Det är visserligen folkrättstridigt att militärt intervenera i ett land där det råder en inbördes konflikt vilket i högsta grad är fallet i Afghanistan. Men det ger ändå skenet av att vara en legitim intervention om det finns en regim att hänvisa till som står för inbjudan. Med Bonnöverenskommelsen som start kunde sedan fortsatt intervention motiveras år efter år i nya resolutioner.

Ihålig grund för krigsdeltagandet i Afghanistan

Sedan 2002 har svenska regeringar i varje beslut under 7 år om trupp till Afghanistan lyft fram den så kallade Bonnöverenskommelsen som själva folkrättsliga grundbulten för Sveriges deltagande i kriget.

Av LARS-GUNNAR LILJESTRAND

I den första propositionen 2002 beskrivs det så här och med en del variationer återkommer samma hänvisning till Bonn i alla efterföljande propositioner:

”Deltagarna i den av Förenta nationerna arrangerade konferensen i Bonn om Afghanistans politiska framtid enades den 5 december 2001 om att anmoda Förenta nationernas säkerhetsråd att överväga en snabb insats av en FN-auktoriserad styrka.
Den USA-ledda koalitionens insatser i Afghanistan har bidragit till maktförändringar vilket i sin tur skapade förutsättningar för den överenskommelse om Afghanistans politiska framtid som slöts i Bonn. I avtalet fastslogs att en interimsadministration skulle styra Afghanistan under sex månader. Samtidigt skulle en oberoende kommission inleda arbetet med att sammankalla en Loya Jirga (ett traditionellt rådslag) som i sin tur inom sex månader skulle utse en övergångsregering med uppgift
att styra landet i två år varefter val skulle hållas. Parterna enades om att en multinationell styrka skulle säkra Kabul med omgivning.”

Historieskrivningen haltar.

Regeringen ger bilden av att FN arrangerade men USA var regissören tillsammans med Storbritannien. I officiella dokument beskrivs att mötet hölls ”under FN:s beskydd” vilket är en vag term men skall ge intryck av en FN-konferens.

Skrivningen att USA-koalitionen ”har bidragit till maktförändringar” är en förskönande omskrivning av att USA:s bombkrig och ockupation drivit bort den talibanska regeringen och släppt fram de gamla krigsherrarna. Mötets syfte var inte som regeringen skriver att få enighet om ”Afghanistans politiska framtid”. USA hade under två månader intensivt bombat landet och behövde för sin fortsatta ockupation en regim att hänvisa till som inbjudare till fortsatt militär intervention.

Interrimsadministrations karaktär framgår tydligt av urvalet av delegater till konferensen. Totalt 35 deltog från fem olika grupperingar. De två viktigaste var de tidigare krigsherrarna i norr samt gruppen kring den gamle kungen som avsattes 1973. Den största befolkningsgruppen pashtunerna var inte representerad annat än med exilafghaner. Skälet var att talibanerna hade sitt starkaste stöd bland pashtunerna och USA tillät inga som kunde tänkas ha talibansympatier. USA lanserade genom en överraskande kupp sin i förväg utvalda ledare för den kommande regimen, Hamid Karzai som via satellittelefon fick hålla öppningsanförandet (Frontline december 2001). Karzai var sedan tidigare USA:s man och det var allmänt känt att han samarbetade nära med CIA. Karzai är pashtun och USA kunde med det valet säga att pashtunerna var representerade.

Malalai Joya som valdes till parlamentet 2004 men senare kastades ut då hon angrep krigsherrarna och den utländska interventionen skriver i sin bok ”A Woman Among Warlords” om Bonnkonferensen:

”I slutet av 2001 flög de västliga allierade in ledande exilafghaner, inkluderande många av de mest notoriska krigsherrarna till ett möte i Bonn i Tyskland för att sätta upp ramverket för att installera en ´övergångsregering´och nya institutioner. De flesta afghaner anser att det var starten på en ny era av katastrofer.

Fastän mötet var under överseende av FN var Zalmay Khalilzad i USAs utrikesdepartement och neokonservativ ikon den mest inflytelserika personen i bakgrunden. Den afghanfödde Khalilzad hade varit amerikansk medborgare sedan 1984 och han var en ledande utrikespolitisk rådgivare i såväl Reagans som de båda Bushs administrationer. Han var också konsult till Unocal under 90-talet och verkade för ett avtal om gasledningar med talibanregeringen. I Bonn hjälpte Khalilzad till med att ordna de hemliga uppgörelserna som resulterade i att några av de brutala krigsherrarna fick nyckelpositioner i den nya regeringen. På grund av det anser idag många i Afghanistan att det var Khalilzad och amerikanarna som skapade det nuvarande systemet i Kabul och att de på så sätt delar ansvaret för den farliga situationen för afghanska folket .

När det hela var över hade Bonnkonferensen sagt ja till en ny ockupationsarmé i Afghanistan, International Security Assistance Force eller ISAF, och ersatt den talibanska fundamentalistiska regimen med en annan fundamentalistisk regim bestående av krigsherrar tillsammans med några pro-amerikanska teknokrater och monarkister. Karzai utnämndes till interrimsordförande. En extra Loya Jirga planerades in till följande vår för att legitimera övergången.”

I ett par artiklar och intervjuer i den indiska Frontline skildras en del av spelet bakom kulisserna i det som blev Bonnöverenskommelsen.

FN:s representant för Afghanistan Lahdar Brahimi intervjuades 4 maj 2002. Brahimi förklarar först varför det inte blev en FN-konferens om Afghanistan utan en konferens i Bonn som inte var ett formellt FN-arrangemang. Situationen var inte mogen för ett FN-möte enligt Brahimi. Parterna måste först få talas vid och komma överens. Frågan ställs också varför det inte blev en fredsbevarande FN-styrka utan den flernationella ISAF. Tanken på en fredsbevarande FN-styrka avvisades helt av Brahimi. Det skulle istället vara en styrka som kunde bekämpa terrorism och som kunde sättas upp snabbt och agera mot olika slag av motståndsgrupper. Utan att Brahimi säger det framstår det som tydligt att arrangemangen skulle öppna för USA att agera på egen hand och driva konferensen på det sätt man önskade samt att det inte handlade om att sätta in en fredsbevarande styrka utan att konferensen skulle ge klartecken för en stridande styrka sammansatt av västsidan.

USA:s agerande framgår av en interju med utrikesminister Colin Powell i Frontline 7 juni 2002. Först beskriver Powell ett möte i Vita Huset i början av november där man diskuterar hur en regim skall sättas upp i Afghanistan. Senare samma månad fortsätter diskussionerna i FN-huset i New York. Powell informerar då Brahimi vad som behöver göras, ”snabbt, snabbt, snabbt”. En regim måste fram ”vi behövde en politisk lösning snabbt för att ha något färdigt att sätta in i Kabul”. Vid mötet fanns även representanter för Afghanistans grannar och stormakterna med intressen i området förutom USA: Ryssland, Kina, Pakistan, Iran, Turkistan, Tadjikistan, Uzbekistan. Men det var USA som var den drivande parten och beslutet blev att hålla Bonnkonferensen.

I ett skede av konferensen fanns risken att en del av den nordliga alliansens krigsherrar skulle dra sig ur. Powell gav då direktiv till sin representant Richard Armitage:

”Håll dom kvar där. Lås in dom om det är nödvändigt. Vi vill inte att det här går överstyr. Vi är nästan framme och nu är det dags att komma fram på den linje som finns. Om de sticker iväg nu vet jag inte när vi kan få dem tillbaka igen.” Powell förklarade vidare: ”Richard Armitage gillar den där lilla liknelsen att när man en gång fått grodorna i skottkärran så skall man inte släppa ut dom. Det var en bra analogi . Så vi behöll dom där…”

Så fort Bonnöverenskommelsen var klar den 5 december 2001 lades den fram för FN:s säkerhetsråd och dagen efter den 6 december refererades till överenskommelsen i resolution 1383. Därmed hade USA uppnått ett viktigt mål att legitimera övergångsregimen och ISAF. Det var viktigt att ha en regim som bjöd in de främmande trupperna till intervention. Det är visserligen folkrättstridigt att militärt intervenera i ett land där det råder en inbördes konflikt vilket i högsta grad är fallet i Afghanistan. Men det ger ändå skenet av att vara en legitim intervention om det finns en regim att hänvisa till som står för inbjudan.

Med Bonnöverenskommelsen som start kunde sedan fortsatt intervention motiveras år efter år i nya resolutioner.

För alla som följt Afghanistankriget är det uppenbart att Bonnöverenskommelsen var resultatet av ett stormaktsspel från USAs sida. Desto mer anmärkningsvärt att svenska regeringar under sju år helt okritiskt refererat till överenskommelsen som den folkrättsliga grunden för interventionen.

2010-01-12