alltid svagare än de själva.

De utmålas också alltid som skurkaktiga – eller som perversa, pinomästare av första graden, plutokrater och vidriga pösmunkar i största allmänhet. De är alltid sämre än de som vill bli av med dem (och sämre än ”vi” som tänker inskrida). De är för det mesta både grymma och fega. De är mycket ofta sinnesrubbade i all sin bestialitet. Pajaser och horkarlar och bildårar! I Khadaffis fall tillkommer att han troligen är knarkare dessutom. Han går omkring med paraply, trots att det är oklart om det verkligen regnar. Man har förstås en känsla av det finns en rationalitet i detta. Andra framstår som mindre galna och skurkaktiga, i alla fall de galningar som oupphörligen tänker utlösa kriget – ännu ett krig.

Tysklands och Indiens och Brasiliens hållning gör det tydligt att det finns ett alternativ, även om detta just nu har hamnat i tydligt underläge. Diplomatins möjligheter har givetvis inte kunnat uttömmas på så kort tid (OAU ville ju fortsätta förhandlingslinjen), och det är inte precis något folkmord som utspelats i de libyska städerna den senaste veckan eller så, om man inte vill tömma ordet folkmord på all rimlig innebörd. Vad den olyckliga FN-resolutionen har gjort är att sanktionera ett angrepp på ett land vars regim inte på minsta vis har utgjort ett hot mot världsfreden eller mot människor i andra länder. Stora västmakter är generade över att ha bedrivit affärer med fallna diktatorer i två av Libyens grannstater – så nu måste de skynda sig att reparera sitt anseende.

För bråttom är det (och Bahrein verkar man inte ha tid med, även om övervåldet härskar också där). Västliga politiker som har manat till återhållsamhet och besinning blir samtidigt reflexmässigt avhånade. Den svenska vänstern, som har avrustat det egna landets krigsmakt, vill sända expeditionsstyrkor av vad som är kvar till länder som inte har gjort oss något ont! Ett ynkligt skådespel är det. Låt oss tala klarspråk i denna stund! Den utrikespolitiker som inte i varje ögonblick är beredd att umgås med djävulen har inte i sin stol att göra. De opinionsbildare som talar om ”rättvisa” och sprider hatpropaganda har inte mycket att komma med om de någon gång skulle behöva försvara den demokratiska samhällsordningen i eget land med våld. Ja, mina damer och herrar, vem kan vara så säker på att deras demokratiska övertygelse sitter så alldeles bråddjupt?

TfFR 110318