Nordafrika behöver inga nya överrockar

De nordafrikanske revolutionerna är en fortsättning på den antikoloniala frigörelse som inledde sitt segertåg decennierna omedelbart efter andra världskriget. De regimer som nu hotas i sina grundvalar har i samtliga fall haft uppbackning av en eller flera före detta kolonialmakter och finansiellt och ultimativt beskydd av världspolisen USA. Svensk massturism i de länder som nu reser sig ur självförvållat förmynderi hör till de olustigare inslagen i det samtidshistoriska trendbrottet.

Av ANDERS BJÖRNSSON

Ännu olustigare är emellertid kraven, framförda på hållningslösa ledarsidor och av opportunistiska politiker i opposition, på att Sverige ska ”agera”. Den svenske utrikesministerns nyktra bedömning av situationen utgår från att det i nuläget råder oklarhet om vad man har att ta ställning till. Revolutionerna är fortgående och har inte producerat bestående resultat. Det finns inga nya regimer, inte ens övergångsregeringar. Varken Sverige eller andra länder har anledning att predika för folken i dessa länder vad som bör ske.

Socialdemokraternas plakatpolitik är äventyrlig. Den ser inte till Sveriges nationella intresse, vilket är vad som måste diktera den svenska statens agerande gentemot andra länder. Ingen vill att någon – inte ens vänligt sinnade grannländer – ska tala om för Sverige vad som är bäst för vårt land. Då bör också omvärlden kunna förvänta sig att Sverige ska avstå från att förestava vad som ska ske i andra länder. Enskilda svenskar kan uttala sin sympati för det ena eller andra. Ansvariga politiker måste avhålla sig från detta.

Carl Bildt har under de nordafrikanska revolutionerna visat att han är en ovansklig tillgång för svensk – och genom vårt EU-medlemskap europeisk – utrikespolitik. Det finns exempel på andra europeiska politiker som har dummat sig i det ena eller andra avseendet under de gångna veckorna. Dummare än de flesta har dock de svenska socialdemokraternas talesman Urban Ahlin uppträtt, med en till vänsterretorik förklädd kolonialpolitik till de nordafrikanska massornas föreställda beskydd. Hans vilja är inte nödvändigtvis deras. Ahlin bör tiga och låta svensk utrikespolitik skötas av Sveriges regering.

Det är rimligt att Sveriges officiella röst hörs då andra stater förgriper sig mot internationellt bindande överenskommelser som är nedlagda i folkrätten. Oavsett bakgrund och motiv var det givetvis ett folkrättsbrott av Ryssland att tåga in i Georgien med militär trupp och därför korrekt av Sverige att protestera (även om Bildts förlöpning i detta läge, då han alluderade på Hitlers spel med sudettyskarna, förstorade skadan). Sveriges oprovocerade närvaro i Afghanistan är också en kränkning av statlig suveränitet (även om man inte bör glömma att det var en socialdemokratisk regering som inledde vår krigsinsats där) och bör därför snarast avslutas.

Den moralism som regeringspartierna och oppositionen vill smyga in i svensk utrikespolitik hotar svenska intressen genom att den riskerar att dra på oss omvärldens vrede. Vi kan ingalunda tala ur en styrkesposition, alldenstund vårt territoriella försvar är totalt raserat. Carl Bildt har ridit spärr mot moralismen och det bör han ha heder av. De afrikanska massornas befrielse från tyranni kan bara vara deras egen sak. Deras självförtroende växer för varje dag. De behöver inga överrockar som de redan håller på att växa ur.

TfFR 110228