Stefan Lindgren om Kriget i Afghanistan:

Vi är utsatta för en krypande statskupp

Publicerad: 2010-10-22, Uppdaterad: 2010-10-22

Hur ska man beskriva det som har hänt i Sverige de senaste åren?

Svenska folket röstade för EU efter försäkringar om att det var förenligt med neutraliteten. När vi väl var inne fick vi snart veta att neutraliteten, ja den försvann om inte förr så med EU-inträdet.

Nu för vi krig tillsammans med USA och Nato i ett av världens fattigaste länder. En otänkbar tanke för oss som upplevde Vietnamkriget och hur Sverige kom att använda sin röst till de tidigare kolonialfolkens försvar.

Av STEFAN LINDGREN

Ett krig som folkviljan har haft minimala möjligheter att påverka:

1) Det såldes in som en FN-insats. Sen visade det sig att det var ett rent Nato-uppdrag, om än med någon sorts partiell välsignelse från FN:s säkerhetsråd. De villkor som s-regeringen ställt att uppdraget skulle vara tydligt skilt från USA:s uppfylls inte alls från 2005, då Nato även formellt tog ledningen. Men det föranledde ingen som helst reaktion i riksdagen.

2) Man sa att vi var där på inbjudan av Afghanistans regering. Som UD kunde meddela mig i juni i år saknas en sådan inbjudan i statens arkiv, däremot finns en hemligstämplad inbjudan från Storbritannien, afghanernas ärkefiende, att skicka trupper till Afghanistan.

3) Just nu beskådar vi hur den majoritet av väljarna som röstade för nej-partier (de rödgröna och sverigedemokraterna) håller på att dribblas bort i en uppgörelse bakom kulisserna mellan regeringen och Mona Sahlin. Försvarsledningen manipulerar opinionen genom att ömsom mörklägga händelserna (under hela valrörelsen), ömsom överskölja tjänstvilliga media med krigsargumentation.

Vis av tidigare erfarenheter har storkapitalets regering kopplat ett järngrepp om krigsmakten, i strid mot folkviljan avskaffat värnplikten och samtidigt infört tvång för svenska officerare att på order delta i Nato-krig trots att detta uppenbarligen strider mot grundlagens tre villkor för utlandsoperationer.

Jag kan inte komma ifrån tanken att det vi ser av eftervärlden kommer att uppfattas som en statskupp, om än i slowmotion. Storkapitalets regering har tillsammans med krigsmakt, kungahus och kyrka (som välsignar svenska präster i vapen i Afghanistan) vridit klockan tillbaka ett hundra år, i vissa avseenden 200 år. Historiskt sett kan detta bara jämföras med 1905, 1914, 1940 och 1941. En skillnad är dock att folkviljan den här gången i stort sett saknar företrädare - de socialdemokratiska politikerna är djupt invävda i krigspolitik och vapenindustri.

1905 ville kungahuset driva Sverige i krig med Norge. Soldaterna stod beredda när Hjalmar Branting i ett tal som han fick fängelse för förklarade att goda socialdemokrater skulle placera de första kulorna i nacken på de egna officerarna. Krigsplanerna inställdes.

I februari 1914 höll kungen tal till ett upprustningsvänligt bondetåg och talade om "min flotta" och "min armé", vilket fick den liberala regeringen Staaf att avgå.

1940 vill krigsmakten, en stor del av riksdagspartierna understödd av aktivistiska intellektuella gå med i finska vinterkriget. Per-Albin förhalade det svenska stödet så länge att de första svenska krigsplanen bara kom fram på krigets sista vecka. De två första planen kraschade dessutom med varandra.

Under hela våren 1941 förberedde ÖB Olof Thörnell den svenska krigsmakten på att gå med i kriget mot Sovjetunionen. "En tysk seger skulle medföra kommunismens nedslående och vara av oskattbar fördel för vårt lands inre hälsa" skrev han i en hemlig PM till regeringen 19 juli. Men Per-Albin och de demokratiska krafterna höll stånd.

Idag pågår överläggningar mellan regeringen och Mona Sahlin om att hitta en kompromiss i Afghanistanfrågan. Vad är det som gör att plötsligt den sedvanliga riksdagsbehandlingen inte duger, kan man undra. Vad är det som kan sägas i förtroliga samtal som inte kan sägas i riksdagen?

Från försvarsmakten pågår en intensiv agitation för att visa att varje nedtrappning av den svenska insatsen är skadlig, att en hemtagning av trupperna som tekniskt sett (tack vare Nato:s C-17plan som vi köpt in oss på) kan genomföras på tre timmar, kräver minst fyra år.

Allmänheten intalas att afghanerna själva vill ha de utländska trupperna kvar och att det också är svenska folkets mening. Krönikörer och "krigsreportrar" gråter krokodiltårar över de svenska "hjältarna" som dog för att afghanerna ska få leva i säkerhet. I går mobiliserades till och med Percy Barnevik att i ett långt radioinslag tala sig varm för Afghanistankriget. Med vilken kompetens? Fräckheten har han i alla fall, mannen som tog 901 miljoner SEK med sig i fickorna när han lämnade sin post på ABB.

De arton afghaner som omkom i Nato-bombningar samma dag som två svenskar skadades bevärdigas inte med ett omnämnande i svenska media. Rasismen har blivit norm och minglar fritt i de fina salongerna. Skyll inte på sverigedemokraterna!

stefan lindgren (13 artiklar)
http://stefanlindgren.blogspot.com

TfFR 101022