"Historien" lever och frodas. Det har de arabiska massorna sett till sedan det tunisiska folket tog till gatan för att demonstrera mot sina förtryckare.

När historien vänder blad

Uppdaterad version 2011-01-28

Fukuyamas tes om "historiens död" från slutet av 80-talet har nu motbevisats en gång för alla. Jag skrev för en vecka sedan att det tunisiska folkets revolution är gnistan bakom de arabiska folkens kommande befrielse ("Tunisiens folk visar vägen" www.alhambra.se ).

Av HESHAM BAHARI

Det som händer nu i Egypten, Jemen, Jordanien och Algeriet är bara början på den processen. Natten till tisdagen ockuperade 20 000 demonstranter Tahrir-torget i Kairo och bilderna på de överrumplade poliserna på gatorna har fyllt nyhetssändningarna över hela världen. Men det finns en bakgrund till valet av den 25 januari för denna enorma uppresning i faraonernas gamla land, en uppresning vars civila karaktär och brist på religiösa förtecken till och med har förvånat journalisterna på CNN.

För exakt 59 år sedan, den 25 januari 1951, massakrerade den engelska armén, som då fortfarande ockuperade Egypten, ett hundratal egyptiska polismän i Ismailia, en stad vid Suezkanalen. De egyptiska poliserna fick order om att överlämna sina vapen till den engelska armén men de vägrade och valde martyrdöden. Alltsedan den dagen har den 25 januari varit "polisdagen" i Egypten. Att Facebooks 85 000 revolutionärer i Egypten valde just den dagen för sin demonstration hyser därför en stark symbolik. Dåtidens polismän offrade sina liv för Egyptens befrielse. Idag har egyptisk polis blivit synonym med korruption, tortyr och övergrepp mot fattiga och oppositionella.

Det går en osynlig tråd mellan de arabiska folken, som ingen utomstående iakttagare riktigt kan greppa. De slogans som skanderas av massorna i Tunis är desamma som används i Beirut, Gaza, Amman eller Kairo. En tunisier på gatan påpekade att Bouazizi som brände ihjäl sig den 17 december inte var ensam om att utlösa revolutionen. De hade också hört
talas om Khaled Said, den unge egyptiern som brutalt slogs ihjäl av två egyptiska poliser i Alexandria förra sommaren, och vars tragiska öde ledde till de första stora tysta och fredliga demonstrationerna i samtliga egyptiska städer från Aswan till Medelhavet. Tusentals unga och gamla ställde sig då i långa rader längs de stora avenyerna klädda i
svart och med texten "alla är vi Khaled Said" på sina ryggar.

Detta bestialiska och ännu obestraffade mord på en ung programmerare som lyckats avslöja egyptisk poliskorruption på YouTube har inte glömts bort, varken av egyptier eller andra araber. Arabvärlden må ha världens mest fascistoida och korrumperade polisstyrkor, men poliserna är för det mesta fattiga människor som vill föda sina familjer. Det dröjde inte länge innan även de anslöt sig till revolutionen, som vi såg häromdagen
i Tunisien, då tusentals poliser demonstrerade mot regeringen och tog avstånd från sitt förflutna.

Ännu är det för tidigt att avgöra hur händelseförloppet kommer att fortskrida i arabvärlden. Al-Jaziras pågående avslöjande av PLO:s förhandlingsteknik med israelerna kommer att få ödesdigra konsekvenser för kampen om Palestina. PLO framstår enligt dessa Jazira-leaks som en samling quislingar utan kontakt med sitt folk, som sålt alla
hjärtefrågor, flyktingarna, Jerusalem och de "israeliska" palestiniernas framtid för en spottstyver. Demonstrationerna i de olika arabiska länderna lär inte avstanna inom överskådlig tid. Om de leder till riktiga revolutioner som i Tunisien är osäkert. Även det tunisiska experimentet riskerar att gå förlorat om folket lämnar gatan. Det är mycket som står på spel i arabvärlden idag. Som Azmi Bishara, en av arabvärldens skarpaste hjärnor, sade på Jazeera:

"Ekonomisk tillväxt betyder inte nödvändigtvis utveckling. Det handlar om hur man uppnår en rättvis resursfördelning i samhället och korruptionen är bara ett symptom på rättvisans frånvaro."

Idag, fredagen den 28 januari, brinner det regerande partiets huvudkvarter i Kairo och på ett tiotal andra städer runt om i Egypten. I Kairo ligger partiets byggnad rygg i rygg med det egyptiska museet. Inga brandbilar har synts till än för att undvika katastrofen ifall elden
sprider sig till museet. Armén har inkallats till Kairo för att inskärpa utegångsförbudet, men folket vägrar lämna gatorna och hälsar armén med segerrop och blommor. Egyptisk armé har traditionellt sett aldrig använts mot folket. På många håll i Kairo råder en feststänmning på gatorna. Säkerhetsstyrkorna syns inte till i Alexandria längre. Enligt ögonvittnen har många poliser anslutit sig till demonstranterna. Mubarak har ännu inte synts till. Enligt en kommentator är presidenten ovillig att hålla ett ben Ali-tal. Alla vet hur det talet slutade. Men rykten säger att hans son redan flytt till London. När Kairo brann 1952 ledde detta till en revolution som spred sig som en löpeld till hela arabvärlden. Idag brinner Kairo på nytt. Förhoppningsvis kommer detta att leda till en demokratisk utveckling i denna del av världen som länge nu lidit under polisiärt förtryck hand i hand med en ofattbar ekonomisk
och politisk korruption.

TfFR 110128
Hesham Bahari är bokförläggare vid Bokförlaget Alhambra
www.alhambra.se