Socialdemokratin behöver en ny verktygslåda för att kunna återge politiken dess grepp om marknadskrafterna och samhällsutvecklingen.

Hur kontrollera marknaden i framtiden?

Finanskrisen har ökat intresset för samhällsingripanden och politisk styrning av marknaden. I USA förs en politiskt laddad debatt om en ny ”socialism” för finanssektorn i och med att den federala regeringen tar över allt fler banker och låneinstitut.

Utvecklingen synes ge ökat stöd åt en socialdemokratisk grundsyn för samhällsekonomi och finanspolitik. Men här har socialdemokratin inte fört särskilt mycket av strategisk debatt under senare år. Frågan om ekonomisk demokrati har varit djupfryst.

Av THURE JADESTIG

Frågan är vilka politiska eller ekonomiska instrument som socialdemokratin förfogar över för att styra samhällsutvecklingen framöver? Frågan måste besvaras så att folkviljan och inte marknaden blir styrande.

Flera viktiga samhällsekonomiska styrinstrument har dock blivit omöjliga eller svåra att använda effektivt i en allt mer globaliserad värld, där pengar byter land på sekunder.

Prisstopp var en viktig politisk markering inför valet 1970 för att få bukt med tilltagande prisstegringar. Prisstopp förekom sedan i omgångar fram till och med 1985. Idag är detta instrument oanvändbart, särskilt som EU:s inre marknad kräver fri rörlighet för varor och tjänster. EU-kommissionen har också ingripit mot pristopp, bl.a. mot Italien i fråga om trafikförsäkringar.

Inflation kan under en del perioder visa sig vara ett sätt att hälla olja i en nerkörd ekonomi. Det visste finansministern Per-Edvin Sköld, då han 1950 talade om ”engångsinflation” vid Koreakrigets utbrott. Idag är detta instrument mer eller mindre förbjudet inom EU genom de stränga konvergenskriterierna.

Devalvering visade sig vara nödvändig när Olof Palme tog över 1982 efter den borgerliga treklövern. Nedskrivningen av kronan blev hela 16 procent. Idag handlar marknaden valuta fritt till kurser som sätts minut för minut.

Budgetunderskott och upplåning är snävt beskurna enligt EU:s kriterier. Men det kan komma en tid när socialdemokratin måste renovera en offentlig sektor som plockats ner bit för bit av alliansregeringen. Det kan kräva stora budgetunderskott under en övergångsperiod.

Räntan ligger helt i händerna på Riksbankens byråkrater. Enligt sina instruktioner får de inte fatta politiska beslut, bara ha penningstabiliteten för ögonen. Viss samhällsekonomisk omsorg kan de dock visa genom att ta hänsyn till den ekonomiska utvecklingen i stort inom Sverige. Vid ett svensk inträde i EMU försvinner denna lilla rest av självständighet, eftersom räntan då skall sättas i Frankfurt med hänsyn till utvecklingen i hela EU.

Kreditökning från Riksbankens och Riksgäldens sida i form av extra låneutrymme för banker har blivit populärt i samband med räddningsaktioner för krisande finansmarknader. Det går endast under en kort tid, sedan måste staten själv låna upp pengar. Då betyder kreditökningen att statsmakterna subventionerar bankernas kreditrisker på skattebetalarnas bekostnad. Varpå finansvalparna snabbt lär sig att dra nya växlar på statens subventioner.

Förstatligande av företag, sektorer eller funktioner är inte heller möjlig som en allmän politisk strategi. EU pressar på för att statliga företag och monopol skall säljas ut resp. avvecklas. Järnvägar och telefoni släpptes fria på 1990-talet. I oktober 2007 beslöt EU att postmonopolen skall vara avskaffade inom fem år. Det är en öppen fråga hur länge det svenska statliga alkoholmonopolet överlever.

Gränsskydd för att värna viktiga intressen, t.ex. fackliga, miljömässiga eller alkoholpolitiska, inom ett land står under stark press från EU och WTO. EU-domstolens beslut i Vaxholmsärendet har visat hur svagt skyddet är för fackliga rättigheter. Sannolikt blir det svårt att inom EU behålla ett effektivt skydd för inhemska intressen genom lagstiftning.

Ekonomiska bidrag i form av subventioner till kommuner, företag m.fl. för arbetsmarknadspolitiska eller regionalpolitiska syften är numera hårt reglerade av EU. Den politiska frihet som vi hade på 1960- och 1970-talen för aktiva stödåtgärder åt ekonomiskt pressade landsändar och industrisektorer är snävt beskuren. Europeiska kommissionen har starkt kritiserat franska staten för ”lån” (läs ”subventioner”) till det egna flygbolaget Air France. Möjligen kommer enskilda länder i framtiden att kunna subventionera kommunikationer och liknande infrastruktur inom det egna landet. Grundtanken inom EU är att skapa ett platt golv, så att villkoren är de samma för verksamheter i Genua som i Gällivare.

Skatteinstrumentet hotas av globaliseringen genom att företag och numera även rika privatpersoner går shoppingrunda för att få så förmånliga skattevillkor som möjligt. Riksskatteverket varnade för detta i en rapport redan år 2000. Om socialdemokratin i framtiden inte kan använda skatteinstrumentet för att fördela välstånd och bördor rättvist blir det svårt att visa en stark politisk vilja för solidaritet.

Striktare regler om ansvar för styrelse, direktion och storägare i krisföretag är mer ett juridiskt och moraliskt instrument än ett finanspolitiskt. Likafullt borde det bli möjligt att plocka av direktörer och andra deras ohemula provisioner när regeringen måste ingripa för att rädda deras banker. En grundregel bör vara att ett företag som kräver statsstöd skall tvingas att först säga upp sina bonusavtal med direktörer och andra innan de får ansöka om stöd. En sådan praxis borde kunna vara möjlig med stöd av bestämmelsen om ”oskäligt villkor” i Avtalslagens 36 §.

Reglerna för riskhantering (kreditrisker) måste ses över så att det finns ett närmare samband mellan positioneringar och utfall. Sannolikt kommer det att behövas kraftfulla förstärkningar av de internationella reglerna i de s.k. Basel-överenskommelserna om banker. Det vore också värdefullt med rättslig prövning av var gränserna går för spekulationer med andras pengar och bedrägeri, svindleri och andra ekonomiska brott. Det skulle kunna införa ett inslag av personligt ansvar för de finansvalpar som idag hanterar andra människors besparingar, pensioner och försäkringar.

Det är en del av socialdemokratins ”väsen” att vilja ha mer politik i samhället, dvs. mer av styrning genom beslut i politiska församlingar osv. Moderaterna vill däremot skydda marknadsmekanismerna. Sedan Berlinmurens fall (1989) är vi inne i en fas, där rader av politiska beslut (som Sveriges EU-medlemskap) ökat marknadens rörelsefrihet. Förlusten av politisk-ekonomiska styrinstrument har gjort att våra folkvalda tappat inflytande.

Socialdemokratin står nu inför en stor utmaning då det gäller att återinsätta politiken som styrande faktor i den samhällsekonomiska utvecklingen. För det praktiska arbetet behöver partiet en ny politisk och ekonomisk verktygslåda. Eftersom utvecklingen griper djupt ner i folkhemmet måste diskussionerna börja nerifrån. Här behövs mer än traditionella rådslag. Här krävs nya idéer, klara visioner och friska tag. Resultatet blir avgörande för att partiet skall finna nya instrument för att styra samhället i framtiden i enlighet med folkviljan.

Thure Jadestig var i många år riksdagsman (s) för Västmanland

TfFR 101111