Trots brotten mot folkrätten i fallen med USA:s krig mot Serbien, Afghanistan och Irak har FN:s Generalförsamling slagit fast att FN-stadgan gäller och att någon rätt till humanitär intervention vid sidan om FN-stadgan inte finns.

Våldsförbudet i folkrätten

Idag höjs röster i västvärlden för att gå in i Libyen och skapa en flygförbudszon där. Ropen på intervention kommer från många håll och det verkar som om enbart praktiska aspekter som kostnader, tillgång till militära resurser och möjligheten att få politisk enighet kring interventionen är avgörande.

Men folkrättsligt finns enbart två legala grunder för militärt våld:

- självförsvar, då en stat utsätts för väpnat angrepp, eller
- genom beslut av FNs säkerhetsråd utifrån hot mot internationell fred och säkerhet.

Libyen och flygförbudszon

Den amerikanske professorn i folkrätt Richard Falk påpekar i en artikel på Al Jazeera 10 mars att ingen av de två kriterierna är ens i närheten av att uppfyllas för fallet Libyen. Han kommenterar hetsen i mainstream media i väst och från ”realister” bland politiker att de inte känner något behov av att ens komma med ett legalt fikonlöv innan de kastar sig ut i krig.

Av LARS-GUNNAR LILJESTRAND

Från en del kommentatorer i väst har det sagts att en flygförbudszon skulle kunna upprättas om det hade stöd av regionala organisationer t ex Arabförbundet tillsammans med EU.

I FN-stadgan finns möjligheten att säkerhetsrådet delegerar viss beslutsrätt till en regional organisation. Men det gäller inte beslut om våldsanvändning. Den kan inte delegeras bort av säkerhetsrådet. Artikel 53 i i stadgan säger: ” Utan säkerhetsrådets bemyndigande må dock tvångsåtgärder ej företagas enligt regionala avtal eller av regionala organ.”

Folkmordet i Rwanda på 90-talet brukar tas fram som ett exempel då en humanitär intervention skulle vara legal. Så var det t ex en strateg på försvaret som i Sveriges Television framförde, just med hänvisning till fallet Rwanda, att från och med 2005 så är det möjligt att genomföra en humanitär intervention om man kan peka på att ett folkmord pågår i en stat. Detta skulle vara en utökning av rätten till våldsanvändning och intervention enligt strategen och öppna för att få igenom en flygförbudszon i Libyen. Förmodligen tänkte denne på en överenskommelse i FN World Summit september 2005. Där sägs att staterna accepterar ansvaret att skydda sin befolkning från folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. Om någon stat inte fullgör detta skall alla övriga stater vara förpliktigade att skydda befolkningen. I första hand skall staterna använda diplomatiska, humanitära och andra fredliga metoder. Om detta inte hjälper skall de agera på ett lämpligt och beslutsamt sätt (timely and decisive manner). Men detta skall ändå ske genom FN:s säkerhetsråd och i överensstämmelse med vad FN-stadgan säger om användning av våld. Något förändring av det allmänna våldsförbudet var det inte fråga om.

Krigen mot Serbien, Afghanistan och Irak

Mer oroande för det allmänna våldsförbudet är de stora krig som USA startat och fortsätter under de senaste 12 åren: Bombkriget mot Serbien 1999, kriget mot Afghanistan 2001 och kriget mot Irak 2003.

På ett seminarium i Stockholm 2006 arrangerat av Föreningen FiB-juristerna och Jugoslavienkommittén kommenterade två folkrättsprofessorer, Ståle Eskeland från Norge och Said Mahmoudi från Sverige, dessa krig och konsekvenserna för folkrättens våldsförbud. Båda var oroade och varnade för följderna om folkrättens principer inte värnades. Ståle Eskeland sa bland annat:

”Dessvärre tror jag man kan säga att angreppet på Jugoslavien/Kosovo var föregångaren till det ökade bruk av militära medel utan FN-mandat som vi sett på senare tid. USA:s angrepp på Afghanistan 2001 och USA:s och Storbritanniens angrepp på Irak 2003 är de klaraste exemplen. Ingen av dem hade förankring i folkrätten. Men de var i överenstämmelse med Natos nya koncept från april 1999 som öppnar för militära angrepp även om det inte handlar om försvar av Natos eget territorium. Detta är en utveckling som inger största oro. Krig som politiskt medel är nu satt på den internationella dagordningen helt i strid med grundtanken i FN-stadgan.”

Said Mahmoudi framförde liknande farhågor:

” Jag anser att Nato-bombningarna mot Serbien är en milstolpe i utvecklingen av folkrätten vad gäller internationellt bruk av våld. Detta har påverkat utvecklingen senare både i fallet Afghanistan och Irak. Det kommer troligen att ha sina konsekvenser också för Iran. Bruket av våld var som regel helt förbjudet före 1991. Stater försökte alltid motivera sina våldsanvändningar genom att hänvisa till självförsvar enligt stadgans artikel 51 som svar på väpnat angrepp. Ingen stat hävdade att våldet hade använts mot en annan stat eftersom det var nödvändigt!

Nato-bombningarna var en katalysator för att mjuka upp förbudet mot användning av våld i annat syfte än självförsvar. Bombningarna visade att de länder som anser sig vara grundare av folkrätten genom sin praxis nu har accepterat att användning av våld inte behöver begränsas till de två möjligheter som finns i FN-stadgan. De kan tänka sig att använda våld även i andra situationer.

Natobombningarna var psykologiskt ett stort steg. Det blev betydligt lättare att godkänna våldsanvändningen mot Afghanistan. Kulmen på den här utvecklingen som började 1991 kom den 20 mars 2003. För första gången var det inte fråga om humanitär intervention, inte fråga om självförsvar, inte fråga om tillstånd från säkerhetsrådet och ändå valde de allierade att attackera Irak.”

Said Mahmoudi avslutade dock med en mer optimistisk syn på framtiden då han hänvisade till FN:s generalförsamlings: ” Debatten i generalförsamlingen i september förra året (2005) visade också att staterna inte är beredda att tillåta en utvidgning av våldsanvändning i form av humanitär intervention eller som en motåtgärd mot internationell terrorism.


FNs generalförsamling 24 oktober 2005

Det är intressant att läsa vad FN:s generalförsamling slog fast om fred, säkerhet och terrorism 2005 på 60 –årsjubileet för FN ( resolution A/RES/60/1) och då man hade alla de tre stora krigen (mot Serbien, Afghanistan och Irak) i färskt minne och då folkmordet i Rwanda var uppe i debatten om humanitär intervention:

Kapitlet Fred och kollektiv säkerhet:
”Vi understryker åter vårt åtagande att arbeta för en gemensam säkerhet baserad på erkännandet att många hot har kopplingar till varandra, att utveckling, fred, säkerhet och mänskliga rättigheter stöder varandra och att ingen stat kan skydda sig själv genom att agera på egen hand och att alla stater behöver ett effektivt kollektivt säkerhetssystem som bygger på andan och principerna i FN-stadgan.”

Om fredligt lösande av konflikter:
” Alla stater skall handla i enlighet med deklarationen om principerna för folkrätt gällande vänskapliga förbindelser och samarbete mellan stater enligt FN:s stadga (Friendly Relations Declaration som tydligt förbjuder varje form av yttre inblandning i staters inre angelägenhet, min kommentar LGL).” ” Vi understryker vikten av att i överensstämmelse med andan och principerna i FN-stadgan förhindra väpnade konflikter.”

Kapitlet Användning av våld under FN-stadgan:
” Vi erinrar om förpliktelsen för alla medlemsstater att avstå från hot eller användning av våld i internationella relationer som inte är i överensstämmelse med FN-stadgan. ” ” Vi understryker säkerhetsrådets myndighet att fatta beslut om tvingande aktioner för att upprätthålla och återställa internationell fred och säkerhet. Vi framhäver vikten av att handla i enlighet med andan och principerna i FN-stadgan.”

Trots brotten mot folkrätten i fallen med USA:s krig mot Serbien, Afghanistan och Irak slog Generalförsamlingen alltså fast att FN-stadgan gäller och någon rätt till humanitär intervention vid sidan om stadgan finns inte. Ingen våldsanvändning är tillåten utöver vad stadgan säger om självförsvar och säkerhetsrådets möjlighet att ta beslut om militärt våld vid hot mot internationell fred och säkerhet.

2011-03-15