En nyzeeländsk doktorsavhandling om USAs krig 2001 mot Afghanistan klarlägger folkrättsliga frågor som legat i träda sedan bombkriget startade.

Bombkriget 2001 var olagligt

Myra E.J.B.Williamson har doktorerat i juridik med avhandlingen Terrorism, krig och folkrätt: lagligheten i att använda våld mot Afghanistan 2001.(Terrorism , war and internationel law: the legality of the use of force against Afghanistan in 2001, University of Waikato 2007)

Av LARS-GUNNAR LILJESTRAND

Idag diskuteras kriget i Afghanistan i nyttotermer om det är värt kostnaderna eller om insatsen tjänar Afghanistans folk och om övergrepp mot civilbefolkningen mm.

Nu vet alla att kriget inte kan vinnas och att trupperna till slut måste lämna landet. Men även om de utländska styrkorna skulle slagit ut motståndet och en regim installerats med kontroll over territoriet så vore likväl huvudfrågan om kriget var lagligt eller ej.

I den diskussionen gör Myra Williamson en stor insats då hon noggrant går igenom de folkrättsliga frågorna kring USA:s angrepp efter terrorattackerna 11september.

Hon avvisar tesen att användandet av våld mot Afghanistan var ett exempel på staters rätt till självförsvar och menar att om USA:s tolkning står oemotsagd ökar hoten mot fred och säkerhet i världen i framtiden och kan bli ett farligt prejudikat.

De viktigaste säkerhetsresolutionerna efter 11 september var 1368 av den 12 september och 1373 av den 28 september. Båda antogs av rådet före USA:s bombattacker den 7 oktober. Ingen av resolutionerna ger USA rätt att använda våld och Afghanistan nämns inte i texterna. Inte heller i någon av de många resolutioner som följde efter att bombkriget började finns något godkännande av våldsanvändningen.

Resolutionerna 1368 och 1373 definierar angreppen 11 september som ”terroristattacker”. Det är betydelsefullt att termen ”väpnat angrepp” inte förekommer. Självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan får bara användas om det förekommit ”väpnat angrepp”. Williamson visar att USA i strid med denna FN-stadgans tydliga skrivning använde terroristattackerna som skäl till bombkriget.
En terroristattack är en kriminell handling av enskilda eller organisationer som skall mötas med rättsliga åtgärder och polisiära insatser. Det kan också göras på det internationella planet med överenskommelser mellan staterna att samverka i att spåra upp och ställa terrorister inför rätta. Just den typen av åtgärder skrevs in i resolution 1373. USA pekade ut al Qaida och bin Laden (utan presentera några bevis). USA tog dock detta som förevändning för att angripa staten, Afghanistan, trots att regeringen i Kabul inte kunde göras ansvarig för terrorattackerna. Folkrätten i allmänhet och FN-stadgan rör förhållandet mellan stater, inte mellan en stat och enskilda eller organisationer. Både våldsanvändningen i sig och det faktum att en stat anfölls trots att det var enskilda personer och organisationer som pekades ut var brott mot FN-stadgan och internationell rätt i allmänhet. För ordningens skull klargör också Williamson att en stats självförsvar skall göras i direkt anslutning till en attack på staten och i proportion till attacken. Inget av detta stämde med USA:s långa bombkrig som startades nästan en månad efter 11 september.

Williamson går igenom de internationella reaktionerna på bombkriget vilket är av betydelse då folkrätten kan förändras utifrån den praxis som majoriteten av stater tillämpar.

Längst i stöd till USA gick EU:s Europeiska Rådet (medlemsstaternas statschefer) som menade att en ”ripost” av USA skulle vara legitim. Ripost skulle då vara en kort specifik attack mot ett särskilt mål.

Men ingen stat eller organisation av stater (med undantag för Nato) definierade terrorangreppet den 11 september som ”väpnat angrepp” utan kallade dem terroristhandlingar som skulle hanteras av rättsliga instanser. Det gällde såväl säkerhetsrådet självt som FN:s generalförsamling, EU, OAU ( sydamerikanska staternas organisation) och AU (Afrikanska Unionen).

Europarådet (mellanstatliga rådet för alla 47 stater i Europa) förklarade att ”[D]en internationella brottmålsdomstolen var den relevanta institutionen att hantera terroristhandlingar” och att 11 septemberdåden var ”kriminella handlingar inte krigshandlingar.” Vidare uttalade rådet:”[V]arje åtgärd, antingen av USA på egen hand eller i en internationell koalition, måste vara i linje med nuvarande FN-konventioner och säkerhetsrådsresolutioner och måste inriktas på att ställa förövarna, organisationerna och de som stöder dem inför rätta istället för att utlösa en hastig hämndaktion”.

Professorn i folkrätt Ove Bring har fått en stor påverkan på hur kriget kommit att uppfattas i Sverige. Bring gick inte särskilt in på skrivningarna i säkerhetsrådsresolutionerna vilka som vi sett inte gav något stöd för våldsanvändning. Istället förklarade han helt frankt att eftersom omvärlden godkände USA:s tolkning så var den de facto en ny och vidareutvecklad folkrätt.

Williamsons genomgång av de internationella reaktionerna visar att Bring helt enkelt bluffade när han talade om det stora internationella stödet för USA. Något sådant fanns inte. Omvärlden godkände inte våldsanvändningen.

TfFR 2010-12-13