Med Bonnöverenskommelsen som start kunde ortsatt intervention motiveras år efter år i nya resolutioner. Men för alla som följt Afghanistankriget är det uppenbart att Bonnöverenskommelsen var resultatet av ett stormaktsspel från USA:s sida som den svenska regeringar under 7 år helt okritiskt refererat till som den folkrättsliga grunden för interventionen.

Stormaktsbluffen i Bonn

USA planerade krig mot Afghanistan redan före 11 septemberattentaten. Clinton hade 1998 beskjutit Afghanistan med kryssningsmissiler för att komma åt påstådda Al Qaeda-grupper. Amerikanska medier har rapporterat om CIA-organiserade kommandoräder in i Afghanistan under åren 1997-2001. Planerna på en direkt invasion i Afghanistan diskuterades vid en icke-officiell konferens i Berlin i juli 2001 . USA skall enligt ett BBC –reportage den 18 september då ha informerat Pakistans tidigare utrikesminister Niaz Naik om ett förestående angrepp på Afghanistan. Sedan kom attentaten den 11 september som blev det officiella motivet för ockupationen.

Av LARS-GUNNAR LILJESTRAND

Förhistorien omnämns sällan då Afghanistankriget diskuteras. Bonnöverenskommelsen av den 5 december 2001 som ledde till en interimadministration brukar istället anges som början till en folkrättsenlig intervention. USA:s bombkrig hade då pågått i två månader.

Bonnöverenskommelsen framhålls i väst som en stor framgång.

Veckan efter överenskommelsen uppdrog EU åt sitt speciella sändebud i Afghanistan Francesc Vendrell att för unionens räkning informera om Bonnprocessens framsteg som sades bestå i:

”Framsteg mot regering som vilar på en bred grund, beaktar könsaspekter, är multietnisk och fullständigt representativ och som eftersträvar fred med Afghanistans grannar.”
” Respekt för de mänskliga rättigheterna för hela den afghanska befolkningen, oberoende av kön, etnisk tillhörighet eller religion”

” Respekt för de demokratiska principerna, rättsstatsprincipen, rättigheter för personer som tillhör minoriteter, kvinnors och barns rättigheter samt folkrättens principer.”


USA:s tidigare sändebud i Afghanistan James Dobbins förklarade den 5 december 2005 4 år efter Bonnöverenskommelsen att den innebar en ”internationell plan för att sätta in en moderat, reformvänlig afghansk regering” och att överenskommelsen ”varit anmärkningsvärt framgångsrik.”

Svenska regeringar har också lyft fram överenskommelsen inför varje beslut om svensk trupp i Afghanistan från det första 2002 till det senaste 2009. Bonnöverenskommelsen beskrivs som själva den folkrättsliga grundbulten för Sveriges deltagande i kriget.

I den första propositionen 2002 beskrivs det så här och med en del variationer återkommer samma hänvisning till Bonn i alla efterföljande propositioner:

”Deltagarna i den av Förenta nationerna arrangerade konferensen i Bonn om Afghanistans politiska framtid enades den 5 december 2001 om att anmoda Förenta nationernas säkerhetsråd att överväga en snabb insats av en FN-auktoriserad styrka.

Den USA-ledda koalitionens insatser i Afghanistan har bidragit till maktförändringar vilket i sin tur skapade förutsättningar för den överenskommelse om Afghanistans politiska framtid som slöts i Bonn. I avtalet fastslogs att en interimsadministration skulle styra Afghanistan under sex månader. Samtidigt skulle en oberoende kommission inleda arbetet med att sammankalla en Loya Jirga (ett traditionellt rådslag) som i sin tur inom sex månader skulle utse en övergångsregering med uppgift
att styra landet i två år varefter val skulle hållas. Parterna enades om att en multinationell styrka skulle säkra Kabul med omgivning.”

Historieskrivningen haltar.

Regeringen ger bilden av att FN arrangerade men USA var regissören tillsammans med Storbritannien. I officiella dokument beskrivs att mötet hölls ”under FN:s beskydd” ( engelska egid) vilket är en vag term men skall ge intryck av en FN-konferens.

Skrivningen att USA-koalitionen ”har bidragit till maktförändringar” är en förskönande omskrivning av att USA:s bombkrig och ockupation drivit bort den talibanska regeringen och släppt fram de gamla krigsherrarna . Mötets syfte var inte som regeringen skriver att få enighet om ”Afghanistans politiska framtid” . USA hade under två månader intensivt bombat landet och behövde för sin fortsatta ockupation en regim att hänvisa till som inbjudare till fortsatt militär intervention.

När regeringen skriver att konferensen skulle anmoda säkerhetsrådet att överväga en snabb insats av en FN-auktoriserad styrka ger man intrycket av att det verkligen handlade om en FN-styrka. Så var det dock inte. Den styrka, ISAF, som beslutades om i Bonn var planerad och organiserad av USA och Storbritannien med deltagande från i huvudsak NATO-länder och allt hade skett informellt och vid sidan av säkerhetsrådet. Veckan efter Bonn beslöts på ett möte i amerikanska militärkommandot CENTCOM att Storbritannien skulle ställa upp som ledare för ISAF . När det var klart förelades ISAF till FN:s säkerhetsråd för ett ”erkännande”.

FN:s säkerhetsråd ”godkände” i efterhand ISAF genom resolution 1386 av den 20 december 2001 och ”välkomnade” Storbritanniens erbjudande om att ta ledningen för ISAF. Mer koppling till FN än så finns inte.

Annex ll till Bonnöverenskommelsen handlar specifikt om FN:s roll i Afghanistan. FN skall vara rådgivande till interrimadministrationen och undersöka brott mot mänskliga rättigheter. Det finns ingenting om att FN har något med ISAF och de militära uppgifterna att göra.

Två år efter Bonnmötet formaliserades ISAF till den NATO-styrka som det i praktiken varit från början. FN hade ingenting att göra med vare sig organisation, ledning eller regler för vilka militära insatser som styrkan fick göra. Upplägget liknar Rambouilletavtalet som USA försökte påtvinga Serbien under förspelet till NATOS bombkrig 1999. Kärnan i det avtalet var att NATO skulle få fri tillgång till Serbiens territorium och en NATO-styrka skulle sättas in i Kosovo. Alla förslag från Serbien att istället få en fredsbevarande FN-styrka i Kosovo avvisades kategoriskt av USA. ”Hela poängen är att serberna ska acceptera en NATO-styrka” förklarade utrikesminister Albright.

Interrimsadministrations karaktär framgår av urvalet av delegater till konferensen. Totalt 35 deltog från 4 olika grupperingar. De två viktigaste var de tidigare krigsherrarna i norr samt gruppen kring den gamle kungen som avsattes 1973. Den största befolkningsgruppen pashtunerna var inte representerad annat än med exilafghaner. Skälet var att talibanerna hade sitt starkaste stöd bland pashtunerna och USA som hade veto vid urvalet av delegater tillät inga som kunde tänkas ha talibansympatier eller som var emot interventionen. USA lanserade genom en överraskande kupp sin i förväg utvalda ledare för den kommande regimen, Hamid Karzai som via satellittelefon fick hålla öppningsanförandet. (Frontline december 2001) Karzai var sedan tidigare USA:s man och det var allmänt känt att han samarbetade nära med CIA. Karzai var pashtun och USA kunde med det valet säga att pashtunerna var representerade.

Websidan Kabulpress.org skriver 10 maj 2009 om hur ”valet” av Karzai gick till i Bonn. Första röstningen gav kungapartiets representant de flesta rösterna med den Norra Alliansens ledare Burhanaddin Rabbani som andre man. Karzai fick inga röster. Då begärde USA timeout. Kabulpress skriver ”Efter hot och påtryckningar från USA:s regering och FN:s representant accepterade delegaterna motvilligt att välja Karzai till ordförande i interrimsadministrationen.”

I Bonnöverenskommelsen står Karzai som enda namn medan övriga 29 platser i interrimadministrationen är tomma vilket gav USA möjlighet att tillsätta en administration i linje med sitt intresse. (listan antedaterades sedan med alla namn så att det för omvärlden skulle framstå som administrationen var tillkommen genom en kollektiv process).

Återstod nu att på något sätt få ihop att interrimsadministrationen var ett legalt arv från tidigare styre i Afghanistan. I Bonnöverenskommelsen beskrivs det som följande:

”(Deltagarna i konferensen är) Medvetna om att den instabila situationen i Afghanistan kräver installerande av interrima nödlägesarrangemang och uttrycker sin djupa tacksamhet till hans excellensen professor Burhanaddin Rabbani för hans villighet att överföra makten till en interrimsadministration som kommer att bildas genom denna överenskommelse.”

Rabbani hade inte varit i Afghanistan sedan 1996. Det var talibanernas regering som hade kontrollen över större delen av landet men för att kringgå detta faktum måste den förre presidenten ( som ville gå sin egen väg men tvingades av USA att rätta in sig) tas fram för att ge legitimitet åt Bonnöverenskommelsen.

Malalai Joya som valdes till parlamentet 2004 men senare kastades ut då hon angrep krigsherrarna och den utländska interventionen skriver i sin bok ”A Woman Among Warlords” (Scribner 2009) om Bonnkonferensen:

”I slutet av 2001 flög de västliga allierade in ledande exilafghaner, inkluderande många av de mest notoriska krigsherrarna till ett möte i Bonn i Tyskland för att sätta upp ramverket för att installera en ´övergångsregering´och nya institutioner. De flesta afghaner anser att det var starten på en ny era av katastrofer.

Fastän mötet var under överseende av FN var Zalmay Khalilzad i USA:s utrikesdepartement och neokonservativ ikon den mest inflytelserika personen i bakgrunden. Den afghanfödde Khalilzad hade varit amerikansk medborgare sedan 1984 och han var en ledande utrikespolitisk rådgivare i såväl Reagans som de båda Bushs administrationer. Han var också konsult till Unocal under 90-talet och verkade för ett avtal om gasledningar med talibanregeringen. I Bonn hjälpte Khalilzad till med att ordna de hemliga uppgörelserna som resulterade i att några av de brutala krigsherrarna fick nyckelpositioner i den nya regeringen. På grund av det anser idag många i Afghanistan att det var Khalilzad och amerikanarna som skapade det nuvarande systemet i Kabul och att de på så sätt delar ansvaret för den farliga situationen för afghanska folket.

När det hela var över hade Bonnkonferensen sagt ja till en ny ockupationsarmé i Afghanistan, International Security Assistance Force eller ISAF och ersatt den talibanska fundamentalistiska regimen med en annan fundamentalistisk regim bestående av krigsherrar tillsammans med några pro-amerikanska teknokrater och monarkister. Karzai utnämndes till interrimsordförande. En extra Loya Jirga planerades in till följande vår för att legitimera övergången.”

I ett par artiklar och intervjuer i den indiska Frontline skildras en del av spelet bakom kulisserna i det som blev Bonnöverenskommelsen.

FN:s representant för Afghanistan Lahdar Brahimi intervjuades 4 maj 2002. Brahimi förklarar först varför det inte blev en FN-konferens om Afghanistan utan en konferens i Bonn som inte var ett formellt FN-arrangemang. Situationen var inte mogen för ett FN-möte enligt Brahimi. Parterna måste först få talas vid och komma överens. Frågan ställs också varför det inte blev en fredsbevarande FN-styrka utan den flernationella ISAF. Tanken på en fredsbevarande FN-styrka avvisades helt av Brahimi. Det skulle istället vara en styrka som kunde bekämpa terrorism och som kunde sättas upp snabbt och agera mot olika slag av motståndsgrupper. Utan att Brahimi säger det framstår det som tydligt att arrangemangen skulle öppna för USA att agera på egen hand och driva konferensen på det sätt man önskade samt att det inte handlade om att sätta in en fredsbevarande styrka utan att konferensen skulle ge klartecken för en stridande styrka sammansatt av västsidan.

USA:s agerande framgår av en intervju med utrikesminister Colin Powell i Frontline 7 juni 2002. Först beskriver Powell ett möte i Vita Huset i början av november där man diskuterar hur en regim skall sättas upp i Afghanistan. Senare samma månad fortsätter diskussionerna i FN-huset i New York. Powell informerar då Brahimi vad som behöver göras, ”snabbt, snabbt, snabbt”. En regim måste fram ”vi behövde en politisk lösning snabbt för att ha något färdigt att sätta in i Kabul”. Vid mötet fanns även representanter för Afghanistans grannar och stormakterna med intressen i området förutom USA: Ryssland, Kina, Pakistan, Iran, Turkistan, Tadjikistan, Uzbekistan. Men det var USA som var den drivande parten och beslutet blev att hålla Bonnkonferensen.

I ett skede av konferensen fanns risken att en del av den nordliga alliansens krigsherrar skulle dra sig ur. Powell gav då direktiv till sin representant Richard Armitage:

”Håll dom kvar där. Lås in dom om det är nödvändigt. Vi vill inte att det här går överstyr. Vi är nästan framme och nu är det dags att komma fram på den linje som finns. Om de sticker iväg nu vet jag inte när vi kan få dem tillbaka igen.” Powell förklarade vidare: ”Richard Armitage gillar den där lilla liknelsen att när man en gång fått grodorna i skottkärran så skall man inte släppa ut dom. Det var en bra analogi . Så vi behöll dom där…”

Interrimsadministrationen och ISAF tillkom inte på FN-initiativ och det var inte FN som begärde att stater skulle delta i ISAF. Men för USA var det nödvändigt att ha någon slags regim som bjöd in de främmande trupperna till intervention. Det är folkrättstridigt att militärt intervenera i ett land där det råder en inbördes konflikt vilket i högsta grad är fallet i Afghanistan. Men det ger ändå sken av att vara en legitim intervention om det finns en regim att hänvisa till . I det här fallet var det dessutom ett än tydligare brott mot folkrätt då regimen som bjöd in var en interrimsadministration för 6 månader och inte ens en regering.

Med Bonnöverenskommelsen som start kunde sedan fortsatt intervention motiveras år efter år i nya resolutioner.

För alla som följt Afghanistankriget är det uppenbart att Bonnöverenskommelsen var resultatet av ett stormaktsspel från USA:s sida. Desto mer anmärkningsvärt att svenska regeringar under 7 år helt okritiskt refererat till överenskommelsen som den folkrättsliga grunden för interventionen.

TfFR 100312. Artikeln publiceras även i Afghanistan.nu